Obehaglig småaktighet

Så kan det gå…

Svårt att beskriva något när man är upprörd och arg och beroende av att digitala tjänster fungerar.

Under påskdagarna skulle jag skriva ny blogg och besöka andras bloggar, samt lägga ut lite nya bilder, men när jag loggade in fick jag se en sådan ruta:

Vad? Tänkte jag, Mitt medlemskap varar några månader till…

Men jag tar det från början.

Först var det något med mailboxen. Posten försvann så fort jag öppnade den. Det verkade som att Firefox, som jag använder sedan många år tillbaka, hade fel efter uppdateringen. Inte mycket att göra åt. Byta webbläsare och försöka gå vidare tills det löser sig. Jag misstänkte att jag inte är den enda som brottas med försvinnande mail.

Eftersom jag inte kunde läsa mina mail under många dagar, missade jag ett fel till… Det gällde en faktura som förföll. Klickte i fel ruta i banken och fakturan fick fel betalningsdag. Fick påminnelse och betalade genast (en dag efter fakturan förföll) men det blev ond spiral ändå.

Den felaktiga fakturan var Fotosidans Magasin prenumeration, som jag beställde för en månad sen.

Eftersom jag betalade försent en dag och Påsken kom emellan som inte är bankdag, mina pengar fastnade mellan banken och Billogram så jag blev blockerad från Fotosidan. Inte nog med det. Mitt i natten klockan 23,11 fick jag sms om påminnelsefakturan. (???) Trots att jag har mailat till FS att jag betalade fakturan.

Först var jag arg och efter var jag bara uppgiven och väldigt ledsen. Den svarta rutan med ganska otrevlig formulering förde tankarna till landet jag är uppvuxen i. Oproportionerlig uppvisning av makt…

Så lätt allt kan gå åt fel och farligt håll även i dagens moderna samhälle.  Små digitala misstag kan generera elaka småaktigheter som lätt kan eskalera till obegripliga och oförutsägbara händelser… av litet misstag…

Fakturan är betald och ni kan se min blogg, men obehag består…

Det kanske är så att den bästa medlem är den som betalar och inte använder tjänsten som det var i mitt fall länge, när jag var sjuk… Jag har några månader kvar för att fundera över hur gör jag med bloggen. Jag trivdes här och gillade blogga.

Suck… en ledsam sådan.

Storkrike

Efter en vecka i himmelriket var det skönt att komma hem… fast inte riktigt om man tänker på väderleken. Från fågelkvitter och blommande magnolior till minusgrader känns inte alls skönt.

Jag var lite på vift och det var därför jag igen har lite ”stressigt” med fotocupen och bloggkommentarer ;-) Men jag tar mig i kragen och fixar både och!

Det var mycket intressant resa till De Alde Feanen en nationalpark i den nederländska provinsen Friesland. Det hände så mycket under de dagarna så jag har inte ”landat” riktig än. Mentalt är jag fortfarande bland storkarna. För att i den lilla byn Earnewâld, där vi stannande bor många storkar och byn var så oerhört gästvänlig och mysig.

Mer info om själva parken kan man hitta här: https://www.np-aldefeanen.nl/

Jag önskade bara att jag kunde vara där i annan årstid. Men jag var bara på vift i samband med min makes resa som vi bara förlängde lite och blev tidiga turister.

Å andra sidan under så kallade säsongen skulle det inte vara så mysig, fullproppat med folk överallt. Det enda som jag kanske skulle velat var att hyra båt och se den vackra naturen från vattnet för att det är förbjudet att vandra i parken. Men elbåt kan man hyra när det blir varmare. Vi fick promenera mycket runt om och det blev milslånga promenader. Har ordentlig träningsvärk i många muskler som jag inte trodde fanns ;-).

Bildmässigt blev det lite ”turistfoto”, men vi fick ”prata” med storkarna, klappa några getter och njuta av en annan miljö.

Vi besökte också de närliggande städerna Leeuwarden, Drachten och Gröningen. I Gröningen tog vi en kopp kaffe med katterna på Kattencafé Op z'n Kop. (https://opznkop.nl/)

Mest var jag fascinerad av arkitektur och de oändliga kanalerna. Önskar att Holland låg lite närmare… Att åka med bil de 999 km från hem till hotellet var lite som en mardröm, men det gick. Hotellet och maten var lyxig så jag klagar inte. Var även överraskad att prismässigt skilde det sig inte mycket från Sverige. Drivmedel var dessutom en aning billigare.

Idag bjuder jag bara på några naturbilder. De andra måste jag granska lite närmare. Är usel på att fota i stadsmiljöer. Men storkar var fotogeniska!

Isig glädje

Lågtryck och huvudet känns som en sten. Kylan försvann och det regnar. Lite svårt att hitta naturliga isar till utmaningen på Fotosidan, men jag har en idé och får se om det blir något. Det finns några dagar kvar…

För ett tag sen fotade jag mycket på vintern så jag dök ner i mina gamla diskar och hittade några glömda fåglar och lite "isig konst"…

I dagens blogg blir det tre små fåglar, som brukar komma till fågelbord under vintern, några isiga skapelser och två tokiga katter som inte visste vad man gör med en mus. Katterna kom till oss från katthemmet och har aldrig varit i naturen. Bilden är över tio år gammal och det var deras första vinter…

Sanden blev till guld

Kvällsljuset förvandlade stranden till guldgruva. Det var härlig stämning och lugnet trots kylan. I början fick jag trampa ganska raskt för att få upp pulsen och när solen var sådär över horisonten och gav gyllene skimmer fastnade jag i sandformationer.

Jag är svag för mönster och abstrakt och ofta ser olika saker i naturen som de gubbarna i berget i förra bloggen. Ibland ser jag figurer och ibland är det ett grafiskt mönster som tilltala mig.

Vid sådana tillfällen blir det massor olika bilder, inte alltid ser jag samma sak när jag framkallar bilderna. Ibland ”ser” Olympus på annat sätt, fast det är bara jag som ställde kameran.

Häromdagen var det bara guld jag hade i huvudet…

Monster i mönster

Under den senaste veckan trampades det mycket på stranden och det blev till och med en del bilder men jag hann inte titta på dem.

Jag erkänner att för ett tag sen brukade jag lämna kameran hemma. Övertygade mig att jag ska bara göra mina tiotusen steg för hälsan, det är ändå samma tråkiga stigar… Istället för att njuta frustrerade jag mig över saker och ting som länge sen tappat betydelse… eller händelser jag inte kunde påverka eller göra något åt efteråt….  

På de senaste promenaderna ”släpade” jag min vän Olympus med mig… Skriver vän, för att kameran var som en riktig vän. Alltid vid min - på min sida, det var jag som vände ryggen och gick till havet själv. Som en sur unge.

Med tiden lättade frustrationen och hälsan blev betydlig bättre så det klarnade även i huvudet och jag tillåter mig att njuta av min hobby utan prestationsångest och andra liknande dumheter…

Jag behöver inte prestera, jag fotograferar och skapar olika bilder för att det är roligt, ger glädje och förbättrar hälsan!

Samma tråkiga stigar är inte alls tråkiga. På stranden är det oändligt med olika motiv. Dessutom ändrar havet utseende från en sekund till en annan och jag kan ta tusen bilder och ingen av dem kommer likna varandra. Ljuset faller annorlunda vid olika tidpunkter på dagen och samma stenar kan lysa på många olika sätt. Bland sandkorn och musselskal ligger guldkorn för makro… Bara väcka fantasin och hitta på… Tiotusen steg ”trampar” sig själva på nolltid!

Samma stig i naturreservatet i skogen gömmer ännu mera skatter!

Men som jag skrev, hade mycket annat att göra och hann inte se vad jag fångade under senaste promenaderna så idag blir det olika bilder från tidigare utflykter/promenader.

Hur många förstenade gubbar ser ni nedan?