Isig glädje

Lågtryck och huvudet känns som en sten. Kylan försvann och det regnar. Lite svårt att hitta naturliga isar till utmaningen på Fotosidan, men jag har en idé och får se om det blir något. Det finns några dagar kvar…

För ett tag sen fotade jag mycket på vintern så jag dök ner i mina gamla diskar och hittade några glömda fåglar och lite "isig konst"…

I dagens blogg blir det tre små fåglar, som brukar komma till fågelbord under vintern, några isiga skapelser och två tokiga katter som inte visste vad man gör med en mus. Katterna kom till oss från katthemmet och har aldrig varit i naturen. Bilden är över tio år gammal och det var deras första vinter…

Sanden blev till guld

Kvällsljuset förvandlade stranden till guldgruva. Det var härlig stämning och lugnet trots kylan. I början fick jag trampa ganska raskt för att få upp pulsen och när solen var sådär över horisonten och gav gyllene skimmer fastnade jag i sandformationer.

Jag är svag för mönster och abstrakt och ofta ser olika saker i naturen som de gubbarna i berget i förra bloggen. Ibland ser jag figurer och ibland är det ett grafiskt mönster som tilltala mig.

Vid sådana tillfällen blir det massor olika bilder, inte alltid ser jag samma sak när jag framkallar bilderna. Ibland ”ser” Olympus på annat sätt, fast det är bara jag som ställde kameran.

Häromdagen var det bara guld jag hade i huvudet…

Monster i mönster

Under den senaste veckan trampades det mycket på stranden och det blev till och med en del bilder men jag hann inte titta på dem.

Jag erkänner att för ett tag sen brukade jag lämna kameran hemma. Övertygade mig att jag ska bara göra mina tiotusen steg för hälsan, det är ändå samma tråkiga stigar… Istället för att njuta frustrerade jag mig över saker och ting som länge sen tappat betydelse… eller händelser jag inte kunde påverka eller göra något åt efteråt….  

På de senaste promenaderna ”släpade” jag min vän Olympus med mig… Skriver vän, för att kameran var som en riktig vän. Alltid vid min - på min sida, det var jag som vände ryggen och gick till havet själv. Som en sur unge.

Med tiden lättade frustrationen och hälsan blev betydlig bättre så det klarnade även i huvudet och jag tillåter mig att njuta av min hobby utan prestationsångest och andra liknande dumheter…

Jag behöver inte prestera, jag fotograferar och skapar olika bilder för att det är roligt, ger glädje och förbättrar hälsan!

Samma tråkiga stigar är inte alls tråkiga. På stranden är det oändligt med olika motiv. Dessutom ändrar havet utseende från en sekund till en annan och jag kan ta tusen bilder och ingen av dem kommer likna varandra. Ljuset faller annorlunda vid olika tidpunkter på dagen och samma stenar kan lysa på många olika sätt. Bland sandkorn och musselskal ligger guldkorn för makro… Bara väcka fantasin och hitta på… Tiotusen steg ”trampar” sig själva på nolltid!

Samma stig i naturreservatet i skogen gömmer ännu mera skatter!

Men som jag skrev, hade mycket annat att göra och hann inte se vad jag fångade under senaste promenaderna så idag blir det olika bilder från tidigare utflykter/promenader.

Hur många förstenade gubbar ser ni nedan?

Motstridiga känslor och funderingar på stranden

Mellan dimmorna var det lite sol och även vindstilla några stunder. När det inte blåser för kalla vindar kan jag promenera på min favorit strand, Haverdalsstranden. Just nu är det underbart att vistas där. Nästan öde, enstaka människor på jogging tur och några som rastar hundar. Några pensionärer på en kort promenad. Som mest kanske tio personer på den vackra långa stranden. Ibland tror jag att det borde vara mycket mer folk, mer yngre i alla fall. Men de föredrar kanske gym eller andra aktiviteter…Dessutom jobbar de vid den tiden jag vandrar där.  ”Släpar” Olympus med mig och är glad idag att jag bytte hus till spegellöst och betydligt lättare.

Men det går trögt med fotografering. Som kreativiteten fortfarande är fryst eller rostig. Om jag ändå tar upp kameran blir bilderna inte så intressanta som jag tänkte mig och det är ganska frustrerande. Har jag för höga krav på mig eller är jag bara usel som fotograf?

Jag lärde mig för länge sen att man ska hålla käften om man har ingenting att säga, så om det finns ingenting i bilden då är det bara låta bli att publicera…

Samtidigt om man är för kritiskt blir det alldeles för mycket hämmande…

Jag gillar bloggen här och gillar att byta tankar och bilder med er och hoppas att om jag blir för gnällig då skriver ni det ;-)

Några bilder från senaste promenader, tagna vid olika tillfällen.

Mars kom med mycket dimmor

Dimmorna hängde nu några dagar, tunga och täta. Gillar när det är lite sol bakom dimmor, men dimmorna ville inte släppa in någon stråle.

 Så det var en del promenader in i dimman... Från slutet på februari tills idag. Jag tror att jag är lite hemmablind och tänker ofta att det finns ingenting att fota runt om. Omgivningen som jag ser dagligen verkar grå och tråkig. Med dimmorna såg jag plötsligt en björk pinad av vindarna, buskarna runt hagen fri lade sig i dimman och stenar vid stranden började sväva... Det är otroligt hur mycket  landskapet ändras när dimmorna sveper om det. Inget storslaget, men det blev en del bilder.