Min befängda ambition att bli lika cool som Vivian Maier

Vi älskar nog alla Vivian Maier. För hennes bilder, inte minst hennes många självporträtt. Men också för mysteriet hennes liv och fotograferande var. Om någon som läser det här ännu inte har sett filmen om henne (Finding Vivian Maier) är mitt enkla tips - gör det!

I våras tog jag ett självporträtt i ett fönster och då föddes en idé i mitt huvud. Jag ville ta en bild, ett självporträtt i Vivian Maier-stil. Som en hyllning eller så. Men också som ett kul projekt. Analogt. Rolleiflex så klart. Den där första bilden ser ni här nedanför.

Censuren syntes dock i bild och tyckte inte den var till sin fördel. Så kallad självcensur således. Censuren heter Kate, är min fru och har fel. Hon är så klart lika söt som vanligt. Men nog om det! Åter till min jakt på Vivian Maiers coolhet.

Under en tid hade jag ögonen med mig och registrerade platser där en bra speglingsbild möjligtvis kunde skapas. Det visade sig svårt. Det är mycket som ska stämma. Till slut gav jag mig ut med min vanliga kamera för att prova olika platser. 

Som ni ser finns det utmaningar. Speglingen måste bli skarp. Ljuset måste ligga rätt. Man kan ju heller inte bara komma tillbaka till en plats och tro att ljuset ska vara likadant. Här några fler bilder. Jag försökte ta ut svängarna. Det gjorde Vivian Maier.

Den här sista blev ju tydlig och bra men bygger på att den där ljusgluggen i ansiktet finns där en annan gång. Jag bestämde mig i stället för att göra mitt skarpa försök vid den där första platsen från i våras. En ganska tråkig plats men bra om man vill ha en ren bild. Det kändes som en god idé. Man ska väl lära sig stå innan man börjar springa? Så jag lånade en Rolleiflex av en god vän och gick dit när ljuset var rätt. 

Så här är den! Min hyllningsbild till Vivian Maier. Jag är hyfsat nöjd. Lika cool som henne är det emellertid omöjligt att bli. För även om jag håller på med det här i flera år och tar massa bra självporträtt så är ju det redan gjort. Men framför allt så gjorde hon det utan att posta något blogginlägg på Fotosidan om saken. Inte ett pip på Flickr, Facebook eller Insta heller. Faktiskt helt utan att söka uppmärksamhet över huvud taget. Hon gjorde konst för konstens skull. För sitt eget behov av att skapa. Precis som det ska vara. Då är man cool på riktigt.

Barcelona 2025. Bland ficktjuvar och turisthorder.

Jag var nyligen i den Katalanska kuststaden och fick vara med om både det ena och det andra. Låt mig berätta! 

Det började omtumlande. Barcelona har ju ett rykte om sig att ha stora problem men ficktjuvar. Det visade sig stämma. Redan innan jag kommit på tåget mot centrum hade jag blivit av med både plånbok och telefon! I en hiss blev det trångt och rörigt och naivt nog hade jag grejerna i mina fickor. Ha inte det, är mitt enkla råd. Det hela löste sig dock. Jag upptäckte stölden och fick tillbaka både telefon och plånbok. Men om ni åker dit - låt ingen röra dig, hjälpa dig med väskor etc. Ha ögonen öppna. Visa att du ser dem. (Männen här nedanför har givetvis ingenting med ficktjuvar att göra.) 

Mitt syfte med resan var för ovanlighetens skull inte fokuserat kring gatufoto. Men det blev trots allt en hel del av den varan. Jag kan tyvärr inte påstå att jag var särskilt framgångsrik men en del hyfsade blev det. Jag har bara snabbt kollat igenom bilderna och gjort iordning sju för det här blogginlägget, en bild per dag. Kommentera gärna!

Den andra saken jag vill ta upp är massturism. Det här är ju ett allt mer aktuellt ämne och i Barcelona har det, precis som på Mallorca osv, protesterats en hel del på senare tid. Folk har ingenstans att bo. Besökare kan inte bete sig. Så varför åkte jag dit? Det enkla svaret är - för en konsert! Jag hade tänkt åka till Madrid men mitt favoritband spelade i Barcelona och jag var ärligt talat nyfiken på att besöka staden igen. Jag var där för sexton år sedan. 

Och det är skillnad! Jag upplevde, precis som i Rom för ett par år sedan, att det är mycket fler turister. Utanför Sagrada Familia, Casa Mila, Coloseum och Pantheon ringlar köerna långa på ett sätt det inte var för en del år sedan. Även vid mindre sevärdheter är det fullt med folk. Guider överallt. Är det ens kul?

Vad kan man göra åt saken? Inte vet jag. Men jag förstår att invånarna tröttnar. Kanske resa off-season om man vill se sevärdheter? Bara bo på hotell. Ägna sig mer åt att uppleva staden som helhet och mindre att bocka av listan från guideboken? Försöka visa lite folkvett och inte springa omkring halvnakna i stan när invånarna ber en låta bli?

Bilderna i det här inlägget är tagna med min ganska nyinköpta kamera. Den hajpade Fujifilm X100VI. I bilden ovan står jag med den och funderar på om jag ska byta. Jag gillar den och ogillar den. Vi får se..

/Anders

Barcelona 2009. Innan jag börjat gatufota.

På torsdag åker jag till Barcelona. En resa jag länge trodde skulle bli inställd. Min reskamrat och tillika livskamrat har problem efter en operation och vi planerade att skjuta trippen på framtiden. Nu blir den dock av och förberedelserna pågår för fullt.

Vi har åkt till den spanska kuststaden en gång tidigare. Det var 2009 och vi reste tillsammans med min bror och svägerska. Det här var innan jag börjat gatufota. Jag kände inte ens till gatufoto som genre. Vi najsade runt och kollade på sevärdheter och åt tapas. Kollade fotboll. FC Barcelona hade ett hyfsat lag. Året efter skaffade jag en Nikon D90 och började försöka ta bra bilder, då till en början mer inriktat på cityscape. 

Igår kollade jag igenom bilderna från resan. Det var intressant. Jag visste alltså inte vad gatufoto var men visst var jag ändå där och nosade?

Som bonus skickar jag med en bild på yours truly. Tänker att den kan vara till glädje för er som känner mig. :) Vad kan man säga? Åren går.

Det var det hela! /Anders J

Brighton Palace Pier - Inte vad jag förväntade mig

Tidigt i höstas var jag en sväng förbi Brighton. Hade några timmar på eftermiddagen att gatufota och tänkte att det kunde vara kul att spendera dem på piren. Lite klassiska tivolibilder sådär. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det var helt enkelt inte speciellt livat där. Visst fanns en del folk i omlopp men de flesta var inne i spelhallen knasigt nog, vädret var strålande. Jag hade på förhand en bild i huvudet att det skulle vara full fart. Folk som käkade sockervadd och hade roligt. Men icke! Så jag gjorde en mental u-sväng och började dokumentera platsen istället. Inget gatufoto men kul ändå! Så kan det gå.

It's not you. It's me.

Varje förhållande lever sitt eget liv. Men många gånger händer ungefär samma saker ändå. Det spelar ingen roll att kärleken är stor. Slitningar kan det bli i varje fall. Slentrian. En undran om det här är allt?

Mitt förhållande till gatufotograferandet har pågått ett tag nu. Vi fann varandra i början av tiotalet. Sedan dess så gatufotar jag här hemma i Stockholm var och varannan helg. Under ledigheter oftare. Alla resor ägnas åt gatufoto. 

Men på senare tid har jag känt en viss trötthet. Jag tar ungefär samma bilder hela tiden. Iofs en typ av bilder jag gillar men ändå. Så jag har gjort en del förändringar bara för att.

Min vanliga kamera är en Fujifilm X-T30 med Fujinon 23mm f2. En ganska smidig kombo som väger 612 gram. Men för att skaka om livet lite lånade jag ett tag en kamera av en god vän. En Nikon Z6 med Sigma 24mm f1,4. Tillsammans med en adaptor mellan hus och glugg blir det en klump på 1539 gram. Min tanke var att fota med den några gånger och se vad som hände. Skulle jag plåta annorlunda med de förutsättningarna? Fullformat. Ljusstark optik. Att synas mer.

Jag var ute med Z6an vid tre tillfällen, sammanlagt tio - tolv timmar kanske. Här följer några bilder. Ett par per dag.

26 Oktober:

2 November:

9 November:

Så. Hur ska jag summera det här experimentet? Blev bilderna bättre? Jo, tekniskt kanske. Men jag har antagligen mycket att lära om just den kameran. Det kan säkert bli ännu finare skärpa etc. Men innehållsmässigt då? Det tycker jag inte. Samma val av motiv och vinklar. Samma triggers. Fotade jag annorlunda? Nej. Inte egentligen. Skillnaden var att det var ännu svårare att fota obemärkt. Folk lägger verkligen märke till en stor kamera. Det som vore intressant är om jag bara hade haft den kameran under lång tid. Skulle jag då fotat annorlunda? Det får jag aldrig veta för det tänker jag inte göra. Det var en tung jäk*a kamera! :)

Jag gillar min nuvarande kamera. Det beror inte på den att jag tar de bilder jag tar.

Och jag gillar verkligen gatufoto, tro inget annat! Det är inte gatufotogenrens fel att jag tar de bilder jag tar. Det finns många andra typer av bilder man kan eftersöka utan att byta genre. 

Utan det beror på mig. Jag tar de bilder jag tar för att det är vad som finns inom mig. Det är vad jag ser, vad jag gillar, vart min kreativitet för mig. Och det är väl egentligen en rätt fin sak?