Svarttärnan bygger

Livet går på med obändig kraft i dammarna. Bon byggs, ägg läggs och kläcks. Råkade få se en sällsynt skymt av gässlingar, de är 2/3 storlek redan, men har fortfarande småbarnsljud. Spanar förgäves efter skäggmesen, hoppas ingen ornitolog tänker på den när de ser mig. 

Ligger bak med bilderna, högar samlas. Men det får det göra. Det är så skönt att kunna vara ute, skärmfri tid är nyttigt. 

Skäggdoppingparet byggde sig ett bo, som sedan svarttärnorna tog. I dag låg en svarttärna där, och skäggdoppingarna simmade intill och såg på. I bobyggartider svävar de i närheten av boet, eller det tilltänktaSå här kan ett bygge starta, men i detta fallet gick andra parten inte med på placeringen.Ännu inte lagt sig på äggSvävar över boetMakarDe skränar en del, men det är måttligt.Hej då!

Övriga fåglar

Ja, så låter rubriken. Lite korrekt, lite tråkig. Som "övriga tättingar" på fågelplanschen svärfar hade på utedasset. Kanske har den satt spår i mig. I vart fall är de spännande och fascinerande.

I min ungdom jagade jag med bössa. De flesta djur fick passera, och jag såg på dem. Jag vill tro, att det är bra, att stå och glo, i lugn och ro. Jodå. Men några gick åt. 

Med kameran kan jag jaga allt möjligt, sikta noga och knäppa av. En skarp bild möjligen, om jag inte rycker i avfyrningsögonblicket, men inget dött djur. Då blir jag glad. För övrigt är det lite svårt nu i min ålder med fåglar som flyger, de har en tendens att flyga rakt över mig. Och då riktar jag objektivet mot fågeln så klart. När fågeln är rakt över mig, är ansiktet vänt helt uppåt med ögat i sökaren. Och då börjar jag falla omkull. Men hitintills har jag bara vinglat omkring, inte fallit helt. 

Så varför så lite människor i mina bilder? Jo dels vill jag inte exponera folk för mycket, men det viktigaste skälet är en förskräcklig infektionskänslighet. Det kan straffa sig ordentligt att träffa andra inomhus.  Nu över till fåglarna. 

Först byns storkpar. Vänder ägg.Blå ögon.GulsparvenDenna näktergal häckade i ett lågt större törnsnår, lite ovanligt? Svanen ser på mig, märkligt nog blev jag inte attackerad. Råkade promenera intill dess bo med 1 st ägg. Storskarven, inte älskad av alla.Den har reptilliknande dragStenskvättan, på hemspråk heter den stoinskidan. Håller distansen.Vita svanar mot blå himmel, i detta fall lite gråblått. Alltid tjusigt. Var ett motiv på 20kr frimärkena för 50 år sedan, troligen graverat av Ceslaw  Slania? Rödstjärtshonan i mitt ena mullbärsträd. Hannen är försiktigare, lyser på långt håll med sin vita fläck, utom när jag har en kamera till hands. Då syns den inte till.Och den röda gladan, paret patrullerar år efter år sin runda ett antal gånger per dag. Rakt över huset. Har aldrig sett den landa, men tror mig veta var den har sitt bo. Hade jag fått lägga ut något gott till dem på gräsmattan hade det blivit fina bilder. Men så får man inte göra. Aldrig sett den attackera något i trädgården, men en gång svävade de 2 meter över huvudet på en fasanhona som stod i rabatten i lugn och ro, ignorerade gladan fullständigt.

Gravanden

Gravanden (tadorna tadorna) är lätt att känna igen på långt håll. Lite större än andra ankor, och ett distinkt färgmönster. De heter så, för att de gräver en grop till boet. Alltid vacker att se på, finns vid kust och våtmarker. Övervintrar strax söder om landet. Promenerade vid en kuststräcka när dessa kom förbi, de hade nog boet i närheten, så jag tog några bilder och avlägsnade mig. 

Det som händer och inte händer

När jag vankar omkring till synes planlöst, är där ibland inget speciellt alls som händer, och ibland så mycket som sker runt, att kameran inte hänger med. Eller är det fotografen som inte hänger med? Det är märkligt hur olika det kan vara, men det är som om solens energi får mer i rörelse. Kan det vara så?

Att gullvivorna slår ut är en viktig händelse, att ses i mängdeller beundras enskiltHagtornsblommor, vackra, men jag kan inte bestämma mig, om de är väldoftande eller inte.Fröställningarna ger blänkande vågor när vinden fläktar över ängarnaDålig hårdag på svengelskaEn hare satt och funderadeså närmade sig en grupp vandrare, högljudda människorbäst att dra

Tosteberga ängar- gäss!

Det är lite av gåsariket i trakterna. Mest grågås, en del kanadagås, men det som ökat enormt på några år är den vitkindade gåsen. På de andras bekostnad. Men det är en trevlig fågel. Vacker att se på, och det grå mönstret på vingarna när den flyger är väldigt stiligt. Gåsen verkar vara en klok fågel, och själv är jag övertygad om att de har sitt eget språk, och kan tala med varandra. Har suttit och lyssnat på gäss i timmar, och är helt övertygad om deras inbördes talförmåga. 

Rakt framifrån ser man den aerodynamiska profil som ger lyftkraften. Luften har längre väg att gå på ovansidan, och det blir då tunnare där, man kan säga, att den trycks underifrån och upp. det är lyftkraften.En diskret elegant gåsFlyger i roteMen detta är grågås. Ser lite urfrätt ut i det kraftiga ljuset.