Verkligen små utropstecken i den disiga skogen. Snyggt!

Vackra bilder och härligt mjuka färger.

Bokträden står kvar som tysta väktare, klädda i sina oranga löv som om hösten fastnat i deras fingertunna grenar. Medan andra träd släpper taget och låter vinden föra bort det sista av sommaren, håller boken kvar sitt prasslande draperi.
Löven hänger där, torra men envisa, som minnen som vägrar blekna.

Det är som om träden bär på en hemlighet, en gammal överenskommelse med årstiderna, att inte ge upp allt på en gång.
Att spara något åt ljuset, även när kylan biter och marken hårdnar.

Kanske är det därför de behåller sina löv, inte av trots, utan av omsorg.
De skyddar sina unga knoppar mot frostens skarpa tänder, sveper dem i ett prasslande täcke av förra årets liv.
Löven blir en sköld, en sista gest av omtanke innan våren återvänder och allt börjar om.

Och när vinden drar genom skogen låter boklöven som viskningar, som om de berättar om tålamodets konst.
Om att hålla fast tills tiden är mogen.
Om att även i vinterns stillhet bära en glöd av färg, en påminnelse om att inget är helt dött, bara vilande.
*
Stefan

Det är en speciell färg på boklöven som lyser trots att det är gamla löv. Första bilden blir absolut favoriten där den lilla boken står bredvid den grova stammen och dimman ger fin effekt i skogen bakom.
Hälsningar Lena

De gamla boklöven lyser verkligen upp i skogen så här års innan de nya spricker ut. Jag tycker att dina löv har en extra fin lyster, vilket kanske beror på att du har fotograferat dem mot grön bakgrund i de sista tre bilderna. Fast dimma som bakgrund går ju också bra.
Jag har funderat på varför det främst verkar vara de små bokarna som behåller sina löv. Inte för att man behöver veta svaret för att uppskatta dem...
Hälsningar Sven