Ibland kan man som fotograf ha glädje av att bokstavligen gräva precis där man står, vilket du visar fint här. Av de tre bilderna är det den första som framför allt drar till sig min blick med sitt halvabstrakta skuggspel. Det är lätt att fantisera att bilden skulle kunna ha tagits på månen istället för på en skånsk sandstrand!
Hälsningar Sven

Hej Bjarne.
Nummer 1 - spännande.
Nummer 2 - min favorit.
Nummer 3 - Jag var lite förvirrad över det, men sedan läste jag din förklaring till Stefan och da lät det lite mer logiskt för mig.
Med många vänliga fotohälsningar från Erik.

men åh, bjarne. de här bilderna är ju alldeles, alldeles fantastiska. jag fastnar särskilt för bild 1 och 2, men den tredje är jätteläcker, den också. 🙏 mycket, mycket snyggt sett av dig! 👍

Fina bilder som lockar till betraktelse.
Här blir det oansenliga till konst utan att veta om det.
Sandkorn, tusentals, miljoner, glittrar kort i ljuset, bildar vackra mönster och försvinner igen i anonymitet.
Tillsammans skapar de en yta, ett fält av tyst arbete, där varje korn är oviktigt men helheten oumbärlig.
Stranden ställer ut sin konst utan ram och utan publik.
Den kräver ingen tolkning, bara närvaro.
Och i det förbisedda, i det som nästan inte syns, uppstår något fullständigt, en påminnelse om att skönheten inte alltid vill bli funnen, bara råka bli sedd.
Ha en fin kväll.
Stefan