Istanbul, del XI - Han

Den här gången ska vi återvända till den stora basaren. Men istället för att kika på vad som säljs ute i butikerna tänkte jag att vi ska smyga in bakom kulisserna. I detta myller av gångar och prång finns nämligen ett antal innergårdar. Och verkstäder, "han". Här tillverkas en del av det som säljs ute i butikerna.

En försäljare jag hamnar i samspråk med berättar att det förr var många fler sådana här verkstäder på området. Numera importeras mycket av det som säljs. Och en del tillverkas en bit utanför Istanbul, där hyrorna är billigare. Men jag lyckades ändå snoka upp ett par av dem som fortfarande är aktiva. Och det visade sig vara mödan värt. För där inne, bakom skrangliga trädörrar o dåligt upplysta lokaler satt mängder av farbröder, ja det var bara män, och putsade, bockade, hamrade och fixade med diverse metallföremål.

Ibland var dörrarna låsta, men oftast stod de på glänt. Och vart jag än gick möttes jag av glada och välkomnade miner. Männen visade stolt upp sina alster och fortsatte sedan obehindrat att göra vad de skulle.

Jag hade också fått tips på att man på vissa ställen kan komma upp på taket så att man får utsikt över basaren ovanifrån. Men jag lyckades aldrig komma hela vägen upp. Kanske nästa gång. Ni som har sett senaste James Bond-rullen vet vad det är jag trånar efter ...

När proppen gick ur

Plötsligt händer det. Man tar sig över berget, kliver över tröskeln, korsar ån, tar rulltrappan en våning upp. Ja, du fattar nog. För mig hände det i somras.

Jag var ute och puttrade runt på min stentuffa veteranmoped, en Zündapp KS 50. Klockan hade hunnit bli strax efter nio när jag passerade den lilla verkstaden där flitens lampa ännu lös. I ögonvrån såg jag en storvuxen man röra sig i ett av de två garagen. Himlen tecknade sig mörk och lätt hotfull över lokalen. På någon millisekund jobbade hjärnan fram en bildidé - mannen, det gula lysrörsljuset och den mörka himlen i en skön mix.

Jag fortsatte en bit medan jag funderade på hur bilden skulle kunna komponeras. Efter en minut eller så insåg jag att ett sådant här tillfälle är för sällsynt för att bara köra vidare. Jag vände tillbaka.

Min bildidé innebar att jag var tvungen att interagera med den storvuxne mannen. Ge honom regi. Jag har fotat en hel del men att stega fram till en vilt främmande människa, presentera sig som hobbyfotograf och fråga om man kan få ta en bild och sedan regissera det hela, det har jag aldrig gjort. Åtminstone inte fram till den där kvällen.

Två saker räddade mig - mitt och mannens gemensamma intresse för gamla mopeder och den klara bild jag hade i huvudet av hur bilden skulle tas. Efter lite rundsnack bad jag honom komma fram en bit och sedan tända en cigarett. Klick. Exponeringen ser okej ut, kameran i manuellt läge. Klick-klick. Saken var biff.

Efter den här kvällen växte mitt självförtroende, om jag ser en bild jag vill ta så tar jag den. Även om det innebär att stega fram till okända människor och förklara mina tankar. Hittills har jag inte fått på käften.