När mörkret börjar släppa
Bilderna visar min korta promenad till havet, just i tidigaste gryningen, när jag ser vart jag går. Det är inte långt, eller hänförande heller, men bilder blev det. Platsen är Åhus. Förmodligen ser där likadant ut nu, bortsett från gryningsljuset. För i dag är det en söndagsmorgon med betonggrått ljus ute.
När jag går mot havet är hamnen till vänster. Och fågelskyddsområdet är sankmarken emellan, den kan ju ändå inte bebyggas. Bilderna är inte helskarpa, exponeringstiderna var lååånga handhållet. Jag hade nämligen satt ISO på 100 sist jag hade kameran, och totalt glömt det sedan.
Men å andra sidan kan ju misslyckanden ge lite spänning.
Här tänkte jag mig, att ljuset skulle spegla sig i vattnet. Men planen höll inte.
Sedan var jag på stranden, såg åt höger...
och vänster. Ditåt gick jag.
Dimbanken drev bortåt, det såg ut som en mycket trevlig morgon.
Ganska tomt ut mot havet, men det skulle snart ändra sig.
Men först några dimbankar till. Fortsättning följer. 

Jag väljer 5:an i dag. Litet symboliskt om strandens försvinnande, in i dimman och ut i havet, som ju drabbar Åhus.
Tack Christer. Nu tar jag en runda ut med cykeln i det grå, så blir det lite frisk luft och motion. Den bästa medicin som finns.
Hälsn!
Tack Jan, jag gör väl något liknande normalt. Sedan får jag emellanåt ideer, och experimenterar. Eller anpassar inställningarna efter en speciell situation. Och sedan lägger jag kameran ifrån mig, varvid nästa gång jag tar upp den har jag inte en aning om att jag fibblat med inställningarna. Men det brukar visa sig rätt snabbt. T.ex om jag tar en inomhusbild med manuella f16, 1/400 s och ISO max 400. Då tittar jag förbryllat några sekunder på den svarta skärmen på kameran.
Tack Gert, jag tror det är gipsfabriken som gör ångmoln, men säkert vet jag inte.