Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!

Måndagens skörd av gatufoton!

Påskledigheten ger även oss här i England ledighet fyra dagar på raken. Planen var att åka in till London åtminstone två dagar av dessa och så blev det. Vädret var mestadels soligt och emellanåt rätt varmt. På annandag påsk körde jag svartvitt med min Leica M Monochrom i kombination med Elmarit 28 mm f/2,8 och Summarit 35 mm f/2,4. På bägge objektiven hade jag ett gult filter för att skapa lite mer stuns och kontrast i vissa situationer, särskilt när himlar finns med.

Att fota med en svartvitt kamera tvingar en att tänka lite annorlunda – om man vill. Jag märker att jag för det mesta tuffar på som vanligt i mitt gatufotande men det jag inte gör i samma utsträckning är att reagera på och fånga färgkombinationer på ett sätt som färgfoto medger. En annan positiv sak är att med svartvita bilder så behöver man inte ödsla tid på att bestämma sig för om det ska vara färg eller svartvitt. Kan kännas rätt skönt faktiskt.

Här kommer ett gäng av de bättre bilderna från dagen. De två första är inte utpräglade gatufoton (kanske mer fågelfoton?) som jag ser det men vittnar om hur jag ofta värmer upp med en annan typ av fotografi innan jag kommer dit där antalet människor når en viss kritisk nivå så att gatufoto kan utövas i eftersökt utsträckning.

Slarvade lite med var jag satt fokus i denna bild av duvor – bägge kunde nog ha varit i fokus. Men, tycker att bilden fungerar ändå.

Jag gillar den här vyn precis utanför Waterloo Station – jag fotar den då och då. Här hade jag tur med ett gäng duvor som gav bilden lite extra.

Här hade jag kommit till Londons Chinatown. Tidig morgon så än så länge folktomt. Senare blir här packat med bland annat turister.

Leverans av matvaror till en kinesisk restaurang – mannen till höger verkar dessutom leverera frukost till sig själv och sina kollegor.

Har ingen aning om vad dessa män diskuterade men jag gillade gestikulerandet samt händerna i fickorna.

Denna unga kvinna verkade syssla med nåt seriöst – plugg eller jobbansökan?

Hälsosammare än en cigg men gör sig inte lika bra i gatufoton eller?

Lite stökig bakgrund men när ett ansikte tillåts ta upp så här stor yta kan man lättare stå ut med stöket kan jag tycka. 

Mannen höll på att ordna till sitt bord och kunde inte aktivt sälja in sitt budskap – tveksamt om det hade gjort nån skillnad för den här kvinnan?

I Chinatown igen och nu är det mer folk.

Ännu ett foto från Chinatown – hon poserade inte för mig även det ser så ut.

Missade kyssen men den här kanske blev bättre trots allt?

Man undrar ju vad hon tänker på och hoppas att hon är mer uttråkad än sorgsen.

På väg över Themsen tillbaka till Waterloo Station där tåget hem väntar.

Kommentera gärna om vilka bilder ni tycker bäst om (och vilka som är sämst kanske?).

Ha det gott!

Gatufoto, protester och demonstrationer

Till skillnad från en del andra gatufotografer så söker jag mig i stort sett aldrig till folksamlingar som demonstrationer och protester för att fotografera. Jag föredrar att fånga mina subjekt på gatan under mer vardagliga former. Men, ibland så protesteras det där man befinner sig och då är det lätt hänt att man försöker sig på att fotografera de som vädrar sina åsikter. Generellt sett så har man i demonstrationstågen ingen ovilja att bli fotograferad vilket gör livet lite lättare för (gatu)fotografen. Då torde det kanske bli enklare att ta bra bilder kan man tänka men så enkelt är det inte. Man måste ta hänsyn till skyltar, ansikten, flaggor och andra föremål i komponerandet av ens bilder. Precis som vanligt på gatan alltså. 

Här följer några bilder av protester och demonstrationståg som hamnat på mina minneskort de senaste åren.

Denne herre stod utanför Rysslands ambassad och demonstrerade mot kriget.

Kriget fortgår i Syrien men har nog hamnat i skymundan på grund av konflikten i Ukraina. Något som dessa demonstranter vill ändra på.

Dessa personer vurmade för djurens rätt...

... precis som denna herre gjorde...

... tillsammans med dessa meddemonstranter.

Här vill man bekämpa rasism och fascism – tydligen med alla nödvändiga medel... Tror att de inte bara förordar verbal debatt och argumentation... vilket jag beklagar.

Ytterligare personer ur samma demonstrationståg.

En kändis (ökändis?) – Piers Corbyn, bror till förre Labour-ledaren Jeremy Corbyn. Piers manade sina åhörare att bränna ned parlamentledamöters kontor i vintras – jag är förvånad att han fortfarande har rätt att röra sig i det publika.

Här fick jag en klassisk knuten hand på köpet och det var inte för mig han knöt den. Ingen posering alltså – för då är det ju inget gatufoto! ;-)

Den här snubben som protesterade mot Brexit tyckte inte att omröstningen 2016 som hade ett av de högsta valdeltagandena någonsin var tillräckligt med demokrati. Somliga blir aldrig nöjda...

Så här glad blir man när man har utövat sin demokratiska rättighet att göra sin röst hörd.

Men vissa orkar inte lyssna till slut...

Detta är mitt andra blogginlägg och jag tar gärna emot kommentarer och åsikter. Är det månne för många bilder? Är det nåt annat jag skall tänka på som bloggnybörjare?

Ha det gott!

/Fredrik

PS. Om man är nybörjare på gatufoto kan jag nog tänka mig att demonstrationståg och andra publika händelser såsom prideparader och maratonlopp kan vara bra övningstillfällen. Och då skulle jag rekommendera att man inte bara fotar paraderna och tågen utan vänder kameran också mot publiken. Man kommer nog undan med mycket mer med sin kamera än vid vanligt gatufotande vid sådana tillfällen.

Mitt första riktiga blogginlägg – gatufoto i London

Jag har publicerat ett blogginlägg tidigare men det var mer som ett skämt – ett aprilskämt närmare bestämt, för några år sedan. Detta inlägg är mer seriöst. Med tanke på hur mycket det har diskuterats kring bloggar här på Fotosidan de senaste dagarna tänkte jag att jag själv skulle börja blogga. Hur ofta vet jag inte. Vi får se. 

Mitt fotografiska huvudintresse är gatufoto och efter några år som aktiv i Gatufotopoolen föll det sig så att jag fick axla ansvaret som poolvärd sedan några år. Det gör jag tillsammans med den duktige gatufotografen Anders Johansson och vi delar alltså på värdskapet. Det känns verkligen som jag har hittat rätt med gatufoto. Älskar att ta del av den genren samt kanske ännu mer att utöva den. Och jag bryr mig en hel del om gatufoto som konstform vilket gör att jag har en del starka åsikter i ämnet som jag gärna bestämt argumenterar för.

År 1999 flyttade jag till Storbritannien och bor sedan 2001 precis i utkanten av London. Denna världstad är mumma för en gatufotograf och jag känner mig mig lyckligt lottad som hamnade här (innan jag blev gatufoto-tokig!). Jag försöker att åka in till de centrala delarna minst en dag varje helg. Nu senast i lördags. Jag anländer med tåg till Waterloo och upptäckte förra året en liten gata som ligger "bakom" stationen som heter Lower Marsh. Härlig miljö men eftersom jag åker in så tidigt så är där relativt få människor, en ingrediens som jag anser är central i gatufoto. Men, visst finns fotona där ändå trots den tidiga morgonstunden. Följande två till exempel:

Efter att ha traskat omkring 30-45 minuter på Lower Marsh brukar jag ta mig över någon av broarna över Themsen mot West End. Där finns områden som Chinatown, Soho, Oxford Street med flera. Just Oxford Street är en guldgruva för gatufotografen. Man kan antingen stå en stund i korsningen mellan Oxford Street och Tottenham Court Road och fota människor som har stämt träff eller bara ser intressanta ut. Följande två foton är tagna där:

Sen kan man gå längs Oxford Street västerut mot Oxford Circus (där Oxford Street och Regent Street korsar varandra). Denna korsning med sina konkavt rundade hus har blivit en favorit på sistone. Man står helt enkelt och låter folk komma emot en och försöker hitta intressanta människor och små händelser som ska hamna någorlunda välkomponerat på sensorn. Utmaningen är att låta de subjekt man fokuserar på att stå ut tillräckligt mot den folkmassa som nästan alltid finns i bakgrunden. Följande bilder är tagna där:

Det är inte ovanligt att jag fotar intensivt i 8-9 timmar tills att mörkret infaller. Då brukar det ta slut. Att fota gatufoto nattetid är något som jag måste öva på. Jag är nöjd om jag har tagit 500-600 bilder på en dag. Det innebär att jag har sett och försökt att fånga 500-600 händelser/scener som jag trodde hade potential. För det mesta misslyckas jag. Gatufoto är ju väldigt svårt – den kände gatufotografen Alex Webb menar att 99,9% procent av de foton han tar är misslyckanden, så man är ju i gott sällskap! Men, för det mesta kommer jag hem med några foton som är värda att publicera och som funkar. 

Nä, nu får jag se hur det går med att publicera denna blogg med bilder och allt. Avslutar med en bild jag tog i lördags i Covent Garden som verkligen suger!

Ha det gott!

/Fredrik