Ser ut som en öppen och lättvandrad skog, den fylls nog med snö i kväll

Skogen gör ingen stor affär av sig.
Den ställer inte upp sig, den försöker inte bli sedd, den står bara där, lite snett, lite tyst. På håll kan den se ut som vilken risig massa som helst, ett mellanrum mellan platser som egentligen betyder något annat.
Men när man går in i den så ändrar den ton.

Där finns en sten som någon gång varit mitt i ett berg men nu ligger med ena sidan blanknött av regn och tid. Där finns ett spindelnät som inte är perfekt, där trådarna är ojämna och en fluga redan har slitit sig loss, men som ändå glittrar kort när ljuset råkar träffa rätt. Mossan håller fast vid marken som om den visste något viktigt om att stanna kvar. Den är mjuk, men envis.

Skogen arbetar med små gester. En gren som knäcks under foten och genast tystnar igen. En doft av fuktigt löv, av något som långsamt bryts ner och blir till något nytt. Ljuset sipprar inte in, det droppar. Ibland faller det på en barkfläck som ser ut som ett ansikte, ibland på ingenting alls.

Här finns ingen dramatik, men mycket uppmärksamhet.
Skogen behöver inte bli tolkad eller beundrad, den fortsätter ändå.
Den som stannar länge nog märker att det är där, i det tillbakadragna och nästan obemärkta, som skönheten har valt att bo.

Man måste stanna upp och lyssna för att förstå.

Stefan