Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Tiggaren från byn som inte finns på kartan



Enligt sägen har alla människor en dubbelgångare. När jag träffade den rumänska tiggaren Nicolai Tamas för en dryg månad sedan slog det mig att han var såpass lik skådespelaren James Purefoy att han nästan skulle kunna vara hans dubbelgångare.
Men där upphör likheterna. James har säkerligen råd med allt det han behöver medan Nicolai får kämpa hårt för sin och sina barns överlevnad.
 
 
Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin sjuka hustru Georgiana och deras 4 barn i byn Paulesca i Rumänien. Nicolai kan inte läsa, räkna eller skriva. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med tolken Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som en del av dem äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han kommer från byn Pauleasca i Rumänien och att han tillhör folkgruppen Rudari*. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var de bland de första som förlorade jobben.  
 
 
När Nicolai blev arbetslös försökte han skaffa sin försörjning genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. När även de arbetstillfällena började tryta bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. En penningutlånare lånade ut pengar till dem mot hög ränta. Pengarna räckte till Hamburg men gruppen bestämde sig ändå för att åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett i ett gathörn och tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Att tigga ihop pengar gjorde ont i honom. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom hårt arbete. Nicolais hustru Georgiana har problem med sin sköldkörtel och han reste iväg med förhoppningen om att arbeta ihop tillräckligt med pengar så att han skulle kunna betala för den läkarvård och de medicinerna som hon behöver för att överleva.
 
 
Sedan härbärget stängde i mitten av april har Nicolai bott under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnat tillsammans med sina vänner. På vardagarna har han ätit lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen i Linköping. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. 
Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?
- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar och dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet leende.


När han hade arbetat i två dagar ville hans arbetsgivare att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai han vän Petre och tolken Rickard till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett samordningsnummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få "vita" jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men med hjälp av den mycket engagerade tolken Rickards kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer efter många timmars strid med skatteverket.


Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han så fram emot att kunna resa hem till Paulesca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner för sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats svårt av en översvämning. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och bygga upp huset. De mesta av pengarna som han hade tjänat ihop i Sverige gick åt till hemresan till Rumänien. 
 
 
Nicolai och hans familjs situation är ännu desperatare än vad den var tidigare. Och det kommer att behövas mycket pengar för att de ska kunna komma på fötter igen. Nicolais livsituation är tyvärr inte unik och bara i hans hemby Pauleasca finns det fler familjer som har en liknande livssituation, inte heller de har något större hopp om framtiden... Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än de själva.
 
TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage om människorna i byn. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Du kan läsa reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good

*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna var inte etniska judar utan konverterade till judendomen på 800-talet. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper bland annat romer. Rudari har behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas, detta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel  på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.

Inlagt 2014-06-25 10:08 | Läst 12880 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
"7000 kronor i månaden. För oss är det lite pengar " Vet du vad en svensk pensionär måste klara sig på i månaden? De med låg pension och de är många får ut 7.403:-/månad.
Mikael Good 2014-06-25 16:49
Tack för din kommentar Margareta!
7000 kronor är lite pengar för de flesta av oss. När jag var arbetslös till för ett drygt år sedan hade jag ofta inte mer än 7000-8000 kronor i månaden, det gick att överleva men jag måste erkänna att det var tufft ibland.
/Mikael Good
Tack för ett bra reportage från min gamla hemstad Linköping. Hjärta till hjärta är en bra organisation...
Hej Mikael. Tack för ett strålande reportage som både berör och ger insikter. Du gör ett viktigt jobb med ditt skrivande och dina bilder Mikael! Mvh Thomas
Mycket bra reportage.
Tack för alla kommentarer! :)
/Mikael Good