Försök till fotoboost

Just nu går fotandet på sparlåga. Det beror på flera saker. Långa arbetsdagar i kombination med småbarnslivet gör att kraften har sinat. Och så är det mörkt. Väldigt mörkt. Men jag har en plan. Jag tänker nämligen boosta igång mig själv med hjälp av en ny kamera. Det har funkat förr så varför inte pröva igen.

Jag har länge funderat på om jag verkligen behöver fler kameror (jag har tre stycken). Och i så fall vilken typ jag saknar. D700:an är en underbar pjäs, jag använde den flitigt i somras och älskar det korta skärpedjupet den levererar. Men den är tung och otymplig. Och så blir folk rädda för den.

D300:an agerar just nu backup när det vankas fotojobb eller bröllopsplåtningar. Och så har jag min ärtiga lilla Canon S90 som hänger med mig vart jag går. Den ligger där i bältesfickan och bara väntar på att få åka upp när det vankas något spännande motiv under lunchpromenaderna eller när den lille 1,5-åringen gör något tokigt där hemma som bara måste filmas.

S90 är verkligen en trevlig kamera. Men den är långsam. Speciellt om man som jag fotar i RAW. Och filmerna håller "bara" VGA-kvalitet. Så jag ville ha en snabbare, men fortfarande inte för bulkig, kamera som kan filma i HD. Och som kan hänga med ut till lekplatsen när junior ska visa sina senaste trix eller på jobbresan till den där storstaden för några gatubilder.

Efter lite efterforskande stod valet mellan Canon S100 eller Fujifilm X10. Både nyligen presenterade och med den senaste sensorteknologin under skalet.

Canon S100.

Fujifilm X10.

I går kväll bestämde jag mig och tryckte på köpknappen. Valet föll på en X10:a. Anledningarna är flera. Dels är skillnaderna mellan S90 och S100:an inte gigantiska, optiken på S100 är fortfarande långsam i teleläget, och dels ville jag testa ett nytt format. Och så är X10:an vacker som ett smycke. Åtminstone på bild. Dessutom verkar den ruva på en del spännande teknik som till exempel ett utökat dynamiskt omfång genom att använda sin speciellt utformade sensor och "bunta ihop" närliggande pixlar.

Nu återstår att se om den här vitamininjektionen fungerar. Eller om det helt enkelt är dags att gå i ide och istället kika fram till våren med utvilade och nyfikna ögon.

Mörkret har lagt sig

Höst. Smaka på det ordet. Lite vemodigt. Fuktigt. En doft av fallna löv och lätt förmultnelse hänger i luften. Men också ett lugn, man kan varva ner efter sommaren flängande hit och dit och krypa ner i soffan med stearinljusen flackande runt omkring sig.

Mitt fotande har gått på sparlåga. Har istället ägnat mig åt att byta ut hårddiskar i datorn får att få plats med fler bilder. Och att fundera på om jag ska byta ut min Canon S90 till en S100. Jag får se hur det blir.

Har också hunnit med att läsa de första sidorna i "Berätta i bild" av David duChemin. Verkar vara en bra bok. Funderar på att göra en fotoalmanacka men har inte bestämt mig för vilket företag jag ska anlita. Har ni några tips eller erfarenheter? Körde Önskefoto förra året men kvaliteten var inte riktigt på topp.

Vad gör du när mörkret långsamt sveper in och sväljer vårt avlånga land?

Dagen då allt hände

Lunchpromenader hör till min vardag. En timma ska spenderas på att fylla magen och få en nypa frisk luft. Det brukar oftast bli en runda runt Trossö. Eller Stumholmen. Så även denna dag. Vanligtvis hänger min Canon S90 i livremmen som en trogen följeslagare, alltid redo att föreviga det mina ögon ser.

Men idag hade jag glömt kameran hemma. Jag kom på det när jag satt i bilen halvvägs till jobbet men tänkte att det nog ändå inte dyker upp något att fotografera och åkte vidare. Men så fel jag hade. En mystisk u-båt som sakta gled fram i det isblå vattnet. En kille som svetsade en konstig mojäng rakt ute i gatan. En blårykande veteranmoped i full karriär längs Borgmästarkajen. Ja, ni hör själva - superspännande fotoobjekt mitt framför näsan. Och där stod jag med just en lång sådan utan ens en sketen mobiltelefon att föreviga det hela med.

Fan.

Så vad ni än gör, lämna aldrig hemmet utan en kamera i fickan. För man vet aldrig när just DET dyker upp.

Pocketkamera vs. elmotorcykel

- Swooooooosch.

Så har det låtit där jag har farit fram på en Zero elmotorcykel. Faktiskt den första riktiga elmotorcykeln som säljs i Sverige. Tidigare har det funnits några elskotrar men inget som är så här "motorcykligt".

Det har varit en märklig känsla att susa fram längs gator och torg i det närmaste ljudlöst. En hel del huvuden har roterats, troligen fler än om jag skulle ha kört en fet Harley...

Nackdelen med det där susandet är att andra trafikanter har lite dålig koll på en. Så en reflexväst eller kanske ett spelkort i framhjulet är en bra investering.

Att ha med en pocketkamera är praktiskt. Strax efter fem började solen dala så jag körde ner en sväng till Stumholmen. Det är praktiskt med en nätt, ljudlös, mc - man kan ta sig fram på lite udda ställen utan att folk blir sura.

Nedan kan du spana in ett par bilder på ekipaget.

Hur mycket ska man visa?

Jag har funderat på en sak. Hur mycket av sig själv och sin familj bör man egentligen lämna ut i cyberspejs och i en blogg? Visst, jag har Facebook och där läggs nya bilder på junior och frugan upp i en hiskelig takt. Men bara för vänners beskådan. Här i bloggen är det annorlunda – den är öppen för alla.

Nej, jag har inget att dölja men det som en gång lagts upp på nätet finns där för evigt känns det som.

Jag brukar följa den fantastiske bröllopsfotografen Jonas Petersons blogg, www.jonaspeterson.com, och han är ganska frikostig. Titt som tätt dyker hans fru och barn upp på bild. Men vad skulle jag tycka idag om min farsa lagt ut bilder på mig 1975 som idag snurrar runt i cyberrymden? Inte så kul tror jag. Vilken tur då att knappt ens faxen var uppfunnen på det brunbeiga och lätt utsvängda sjuttiotalet.

Hur resonerar du när du bildbloggar? Jag vill veta.

Här kommer en bild på junior i alla fall. Fast han gömmer ansiktet bakom en trave jord.

Lilleman mumsar kakor. Jordkakor.