De står där som gamla berättare, de krokiga och knotiga träden, med stammar som bär minnet av vindar som aldrig slutat tala.
Deras bark är fårad som hud som levt länge och i varje spricka vilar en hemlighet som inte längre behöver uttalas högt.
Grenarna sträcker sig inte mot himlen i raka böner, utan i tveksamma, trotsiga gester, som om de lärt sig att magi inte finns i fullkomlighet utan i motståndet.
Skuggorna de kastar är oregelbundna, nästan levande och man kan ana gestalter som rör sig långsamt mellan rot och krona.
Där, i vridningen mellan det som ville växa rakt och det som tvingades välja en annan väg, uppstår förtrollningen.
Träden viskar om överlevnadens konst, om hur styrka kan se ut som bräcklighet och hur skönhet ibland måste ta omvägar.
Stefan

Det där var bra gjort, allt stämmer. Blandning av saga och nationalromantisk målning.

Vacker stam, alltid vackert med lite vridna träd

Som långa spretiga trollfingrar, fint mot den mörkare bakgrunden.
HaD/Gunte..