Om konsten att vara osynlig...

Detta korta blogginlägg är tänkt att visa hur det kan se ut i verkligheten när man tar en bild på nära håll med en 28 mm vidvinkel. För en dryg vecka sedan så var jag och gatufotade på söndagen med min italienske vän och tillika gatufotograf, Flavio Bosi. Det är inte ofta jag spenderar en hel dag med en annan fotograf men Flavio var just då gräsänkling så han kunde stanna ute hela dagen och leka. Det var roligt och givande men att vara social tär på produktiviteten. Det blir inte lika många bilder tagna som när man jobbar ensam. Det må vara hänt då trevnaden med sällskap uppväger.

Många nybörjare inom gatufoto är skraja för att gå nära och läser man om gatufotografer som fotar med 28 mm, som exempelvis Garry Winogrand, så tänker man att hur sjutton kan de fota så utan att gång på gång bli upptäckta. Precis så tänkte jag i alla fall. Jag insåg emellertid att när man går nära med en vidvinkel och fotar lite från sidan så kan man faktiskt bli osynlig alltsom oftast. Min bild nedan visar precis detta. De personer som man fotograferar har uppmärksamheten längre fram, där en person med 50 mm kanske skulle behöva stå. I det här fallet så hjälpte nog den låga vintersolen också för att låta mig förbli oupptäckt.

Det som gjorde att jag ville fota var kvinnans orangea jacka och iögonfallande solbrillor. Samma saker såg nog Flavio också men när man fotar tillsammans vinner den som går närmast! Uppenbarligen...

Bilden på mig i action är tagen med en Leica M10-R med Voigtländer Color Skopar 28 mm f/2,8. © Flavio Bosi.

Min bild är tagen med min Leica M-E Typ 240 med Leica Elmarit 28 mm f/2,8 ASPH

För övrigt så vill jag påpeka att Flavio i sina dar har ägt åtskilliga Leica-objektiv som han sedan sålt för han faktiskt föredrar Voigtländer framför Leica. Voigtländers objektiv är nu riktigt bra – det råder det ingen tvekan om – men jag gillar inte alltid ergonomin och att objektiven ibland saknar "finger"-greppet för fokusering samt ofta har en silverfärgade ring längst ut. Eftersom man som Leica M-fotograf behöver titta på sitt objektiv så gillar jag inte solreflexerna som uppstår på grund av det sistnämnda. Jag är nog extra känslig för sånt. Intressant i sammanhanget är också att min Elmarit kostar fyra gånger mer än Flavios Color Skopar. Min Elmarit är absolut inte fyra gånger bättre – långt ifrån. 

Slutligen vill jag passa på att tipsa om Flavios webbsida. Särskilt i bloggen hans finns mycket intressant att läsa i form av objektivtester, reportage etc. – väl värt flera besök: https://www.47-degree.com/

Som alltid välkomnas kommentarer.

Vänliga hälsningar,

Fredrik

"Work the scene" – igen!

Det var ett tag sen jag bloggade nu. Har en del planer på vad jag hoppas kommer att bli intressanta blogginlägg men idag så får det bli en snabbis, skriven efter en heldags gatufotande i den brittiska huvudstaden. Jag tänkte ge ett exempel på hur det återigen lönar sig att inte bara nöja sig med en bild utan att försöka ta flera om det går – på engelska är uttrycket "work the scene". Tidigare skrev jag om det här. 

Händelsen utspelade sig i östra Londons Broadway Market, där varje lördag och söndag en massa stånd erbjuder smaskig gatumat (uttrycket "street food" kanske funkar bättre för en svensk publik?) av stor variation. Jag som gatufotograf älskar att fota folket som rör sig här. 

Jag lade märke till hur två unga kvinnor verkade påbörja nåt vad jag bara trodde skulle bli en kram som när två väninnor skiljs åt efter att ha spenderat en massa tid tillsammans under en söndag. Precis som jag hoppades på började de omfamna varandra enligt bilderna nedan men jag förväntade mig inte slutbilden i form av en intensiv kyss. De var nog mer än vänninor. Alltid trevligt att se publika yttranden av kärlek tycker jag!

Jag gillar handen på midjan här men inte att det ena ansiktet skyms. Ingen bild som jag skulle publicera annat än för pedagogiska ändamål som här.

Det gäller att hålla tungan i rätt mun – någon förbereder sig...

Där satt den! Även för fotografen!

Alltid kul med kommentarer så låt dem komma!

Med vänliga hälsingar,

Fredrik

PS. För de som tycker att det är kul med kamerautrustning så kan jag nämna att bilderna togs med en Leica ME 240 med en 28 mm Elmarit f/2.8. Bilderna gick genom Lightroom och RNIs preset, Fujifilm Sensia 200.

Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).

Elliott Erwitt, 1928-2023. Och en utställning.

Möttes precis av det sorgliga beskedet att gatufotografen Elliott Erwitt har lämnat in idag, den 30 november. Hans ofta humoristiska gatufoton kommer att leva kvar bland de många fans som han under sin 95-åriga levnad skaffade sig. Han tog förstås inte bara gatufoton utan en hel del reportagefoton dessutom – som sig bör som medlem i bildbyrån Magnum. De senaste 30 åren skulle jag dock gissa att han var en av få gatufotografer som kunde leva gott på sin gatufotografi med tanke på hur populära hans många böcker var. 

För knappt ett par veckor sedan hade jag möjligheten att gå på en "popup"–utställning kallad Personal Bests (nästan precis som hans bok "Personal Best" som kom ut 2006). Tyckte mycket om vad jag såg – alltid njutbart att se en fotografs verk som inramade printar i hyfsat större storlek än på en skärm eller i en bok. 

Här följer några bilder från den utställningen som en liten hyllning till denne fotografiske gigant.

Stranger than Fiction

Min årliga sommarvistelse hos min mor i Kalmar sammanfaller för det mesta med min födelsedag i andra halvan av juli. Och på födelsedagar kan man ju få presenter även som vuxen. Nu har jag ju i stort sett allt jag behöver vad gäller prylar men ytterligare en fotobok tackar jag förstås inte nej till. Boken jag hade i åtanke var den skånske gatufotografen Johan Jehlbos "Stranger than Fiction" som innehåller bilder från det projekt om skånska marknader som han sysslat med i många år. Han har vad jag förstår självfinansierat boken som finns i en upplaga av 50. 

Även om mamma tycker att jag har alldeles för många fotoböcker så ville hon ändå ge mig boken som betalades med Swish. I England sysslar vi inte med Swish och hittills hade min 84-åriga mor aldrig swishat. Hon hade tidigare uttryckt en önskan om att kunna göra det och över Internet så hade jag lyckats förmå henne att installera appen och skapa ett konto. Men en betalning hade alltså aldrig gjorts. Så, vi slog två flugor med samma smäll – jag fick min bok och vi båda lärde oss hur man swishar! 

Boken dök upp efter några dar, precis som Johan lovade och jag blev mycket nöjd. Signerad med dedikation dessutom!

För de som inte är bekanta med Johan Jehlbos fotografi så vill jag säga att han är en duktig och framgångsrik gatufotograf som senast i förra månaden kammade hem förstapriset i färgklassen på Göteborgs Gatufotofestival som dömdes av ingen annan är Matt Stuart! Och år 2019 blev han utsedd till årets gatufotograf i EyeEm Awards (https://sverigesradio.se/artikel/7320409) för en bild som ingår i "Stranger than Fiction". Boken innehåller utöver den en hel del fotografiska godbitar.

Anledningen att jag skrev det här blogginlägget (som absolut inte är en recension!) är främst för att påminna om att man faktiskt kan stödja sina medfotografer genom att köpa en bok eller en print (om man tycker tillräckligt mycket om verken förstås!). Eller att gå på nån av de utställningar som ibland annonseras här på Fotosidan. Inte för välgörenhet utan för att mindre kända men likväl vassa fotografer är värda den uppmuntran som en såld bok eller print innebär. Och sen får man ju själv något i konstväg som man uppskattar. Är man intresserad av just denna bok så finns fortfarande exemplar att köpa från Johans hemsida verkar det som.

Ha det så bra!

Fredrik

PS. Om jag själv nånsin ger ut en bok eller försöker kränga en print så är det förstås helt godkänt att idka välgörenhet! :-)