Promenad vid havet och ny hortensia

Köpte mig en ny blomma. Vacker som en dröm. Undrar bara om den överlever. Hortensior brukar blomma lite senare. Hade den inne några dagar och nu är den ute i stor kruka innan jag planterar den i rabatten. Den rosa blomman lyser så härlig i trädgården som nu börjar få lite mer färger och grönskan tilltar.

Fredagen var ganska mild, utan sol. Efter målandet som inte gick riktigt som jag tänkte mig, behövde jag vädra tankarna och röra på mig lite. Kände mig stel och trött.

Det blåste inte så det blev stranden. Nästan öde och härligt lugnt. Olympus var med. Han fick inte så många tillfällen att hoppa upp från väskan, men några bilder till bloggen blev det.

Det var skönt. Jag passerade en man/gubbe som trampade med stavar och han var så glad så han hälsade högljutt med ett brett leende. Jag hälsade tillbaka och konstaterade att hans glädje smittade och jag blev också glad, bara sådär av väder, havet, lugnet och våren.

Det var en lång promenad och när jag tittade på stegmätaren var det närmare elva tusen steg. Och jag erkänner det kändes i kroppen efter några stilla dagar. Men jag gillar en sådan fysisk trötthet med lite rosa på kinderna och lätt träningsvärk dagen efter.

I skrivandet stund bryter solen genom fluffiga moln. Vi får se vad Olympus hittar på, blir det makro eller drar vi någonstans ut på fotoäventyr, och jag kanske smuttsar naglarna lite i rabatterna.

Det är mycket på dagens schema, utom det vardagliga som att laga mat och tvätta, men inte så noga. Det viktigaste är att det äntligen är vår här… jag njuter…

Vår med kort skärpedjup och färgglad tupp

Lärde mig nytt ord. Förtret. Det var Peter som skrev i kommentaren till min gnälliga blogg. Men det var svårt att svälja.

Jag är inte direkt långsint, men har svårt med orättvisor och överdriven makt, särskilt på obetydliga nivåer… Man gör vissa saker bara för att man kan!

Men, allt har två sidor. Som ett mynt eller ljus och skugga. Ibland kan skuggan vara viktigare än ljuset, även om det behövs ljus för att skuggan ska finnas.

Idag är en sådan dag utan starka kontraster. Solen lyser med sin frånvaro. Ganska kyligt och min kreativitet tryter… för mycket energi gick ur mig under de senaste dagarna.

På staffli ligger tuppen och ”skriker”. Och jag påbörjade på ny digitalis… och ny tupp. Min bortgångna underbara vän hade höns och tuppar. När jag målar en tupp tänker jag på henne. Hon finns ofta i mina tankar och i många blommor i min trädgård. Jag fick frö och plantor från henne och vi delade många intressen…

Det är många år nu sedan cancer förkortad hennes liv. Jag saknar henne så oerhört mycket…

Vitsippor börjar lysa lite varstans. För mig är det synonym till våren.

Hundra

Den hundrade bloggen skulle skrivas för glädje och med glädje, men det blev inte så… det blev en bitter blogg med mycket beska efteråt…

Under påskdagarna eftersom jag blev spärrad här ägnade jag mig åt måleri istället. Jag nämnde här tidigare att efter beroendet av foto är jag även beroende av färger, akvarellfärger ;-)

Att inte fastna alltför mycket i det negativa på grund av fakturastrul (det skaver lite fortfarande för att medlemskap och tidning är två separata varor!) ägnade jag mig åt måleri.

Målningar är svåra att fotografera och brukar se gråa ut, när jag publicerar de på sociala medier. Så det var ganska bra fototräning att arbeta med det. Och det verkar som att jag måste träna mer.

Här är två av de senaste skapelserna:

Jag kröp även lite i trädgården under buskarna med makro. Ni vet, makro är min bästa vän och hjälper allting när något gnager…

Firandet av blogg nummer 100 uteblir… Jag vill betrakta spärrningen som struntsak, men det går inte. Jag tror inte att man får behandla sina kunder/medlemmar på detta sätt. Även om mycket är automatiserat och datorer ”bestämmer”, så är det ändå en människa som skapade program att hantera betalningar och medlemskap och på så sätt andra människor…

Obehaglig småaktighet

Så kan det gå…

Svårt att beskriva något när man är upprörd och arg och beroende av att digitala tjänster fungerar.

Under påskdagarna skulle jag skriva ny blogg och besöka andras bloggar, samt lägga ut lite nya bilder, men när jag loggade in fick jag se en sådan ruta:

Vad? Tänkte jag, Mitt medlemskap varar några månader till…

Men jag tar det från början.

Först var det något med mailboxen. Posten försvann så fort jag öppnade den. Det verkade som att Firefox, som jag använder sedan många år tillbaka, hade fel efter uppdateringen. Inte mycket att göra åt. Byta webbläsare och försöka gå vidare tills det löser sig. Jag misstänkte att jag inte är den enda som brottas med försvinnande mail.

Eftersom jag inte kunde läsa mina mail under många dagar, missade jag ett fel till… Det gällde en faktura som förföll. Klickte i fel ruta i banken och fakturan fick fel betalningsdag. Fick påminnelse och betalade genast (en dag efter fakturan förföll) men det blev ond spiral ändå.

Den felaktiga fakturan var Fotosidans Magasin prenumeration, som jag beställde för en månad sen.

Eftersom jag betalade försent en dag och Påsken kom emellan som inte är bankdag, mina pengar fastnade mellan banken och Billogram så jag blev blockerad från Fotosidan. Inte nog med det. Mitt i natten klockan 23,11 fick jag sms om påminnelsefakturan. (???) Trots att jag har mailat till FS att jag betalade fakturan.

Först var jag arg och efter var jag bara uppgiven och väldigt ledsen. Den svarta rutan med ganska otrevlig formulering förde tankarna till landet jag är uppvuxen i. Oproportionerlig uppvisning av makt…

Så lätt allt kan gå åt fel och farligt håll även i dagens moderna samhälle.  Små digitala misstag kan generera elaka småaktigheter som lätt kan eskalera till obegripliga och oförutsägbara händelser… av litet misstag…

Fakturan är betald och ni kan se min blogg, men obehag består…

Det kanske är så att den bästa medlem är den som betalar och inte använder tjänsten som det var i mitt fall länge, när jag var sjuk… Jag har några månader kvar för att fundera över hur gör jag med bloggen. Jag trivdes här och gillade blogga.

Suck… en ledsam sådan.

Storkrike

Efter en vecka i himmelriket var det skönt att komma hem… fast inte riktigt om man tänker på väderleken. Från fågelkvitter och blommande magnolior till minusgrader känns inte alls skönt.

Jag var lite på vift och det var därför jag igen har lite ”stressigt” med fotocupen och bloggkommentarer ;-) Men jag tar mig i kragen och fixar både och!

Det var mycket intressant resa till De Alde Feanen en nationalpark i den nederländska provinsen Friesland. Det hände så mycket under de dagarna så jag har inte ”landat” riktig än. Mentalt är jag fortfarande bland storkarna. För att i den lilla byn Earnewâld, där vi stannande bor många storkar och byn var så oerhört gästvänlig och mysig.

Mer info om själva parken kan man hitta här: https://www.np-aldefeanen.nl/

Jag önskade bara att jag kunde vara där i annan årstid. Men jag var bara på vift i samband med min makes resa som vi bara förlängde lite och blev tidiga turister.

Å andra sidan under så kallade säsongen skulle det inte vara så mysig, fullproppat med folk överallt. Det enda som jag kanske skulle velat var att hyra båt och se den vackra naturen från vattnet för att det är förbjudet att vandra i parken. Men elbåt kan man hyra när det blir varmare. Vi fick promenera mycket runt om och det blev milslånga promenader. Har ordentlig träningsvärk i många muskler som jag inte trodde fanns ;-).

Bildmässigt blev det lite ”turistfoto”, men vi fick ”prata” med storkarna, klappa några getter och njuta av en annan miljö.

Vi besökte också de närliggande städerna Leeuwarden, Drachten och Gröningen. I Gröningen tog vi en kopp kaffe med katterna på Kattencafé Op z'n Kop. (https://opznkop.nl/)

Mest var jag fascinerad av arkitektur och de oändliga kanalerna. Önskar att Holland låg lite närmare… Att åka med bil de 999 km från hem till hotellet var lite som en mardröm, men det gick. Hotellet och maten var lyxig så jag klagar inte. Var även överraskad att prismässigt skilde det sig inte mycket från Sverige. Drivmedel var dessutom en aning billigare.

Idag bjuder jag bara på några naturbilder. De andra måste jag granska lite närmare. Är usel på att fota i stadsmiljöer. Men storkar var fotogeniska!