Diane Arbus i New York 2025
I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.
Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig.
Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.
Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.
Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.
Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!
Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.
Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.
Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.
Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.
Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.
Hyfsat gatufoto med lång brännvidd
Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.
Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.
Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.
Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.
Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...
Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.
Ett fint barnporträtt
Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt
Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut
Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.
Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant
Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?
Fredrik
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Gatufoto
Om man har sett bilderna redan på en annan utställning så förstår jag att man kan bli besviken – har du sett hennes bilder redan på en annan utställning? Jag känner att även om man är bekant med vissa fotografier från böcker eller från Internet så är det givande att se dem i form av inramade fotografier. Just denna utställning bjöd på verk som hittills varit opublicerade. Tack för din kommentar, Rolf.
Jo, du har rätt. Det hade varit fantastiskt att få gå på den utställningen. Trots att varje bild inte har samma aktualitet idag, eftersom jag sett dem i andra sammanhang. Jag gillar att gå på utställningar för att lära mig fotohistorien och det är roligt att se tillsammans med andra
/per-erik
Förstod att du gillade utställningen, Per-Erik. Var det typ samma stuk med upphängningen i Berlin?
Ja, exakt samma.
Ok. Tack för att du bekräftade.
men lite besviken blev du, trist ....
Diane Arbus, en sammansatt person som fick mycket god kontakt med utkantens folk
människor i utanförskap, transsexuella, prostituerade, mfl
även vanliga människor, fast i jobbiga miljöer
- jobbige miljöer som får betraktaren att kännas vid sina egna fördomar och tillkortakommanden
det är hennes styrka
att genom sina bilder få betraktaren att se sig själv med sina egna brister
Diane Arbus begick självmord innan hon blivit femtio
spännande hängning
jag gjorde flera sådana med en Elisabeth Olsson utställning redan i början av 2000 talet, i Tromsø och Stockholm med armeringsjärn 10x10 cm som öppna rutor
som hängde från taket i vajer
bra sätt att bryta upp stora ytor
snyggt också
kul att du var där
trist att du blev besviken, "Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag".säger du
/inger
Förstår inte hur du tolkar min text som att jag blev besviken på utställningen. Det är ju snarare faktiskt tvärtom. Jag skrev att jag var nöjd med den och att den gjorde att Diane steg i graderna för mig. Och att jag rekommenderar ett besök och att den var värd sina pengar.
Vet inte heller om jag håller med om din tolkning av hennes fotografi, dvs att man som betraktare känns vid ens fördomar och tillkortakommanden. Men jag fann det intressant att Diane fotograferade människor som andra inte fotograferade. Det finns en poäng med synliggöra alla i samhället antar jag.
Precis. Det är jag som tycker att Vivian Maier är en intressantare och bättre fotograf än Diane Arbus. Tycke och smak.
Tack för din kommentar ändå.
är inte det lite besvikelse, att hon är "en mindre intressant fotograf överlag"
som du skriver
många bilder som Diane fotograferat brukar du kalla "social porr" i andra sammanhang
också en besvikelse tänker jag
men, visst lyfter du fram henne här, med visst besvär
du frågar oss något ....
/inger
Kan du läsa och förstå text, Inger? Jag undrar verkligen. När jag skriver "en mindre intressant fotograf överlag" så gör jag det i jämförelse med Vivian Maier. Vad är problemet med att jag föredrar en fotograf över en annan?
Att känna besvikelse innebär per definition att en upplevelse var sämre än den förväntade. Så var det inte här. Tvärtom.
Jag minns inte att jag någonsin själv har använt uttrycket "social porr" om nåt fotografi, inte om Diane Arbus i alla fall, här på Fotosidan. Du får gärna visa var det har skett i sådana fall. Annars bör du be om ursäkt – att lägga ord i munnen på andra är oförskämt. Jag har dock använt orden i kommentarer till några blogginlägg för att diskutera ämnet. Jag hoppas att du förstår skillnaden? Vidare, så känner jag mycket väl till Diane Arbus fotografi och vill be dig att sluta tänka åt mig och påstå dig veta vad mina tankar om hennes fotografi är.
Det var inte alls med nåt besvär jag skrev detta blogginlägg. Återigen: håll dig till sånt du känner till och inte hur du tror att andra resonerar och tänker.
Och, jag frågar faktiskt precis det jag skrev och inte ett diffust "något".
Du har dina ljuspunkter ibland, Inger, exempelvis tipset om denna utställning. Men, för det mesta är det du skriver ett ogenomtänkt, misstolkande dravel som bara sår irritation och leder till konflikt. Tror att det är fler än jag som skulle önska att du skrev mindre eller i alla fall tänker till lite innan du sätter ord på pränt.
du har säkert helt rätt Fredrik
Kul att läsa om dina intryck av Diane Arbus bilder.
Jag såg Constellation-utställningen i Arles 2023. Jag ser inte på bilderna med samma "gatufoto-blick" som du utan tänker nog mer på Arbus som samhällsskildrare i samma tradition som exempelvis Robert Frank.
Men jag landar i ungefär samma känsla som du, en utställning väl värd att se men inte något som lämnar jättestora intryck.
Diane Arbus bilder är fängslande och hon är närvarande som fotograf i sina bilder. Man kan titta på dem länge. Samtidigt så är hennes stil som sagt inte den som väcker mitt allra största intresse. Jag kan inte heller komma ifrån att bilderna skildrar världen som den såg för 50+ år sedan. Många av de stora fotograferna på mitten av 1900-talet representerade en nyskapande och fri bildstil med sina bilder när de kom. Detta var stort och skapade en bestående förändring av fotografin, men det har också hänt en hel del sedan dess och jag upplever i allt större utsträckning Arbus och hennes generationskamaraters bilder som alltmer fjärran från samhället som vi lever i idag.
Det var mina tankar om Diane Arbus. Tack för intressant blogginlägg.
/F
Och tack för en intressant kommentar, Fredrik! Jag gillar nostalgi och är också intresserad av just USA, där Diane Arbus tog många av sina fotografier. Så, även om det av naturliga skäl är fjärran från hur vi lever idag så appellerar mycket av hennes fotografi till mig. Men, precis som för dig så finns det för mig bättre fotografi och fotografer. Alltid nyttigt dock att titta på duktiga fotografer för att få perspektiv och sammanhang känner jag.
Bilderna var förstås fantastiska, och det var också fantastiskt att se så många av dem.
Så bra att du hann med att se den. Överväldigande är en bra beskrivning. Med tanke på mängden bilder så var kanske upphängningen en bra kompromiss istället för en labyrint av vanliga väggar? Jag störde mig främst på hur svårtillgängligt högt en del foton var placerade.
Ja, spegelväggen var lite läskig i sin ”osynlighet”.
Tack för intressant kommentar, Mattias.