Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Zen och konsten hur man tar småbildsrepro "to the max" med enkla medel

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten att lyfta kvaliteten på mitt reprofoto några snäpp högre än jag tidigare mäktat med. Jag har länge brottats med hur jag på bästa sätt ska kunna minska de kvalitetsförluster som "repro" ofta ger i varierande omfattning om man slarvar med det praktiska genomförandet, med valet av metoder eller har suboptimal kvalitet på utrustning som stativ, ljuskällor, optik mer sällan kamera. Slarvet består inte sällan dessutom av suboptimal dammkontroll och suboptimala metoder för att rensa filmen från klisterrester från gamla diaramar eller andra föroreningar.

Jag har tidigare skrivit en blogg med titeln "Zen och konsten att laga en motorbåt", som var en liten blinkning till den smått galne professorn Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom infogat vår strävan att förbättra världen och sakerna omkring oss genom ändamånsenligt filosofiskt tänkande och hängivet praktiskt arbete. I den förra bloggen kretsade mycket kring de av Pirsig definierade två huvudsakliga förhållningssätten till världen som han såg - det klassiska och det romantiska förhållningssättet. I den här bloggen kommer jag helt att fokusera på "kvalitetsbegreppet" som var Pirsigs tredje fokusbegrepp och dess praktiska tillämpning i mina försök att på bästa sätt digitalisera mina gamla diabilder.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Zen+och+konsten+att+laga+en+motorb%C3%A5t

Bakgrund

Reprofotokvalitet handlar om en enda sak i botten - PERFEKTION. Jag har under flera år prövat många metoder och typ av utrustning som nästan alla haft det gemensamt att de inte givit riktigt de resultat jag velat se. Jag har prövat i tur och ordning: flatbäddsskanner, diaduplikator, ljusbord och vanligt trebensstativ och till sist ett riktigt reprostativ, kamera med makroobjektiv och till det "tethering" eller "direktfångst till dator" med RAW-konverteraren Capture One samt till sist något av det viktigaste: en radiostyrd blixt.

Flatbäddsskanner

Jag har en Epsonskanner och visst funkar det men det gick bort av flera skäl. Den programvaran kunde bara spara i TIFF och JPEG och jag vill helst ha RAW-filer till efterbehandlingen. Med skannern följde Digital ICE som skulle ta hand om damm m.m. men det var ju en plåga för det var galet ineffektivt.

Diaduplikator (Ohnar)

Den duplikatorn tycker jag inte höll då bildernas tekniska kvalitet blev för dålig. Var inte nöjd med skärpa och kontrast.

Ljusbord och trebensstativ

Hade stativet på golvet och ett ljusbord jag byggt själv redan på 80-talet. Ingen bra idé faktiskt. Med det korta skärpedjup som makroobjektiven ger vid repro så behövs ingenting för att oskärpa ska uppstå och grejen är ju att man går på samma golv stativet står på. Ljusbordet gav på tok för lite ljus för att vara något att ha.

Steg 1: - med kamera med makroobjektiv, reprostativ, radiostyrd blixt och direktfångst i dator med Capture One

Så här har jag kört något år nu och jag har varit hyfsat nöjd med det rent tekniskt. Jag köpte ett billigt men bra reprostativ (Kaiser RS 2XA) och jag skaffade först en LED-platta som belysning, men det visade sig snart att även den var för svag. Jag ville kunna ta bilderna på ISO 100 och kunna blända ner åtminstone till F11 eller ännu hellre 13 för att kunna motverka skärpedjupsinverkan på skärpan då filmen i filmhållaren aldrig är fullständigt plan trots att den sitter i en negativhållare.

Jag beslutade då att istället ställa min radiostyrda blixt på golvet under reprostativets platta som jag gjort ett hål i samt försett med en mjölkvit diffusorskiva. Det var betydligt bättre även om jag inte var helt nöjd då mitt mål var att få skärpan ända ner på kornet, helst över hela bilden. Jag insåg att blixten måste komma närmare filmen och att mitt Samyang 100mm makro inte var optimalt av två skäl - dels var det helt manuellt och dels kan det inte mäta sig med ev. Sonys 90mm/2,8 makro eller Sigmas nya Art 105mm/2,8.

Repro to the max

Jag tar nu ett förhoppningsvis sista steg för att komma helt dit jag vill. Först har jag skaffat ett Sony 90mm/2,8 makro som möjligen är det skarpaste objektiv Sony tillverkat. Jag hoppas att det ska göra det möjligt att komma ända ner till kornet med skärpan. Genom att bygga om själva reprobordet så att blixten kan ställas under den diffusorskiva negativhållaren kommer ligga på vid exponeringen, så hoppas jag även att jag ska kunna lyfta exponeringsljuset några snäpp så jag kan blända ner ännu mer trots att jag kör på ISO 100. Reprofoto av dia handlar ytterst om att försöka att inte tappa mer kvalitet i bilddynamik och skärpa än de gamla diabilderna redan gjort och mediat redan begränsat den till. De som sett mina historiska bilder har kanske sett att de fått en brunaktig lite varm ton och jag har valt detta steg eftersom en hel del av mina gamla Agfa CT 18- och CT 21-bilder ofta tappat hela eller delar av den gröna RGB-kanalen. Jag har inte kunnat motivera mig själv att lägga ner den tid på varje bild som det skulle krävas för att restaurera färgerna och balansera dessa perfekt i den mån det skulle varit möjligt.

Sidvy: Här ser ni min nya reprostativskonstruktion. Diffusorskivan är faktiskt den skiva som satt i min gamla LED-platta som jag skrotat. Jag undrade först var jag skulle få tag i något som kunde hålla upp diffusorplattan och funderade på om brädgården var rätt ställe, men det visade sig att jag hade fyra teleskopben som blivit över vid ett kommodbyte i mina badrum för ett år sedan. De låg en meter bort i mitt arbetsrum och var helt som gjorda för uppgiften! Notera NISSIN-comandern Air 1 som sitter monterad på kameran. Genom den kan man styra blixteffekten vid behov.

Frontvy: Justeringen och invägningen av systemet börjar med att man väger in själva stativplattan, så den är i våg. 

OBS!!! Kolla även efter plattan är invägd att den vertikala fyrkantiga stången som håller kameran på plats verkligen är perfekt vertikal och inte lutar åt något håll.

Den vita tejpen på den vertikala stången är praktisk om man demonterar kameran. Med den hittar jag enkelt tillbaka till arbetshöjden om kameran demonteras eller behöver justeras av något skäl.

Sedan fortsätter man med justering av diffusorplattan, så den också är i våg. Genom stativets konstruktion är det väldigt lätt att justera plattan i våg. Man lossar alla skruvar och justerar sedan teleskopbenans höjd så att plattan ligger helt i våg.

Notera det lilla vattenpasset i blixtskon. Det följde med stativet och stativtillverkaren Kaiser eller Cyberphoto hade säkert goda avsikter med det men det duger inte alls om man vill få kamera och objektiv verkligt i våg mot motiv och diffusorplattan. Tyvärr kan man vicka detta pass väl mycket i sidled i blixtfästet, för att man ska kunna lita på det i detta fall. Undvik lösningar som dessa även om de verkar praktiska. De ger dålig kontroll och onödigt dåliga resultat.

Gör så här istället: Kör ner objektivet försiktigt mot diffusorplattan. Stoppa in fyra tunna pappersremsor under objektivet i plattans alla fyra riktningar innan ni kör ner objektivet helt. Justera sedan in objektivet perfekt med schims av vanligt papper mellan kamera och kamerafästet eller lite tjockare fotopapper vid behov. Schimsen ska gå att dra med samma motstånd i alla fyra riktningarna.

En radiostyrd blixt är en betydligt bättre och smartare ljuskälla än exv. ett gammalt ljusbord eller för den delen en modern LD-platta. En sådan här blixt med styrenhet betalade jag ca 2 500 kr för. Den är förvånansvärt användbar i andra sammanhang också och jag älskar att den "zoomar" och automatiskt ändrar utlysningsvinkeln efter den brännvidd man ställt in i sitt zoom-objektiv eller den ens fasta objektiv har.

Närbild på den nya blixtlösningen 

När jag reprofotar rent praktiskt så brukar jag tejpa fast en linjal som jag kan stödja filmhållaren emot. På det sättet behöver jag inte tänka på vågläget eller att bry mig om att passa in bilden i x-led.  

Mitt gamla ljusbord jag byggde på 80-talet är fortfarande oumbärligt när man ska välja bilder att reprofota men bör aldrig användas som ljuskälla vid själva reprofotandet. Till det är den alldeles för svag för att ge bra resultat. Blixten ger bättre färgtemperatur också.

När man skrotar sina gamla diaramar och rengör bilderna från klister och gamla papprester (om man har exv. Agfas klisterramar) så rekommenderar jag "tekniskt ren bensin". Det är fantastiskt bra. Det är helt neutralt för filmen och är väldigt effektivt som rengöringsmedel för bilderna. Bäst går det om man har två bad i två små plastbyttor (helt som kan förses med lock). Först lägger man alla bilderna man ska fixa i ett "grovbad" där klister och gamla papprester från ramarna hamnar och sedan sköljer man snabbt i ett "slutbad" och blåser och torkar bilderna torra en i taget. Efter det är det bra att skydda dem mot onödigt damm i genomskinliga fickark av plast tills man fotograferar dem. Det är väldigt viktigt att vara försiktig med bensinen.

Man har verkligen igen om man är supernoga med dammet i detta steg för annars tar det bara onödigt lång tid att klona bort dammet vid efterbehandlingen i RAW-konverteraren.

Tethering till Capture One

Capture One är fantastiskt bra om man vill ha full koll och en effektiv hantering av datorfångsten av bilderna från kameran. Man kan mycket väl styra allt inifrån programmet inklusive bländarval, slutartid och ISO samt även att ta själva bilderna. Ibland har jag även en elektronisk utlösare, vilket kan vara väldigt praktiskt om man exv. justerat något och står upp. Glöm heller inte att testa "Focus Mask"-verktyget som hjälper oss att analysera hur skärpan ligger på bilden. Man upptäcker också med detta verktyg att skärpan ibland påverkas av blixtens effektinställningar och behöver justeras för bästa resultat. 

Slutord

Den rätt galne professor Pirsig som jag nämnde i inledningen såg ju kvalitetsbegreppet som helt centralt i sina försök att rent filosofiskt förstå världen. Han var helt övertygad om det goda i de mänskliga strävandena att förbättra saker - att sträva efter att höja kvaliteten - en kvalitet som han som filosof var övertygad gav riktning och gjorde världen lite bättre eller åtminstone diabilderna av den lite vackrare. Även jag har varit övertygad om att det fanns en förbättringspotential i det här fallet. Jag hoppas nu att jag ska bli mer nöjd med de resultat jag kommer få ut av de senaste förbättringarna jag gjort i mina reproprocesser och att jag slipper tappa onödig bildkvalitet i mina reproprocesser och i mina färdig reprofotade diabilder. Nu är det bara sätta igång!

Inlagt 2020-11-19 03:34 | Läst 399 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Intressant läsning med många tips. Själv har jag gjort några av dessa ”resor”, makroobjektiv mot ljusbord, fotograferat av bilden mot en filmduk (var inte den bästa idéen). Den slutgiltiga lösningen blev med en Nikonscanner, som efter ett antal timmars injustering fick scanna in bilderna automatiskt, den tog nog en 40bilder åt gången, så det räckte med att ladda om den kanske varje halvtimma. Fick ut filerna i nikonraw, sedan var det såklart en hel del efterbehandling, fastän jag gjorde detta för en 7 år sedan så har jag fortfarande kvar oredigerade filer, men det var då kanske 5000 bilder jag scannade.

Du gjorde en väldigt noggrann set-up, men hade det inte räckt med att du kört ner kameran mot bordet med ”lös” kamera och när den ställt sig plant på bordet dragit åt kameran mot stativet. Då får man hoppas att sensorplanet är parallellt med framkant på objektivet. Man kan ju också testa med en sedel som man skjuter runt mellan mitten och hörna för att tex se att man har samma skärpa i samtliga hörnen.

https://www.lenstip.com/561.4-Lens_review-Sony_FE_90_mm_f_2.8_Macro_G_OSS_Image_resolution.html

Om man tittar på skärpan vid olika bländare så ska man nog inte gå mindre än f/11, kanske borde man stanna redan vid f/8 för att få den optimala skärpa mot skärpedjup. Skärpedjupet borde ju räcka för ett ganska plant objekt ändå, skulle man få problem så kunde man prova att backa kameran och på det sättet få ett större skärpedjup, troligen finns det så många pixlar så att den beskärningen det blir inte märks.

En riktig intressant blogg var det
Svar från Sten-Åke Sändh 2020-11-20 01:06
Självfallet finns det mer rationella lösningar är min. Jag vet flera som kört med magasin och en sak har jag alltid frågat mig och det är hur de hanterar dammet. Om jag skulle byggt om min gamla diaprojektor som jag läst att folk gjort i några fall så tänker jag bara på allt damm som svävade där runt min gamla dammiga Paximat. Jag tror att jag skulle stört mig på allt damm på bilderna.

Problemet med denna metod är även att det antingen kräver att man har kvar sina ramar i mitt fall Agfa-ramar och det var uteslutet för mig då mina både hade blivit mjölkiga och i en del fall hade newtonringar. Jag var tvungen att skrota dem av rena kvalitetsskäl. Om jag inte brytt mig om dem hade det varit en helt annan sak. Jag hade en del Kodak monterade i pappramar också men de hade givit andra problem istället i magasinen, då de är för smala. De ligger ofta inte plant i förhållande till objektivet i fack som är gjorda för plastramar. GEWE-ramar eller vad de hette var ju dessutom ännu tjockare än Agfa-ramarna..

När det gäller invägningen av bordet så är det något man gör en enda gång och det gäller även för invägningen av diffusorplattan över blixten. Så det är inget man normalt behöver bry sig om när man en gång gjort jobbet. Observera att jag enbart väger in bordet för att diffusorplattan ska vara i våg för att det ska bli bra när man schimsar in kameran. Man måste ju ha någon fast punkt när man börjar och det måste bli stativplattan i detta fall.

Innan jag byggde denna lösning så gjorde jag exakt som du föreslagit för då fanns ju inte det nya stativet att ta hänsyn till, men nu är en sådan övning inte möjlig längre. Om jag skulle reprofota ett gäng fotokopior exv. då skulle man ju ta bort min nya konstruktion och schimsa in objektivet mot stativplattan istället.

Du har rätt i att man måste acceptera att man aldrig kan veta om sensorplanet är exakt helt i plan med objektivets framkant men att ett Sony 90mm makro skulle diffa är betydligt mindre osannolikt än ett objektiv som Sigmas Art makro 70mm/2,8 som jag också prövat men inte ännu hunnit sälja. Det har inte intern fokusering utan där åker hela linselementet ut kanske 5 cm när man är i makroläget. Det har dessutom inte samma 62mm breda diameter som 90mm makrot har. Att det ska diffa mycket med den diametern mot diffusorplattan är rätt osannolikt. Det Samyang 100mm jag hade tidigare hade även det intern fokusering.

Jag ska kolla resultaten noga på olika bländare. Jag vet väl vilken upplösningsprofil objektivet har. Jag brukar hellre använda OpticalLimits när jag kollar sånt för de är mer detaljerade. https://www.opticallimits.com/sonyalphaff/974-sony90f28macro?start=1

De värden man ser där är ju dessutom tagna med 42MP-sensor och det ger bättre värden än jag kommer få med mina 24. Det är annars rätt tydligt att skillnaden mellan centrum och yttersta kantskärpan avtar rätt ordentligt från bländare 8 till 11. Bländare 13 mäter de ej utan 16 och samma sak kan man se där.

Annars med mina filer Agfa CT 18 och CT 21 (ISO/ASA 50 resp. 100) så är kornet ibland ett mycket större problem än mycket annat. Särskilt i blå himlar kan det vara förfärligt. Men det finns ett annat botemedel i DxO Photolab som jag kör. Där finns tre olika kontrasttyper: Contrast, Microcontrast och Fine Contrast. Det är Microcontrast som är helt förödande för kornet i himlarna. Men drar man ner den absolut i botten och istället parerar med mycket Fine Contrast så kan man åtgärda detta frätt bra. Jag har även testat att faktiskt konvertera kornet med DxO Filmpack. Jag brukar då konvertera bilderna till Tri-X-korn istället. Det har tagit mig flera år att inse att det är väldigt många parametrar som påverkar vilka resultat man kan få.

Man ska dock inse att Agfa diafilm spelar i en helt annan liga även än Tri-X när det gäller kornet. Upplösningen är nog kanske hälften av vad min A7 III klarar av att ge digitalt (jag har hört att det skulle motsvara max 10-12 MP och jag tycker det låter mycket), så det är aldrig kameran som kommer sätta begränsningarna i bildkvaliteten. Utmaningen är nog främst att inte tappa mer kvalitet än nödvändigt, för den är redan jämförelsevis låg. Dock finns ett starkt ljus i mörkret. Min gamla kamera Pentax ME exponerade imponerande jämt. Jag tror den var bättre än min t.o.m. än min A7 III. Så bilderna är ofta förvånansvärt bra och jämt exponerade. Det gör att man sällan måste lyft bilderna hårt och dra på sin än mer orenheter.
Det där är alldeles för omständligt för mig. Har testat att avfotografera småbildsnegativ med reprostativ, negativhållare, ljusplatta och makrooptik. För övrigt samma Sonyoptik du använder. Kamera Sony A7RIII. Resultatet blir mycket bra men jag får bättre resultat med min skanner RPS Reflecta 10M. Kantskärpan blir bättre, men framförallt tycker jag att arbetsflödet blir enklare. Skannern står där på mitt skrivbord så det är bara att sätta igång. Inget behöver plockas fram och monteras. Vad gäller 6x6 så har jag däremot funnit att avfotografering enl ovan ger bättre resultat än flatbäddsskanner (Epson V 800). Det här är min erfarenhet, andra kan naturligtvis få annat resultat.
Svar från Sten-Åke Sändh 2020-11-20 01:14
Alla måste hitta vad som är optimalt för den mängd man vill digitalisera, kvaliteten på materialet, den kvalitet man själv kan stå ut med och hur mycket tid man vill/kan lägga på projektet samt vilka pengar man har att spendera.

När det gäller arbetsflödet så beror det ju på hur hela detta ser ut. Om man kopplar sin kamera till en dator och kör tethering med exv. Capture One, så kan man ju rigga en sådan session att den blir rätt effektiv. I sessionen kan man exv. enkelt rigga så att bilderna namnsätts med automatik.

När jag skannade upplevde jag också att jag fick mer problem med dammet.
Använde en diaprojektor och tog bort objektivet till det, stack en liten diffusorplatta mellan lampa och diabildshållaren. Riggade sedan kameran på stativ med makroobjektiv i strålgången ca 300 mm från bildytan och fotade. Diffusorplattans tjocklek kunde varit mindre men det gick. "Good enough" för mitt behov. Har många diabilder kvar......
/MA
Svar från Sten-Åke Sändh 2020-11-20 01:16
Det är säkert effektivt och jäkligt smart men det kräver nog att man gör rent diaprojektorn rätt minutiöst om man inte ska sitta där med en massa att klona sen i stället. Ibland handlar det om gungor och karuseller.
Hej! Tack för många bra tips för att förbättra reprofoto av dior och negativ. Men jag undrar över hur du får ljus nog för att ställa skärpan. Har blixten ett inställningsljus eller byter du ut blixten mot någon annan ljuskälla för varje bild? Jag kan se att din blixt gjorts av Nissin men jag ser inte något om vilken av deras blixtar du använder. mvh Kjell Englund
e-post kjell_englund@yahoo.se
Svar från Sten-Åke Sändh 2020-11-20 00:16
Bra och observant fråga Kjell! Jag har en dagsljuslampa i en liten bordslampa och den är på hela tiden när jag reprofotar. Jag låter den lysa in lite från sidan och det räcker fint att ställa skärpan med. Nissinblixten är av modellen Di 700 A. Styrenheten heter Air 1. Det har nog kommit nya modeller och jag tror särskilt commnadern möjligen blivit lite mer användarvänlig. Jag säger inte att den gamla är svår att använda bara att den nya möjligen är bättre. Jag har säkert haft blixten i 3 år eller mer. Det var en av de första tredjepartsradioblixtarna som kom till Sony.
Ett ljusbord som ljuskälla.
En tillskuren passepartout som filmhållare.
Väger av kameran med libell.
Stadigt stativ med bra kulled.
Makro-objektiv.
Kamerans prestanda överträffar själva negativen och diabilderna från mitt arkiv.
(Om kvaliteten är dålig så beror det på originalet)

Som tidigare nämnt:
Projektor utan objektiv men med opalskiva som diffusor framför kondensorn är en utmärkt lösning för att snabbt som attan digitalisera sina diamagasin.

MVH Janne
Svar från Sten-Åke Sändh 2020-11-20 01:25
Den modellen föll för mig av två skäl. Dels var inte mitt golv helt stabilt och då funkar det inte när skärpedjupet är så kort och känsligt och dels blev jag lätt galen på den tid det tog mig att rigga stativet i våg. Du har kanske ett bättre ljusbord än jag har men med mitt var jag inte nöjd. Fördelen är ju annars att man kan använda det man har ofta. Det är ett starkt argument för många säkert.

Så länge man är hyfsat till freds med sina resultat finns inga rätta eller fel metoder men det finns en väldig massa sätt man kan gå till väga, det är helt klart och det är ju faktiskt lite kul.

Jag kommer ihåg att min kusin en gång berättade att någon byggt om en gammal tvättmaskin till hembränningsapparat. Termostater kan ju användas till vad som helst egentligen. Funkar det så funkar det :-) Det är ju också ett Kajsa Warg-recept där man taget vad man haver.
Kul med så pass många olika typer av inspel tycker jag.