Tillbaka i New York City!

Det "Stora Äpplet" anses av många gatufotografer vara en av de bästa städerna i världen för denna typ av fotografi. Giganter inom genren som Garry Winogrand, Joel Meyerowitz, Helen Levitt och Bruce Gilden – allihopa födda i staden – utvecklade sitt gatufotograferande längs Femte Avenyn, på strandpromenaden vid Coney Island och i andra delar av denna stora stad. Även icke infödda fotografer såsom Henri Cartier-Bresson, Elliott Erwitt, Saul Leiter och Tony Ray-Jones skapade mången pärla här.

Om möjlighet ges så rekommenderar jag gatufotografer att ta sig hit nån gång för att traska i andra fotografers fotspår och njuta av denna speciella stad. Själv har jag tidigare besökt New York City fyra gånger sen jag anammat gatufotografi. Nu är jag här för femte gången och det skall bli riktigt intressant att se hur det står till med stan efter vad Covid-19 ställt till med. Senast jag var här var 2019 i varma juni. Och även om jag kände mig lyrisk när jag gav mig ut i värmen med kameran i näven efter att ha checkat in på hotellet så kände jag mig lite underwhelmed när min vecka där tagit slut. Tyckte att det blivit dyrt och gatufotomässigt kändes det inte så perfekt som jag hade förväntat mig. Så, hur blir det nu? Inför resan har jag känt mig väldigt taggad. 

Hittills, efter tre dagar, så har mina farhågor kommit på skam. Det är härligt att nöta skorna på denna underbara stads trottoarer och att återse miljöer och landmärken. För en mig så är det sig likt i mångt och mycket– New York verkar ha överlevt pandemin helt okej! Påtagligt är dock hur mindre produktiv jag är här jämfört med på hemmaplan i London – än så länge har jag inte nåt upp till de 500 bilder per dag som jag har som riktmärke att nå upp till.

Nedan följer några bilder från de två första dagarna av min vistelse här. Bilderna är behandlade på min iPad från 2019 med Lightroom Mobile som inte är den huvudsakliga version jag använder (det är CC Classic). Eftersom mina krav på bildbehandling är rätt sparsmakade och att jag kan använda mina vanliga filmsimulering har det faktiskt gått över förväntan. 

Inga riktiga höjdare än tycker jag – vad tycker ni?

Måhända så hinner jag med ett blogginlägg till innan hemfärd nästa vecka.

Ha det så bra!

/Fredrik

"Work the scene" – scener från igår...

I en kommentar till ett av Bengt Björkboms senaste blogginlägg nämnde jag det engelska uttrycket "work the scene" vilket går ut på att man (om möjlighet ges) inte nöjer sig med en exponering av en scen/situation. Man tar helt enkelt flera foton med viss variation för att försäkra sig om att en av de tagna bilderna är bättre än den bild som skulle tagits om bara en exponering gjordes. Jag är ingen vän av överdrivna anglicismer i svenskan men jag hittar ingen bra översättning till uttrycket – någon som har ett bra översättningsförslag?

Det slog mig i morse när Bengt i sitt blogginlägg från denna förmiddag/morgon att när jag igår var inne i London för att gatufota så blev det nog en del exempel på när jag "worked the scene". Ofta är mina gatufotobilder tagna av något flyktigt – personer som kommer emot mig eller något annat som bara existerar ett ögonblick. Ibland dock, så ser även jag nåt som inbjuder till att ta flera bilder i hopp om att en av dem skall sticka ut. Observera att jag inte syftar på serietagning – något som jag ytterst sällan idkar – utan det här är enstaka exponeringar i mer eller mindre snabb följd.

Här är några av gårdagens exempel. De är valda främst för att illustrera begreppet "work the scene" och inte för bildernas eventuella kvalitet. 

Här tänkte jag göra nåt av de gula jackorna, de något röda byxorna samt de röda soptunnorna. Precis innan jag hann ta en bild så hade en av sopgubbarna sträckt ut sina båda armar i en intressant gest. Det missade jag. Hoppades på nåt liknande och bad till gatufotogudarna om en röd buss eller nåt annat intressant. Bara röda bussen infriades. Det uppvägde inte ryggtavlorna som vändes mot mig.

Här fastnade jag för denna lilla tants burriga frisyr som gick igen lite i hennes burriga päls. Tyvärr såg hon ned i sin mobil och jag hade hoppats på att fånga henne när hon tittade upp. Det gjorde hon säkert men jag orkade inte vänta. Det kanske var dumt?

Gillade hur denna unga kvinna så nonchalant satt där med sin e-cigarett (hade varit bättre med en riktig en förstås!). Kände på mig att jag möjligen inte komponerat den första bilden särskilt väl så jag tog en till. I denna andra bild har cyklisten försvunnit, kvinnans ansiktsuttryck är bättre och vi ser en typisk taxi för att ytterligare försäkra betraktaren om att detta är i London. Den bilden tyckte jag var värd att "framkalla" och visa upp stort.

Rökande damer går jag igång på! Här gällde det att knäppa av när hon hade ciggen vid munnen. Ville också försöka få med nåt annat för att balansera bilden – taxi fick hjälpa till. Hade lite svårt att få med tillräckligt av hennes ansikte. Nummer tre blev bäst och just tillräckligt okej för att framkalla och publicera i större format.

Kramande människor är som regel fina att fotografera. Ingen av dessa tre bilder är särskilt bra men bäst blev den första tycker jag. Knappt värd att framkalla och publicera stort men jag gör det ändå!

Hoppas att denna självutlämnande blogg (att visa upp sina kontaktark och mindre lyckade bilder skyggar en del fotografer inför) var givande på ett eller annat sätt. Kommentera gärna – valde jag exempelvis rätt bilder att förstora?

Ha nu alla en skön söndag med mycket fotorelaterat!

/Fredrik

Helgens gatufoto: uppburna hundar och tillträdande landshövding

I helgen blev det gatufotande i London både lördag och söndag. Mulet och lite trist väder (inget regn dock!) men ändå skönt att komma ut. Och nyttigt – jag traskade totalt ca fyra mil om min Apple-klocka går att lita på. Själva fotandet gick okej men inget att skriva hem om (hmm... vilket jag ju faktiskt gör här med tanke på att de flesta av läsarna lär befinna sig i mitt forna hemland!).

Rörde mig som vanligt på Oxford Street, i Soho och i Chinatown men på söndagen (för tredje söndagen i rad) så tog jag mig österut till Brick Lane, Columbia Road, och Broadway Market. Brick Lane erbjuder varje söndag en massa street food och det kryllar av intressanta människor. En del av dem bär på växter som de köpt på Columbia Roads blomstermarknad som ligger i närheten. Tio minuters promenad nordväst från Columbia Road ligger sen Broadway Market som på söndagar också ståtar med en mängd gatukrubb.

Här följer en del av helgens fotoskörd.

Oxford Circus. Undrar vart dessa två är på väg uppklädda på detta vis? Fick springa efter dem för att sedan vända och ta denna bild.

Oxford Street

Oxford Circus. Glada tjejer fotar jag gärna!

Oxford Street. Folk som äter är också kul att försöka fånga. Lite synd att han precis tittade in i kameran.

Oxford Street. Stockholms tillträdande landshövding firade med ett besök i en bättre stad i ett bättre land. Hon och dottern(?) verkade dock ha vissa problem med att få upp en vattenflaska. Londonbor har inga problem eftersom de är smartare än Stockholmare såklart. Eller så var flaskan alldeles för vänstervriden.

Seven Dials. Trött hund som behöver bäras.

Brick Lane. Med en sån liten kropp och små ben kanske man inte klarar av att gå så långa sträckor?

Brick Lane. Ännu ett exempel.

Brick Lane. Undrar hur deras garderob ser ut hemmavid?

Broadway Market, där god mat och dryck finns i överflöd.

Hoppas att ni alla får en fin vecka!

/Fredrik

Kramar från London!

Det nya året har börjat förhållandevis bra för mig vad gäller mitt gatufotande. Tre heldagar i London har hunnits med och knappt 1 900 bilder har tagits. Om det forsätter så här så kanske jag har en chans att bräcka rekordåret 2022 då jag totalt tog drygt 37 000 bilder, varav de flesta gatufoton. Jag tycker att det är många bilder för att vara enstaka bilder (ingen serietagning) men samtidigt så vet jag ju att en av mina gatufotohjältar, Garry Winogrand, antas ha tagit runt en miljon foton innan han gick bort i förtid av cancer vid 56 års ålder. Och det med film! Då känns det rätt att köra så det ryker medan man fortfarande kan. 

Nåt som jag tycker om att försöka fånga är när folk kramas och håller om varandra. Kramar är väl nästan aldrig fel och visst gillar man väl att se glada människor som tycker om varandra? Brukar försöka hålla kolla på när nån verkar ha stämt träff med en bekant runtom där jag står. När de pratar i mobilen med den de ska träffa för att upptäcka varandra då är det dags som gatufotograf att göra sig beredd. Det brukar fungera bra. Ibland får man förstås knappt nåt möjlighet att förbereda sig men kan man sin utrustning och är i "zonen" så kan det gå bra ändå. Ofta kramas det också när det är dags att skiljas för dagen.

Nedan är några kramisar från igår som jag fotade med min Leica Monochrom.

Dagens första kram. Skulle vilja ha sett mer av ansiktet.

Första bilden av två av dessa väninnor

Andra bilden då jag gick lite närmre. Dessutom är den något beskuren. Personligen diggar jag den förra bättre – vad tycker ni?

Här är det svårt att se att det faktiskt var tre personer som kramades samtidigt! Först såg jag dem kramas på avstånd för att skiljas. Men, de stod kvar och pratade en stund och erfarenheten säger mig att händelser ofta upprepas så jag väntade helt sonika intill dem med hopp om en till kram och så blev det ju. 

Här kramades det på avstånd och jag hann inte fram för att fånga kramen. Hoppades på en till eller nåt annat och fick bevittna denna fina omfamning/kram istället.

Så, vad tycker ni som läsare? Vilka bilder funkar och vilka gör det inte?

Det var allt för den här gången.

/Fredrik

Remembrance Sunday 2022

Det andra av den senaste helgens större evenemang i London var, som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Minnes-söndagen – Remembrance Sunday. Man högtidlighåller här de britter och andra samväldesmedborgare som kämpade i de bägge världskrigen samt i andra konflikter. På schemat finns pampig musik, två tysta minuter och kransläggning vid en cenotaf, som är ett slags minnesvård. Remembrance Sunday äger rum på många orter i Storbritannien och förmodligen också i andra länder som ingår i samväldet men den största och mest omfattande är säkerligen den i London. Precis som The Lord Mayor's Show dagen innan så hade jag aldrig besökt Londons version tidigare men i söndags så skedde det. 

För att få möjlighet att skåda härligheten så får man ställa sig längs Whitehall och Parliament Street bakom tillfälliga staket. Det fanns säkerhetskontroller i stil med de man använder sig av på flygplatser men det var skönt nog inga köer att tala om när jag anlände cirka halv tio denna dimmiga morgon. Vakter lotsade sedan åskådarna antingen till den norra sidan eller södra sidan men inte samtidigt utan i omgångar. Initialt hamnade jag på den förra men insåg snabbt att det skulle bli för trångt i publiken att fota nära cenotafen. Valde därför att traska tillbaka närmre ingången för att inte riskera att fastna nånstans längre än vad jag önskade. Jag hamnade sedan på den norra sidan och här fanns det bättre med utrymme och fotomöjligheter så jag valde att stanna kvar tills evenemanget började på allvar kl. 11.00, då Big Ben slår sina slag för att markera två minuters tystnad. Dessförinnan hade de militära musikerna marscherat förbi och väl samlade nära cenotafen framförde de diverse brittiska musikstycken med nationalistiska vibbar, bland annat min favorit "Rule, Britannia!". Jag kände dock att jag gjort mitt ca 11.30 och gick därifrån för att ägna mig åt normalt gatufoto resten av dagen.

Här följer diverse bilder från innan och under evenemanget. Jag fotade med ett 35 mm-objektiv men också för ovanlighetens skull, ett 90 mm dito. Satsade främst på att fotografera publiken.

Ett par som noggrant betraktade olika minnesskyltar och kors som var tillfälligt uppsatta på en gräsmatta vid Westminster Abbey, som man ser i bakgrunden. 

Denna vy med Churchill och Big Ben har nog fotograferats av en och annan fotograf innan jag anslöt mig till den skaran.

Kvinnlig bobby som ger dessa undrande tu instruktioner förmodligen om hur man skulle ta sig nånstans.

Och denne bobby berättade lite om schemat för dagen för dessa två turister.

Man kan nästan tro att tidsresor är möjliga när man ser dessa individer, inte sant? Många verkar klä sig i historisk stil dagen till ära. Jag fipplade med spakarna i Lightroom för att försöka att åldra detta foto så att det överensstämmer med klädseln.

Många i publiken bar på medaljer men ännu fler hade olika varianter av vallmoblommor på sina kläder. Dessa blommor är det många som köper varje år och pengarna går till välgörenhet. 

Det ska börjas i tid och mammas axlar är en utmärkt utkikspost.

Vallmon har bestämt färgen för dagen.

Denna kvinnas val av färg på klädseln var nog, som sagt, ingen slump.

Det var allt för den här gången. 

Ha det så bra.

/Fredrik