Drottning Elizabeths begravning

Drottningen gick ju hädan häromveckan och igår avslutades sorgeperioden med en begravning med stort B. Jag hade planerat att dokumentera denna speciella dag på plats och då särskilt de olika sörjande ur allmänheten som i 100 000-tals tagit sig till huvudstaden för att deltaga i detta historiska evenemang. Henri Cartier-Bresson fotograferade som bekant både den forne brittiske kungens begravning samt dotterns Elizabeths kröning. Med Henri i åtanke så fick jag idén om att jag skulle fotografera som han förmodligen gjorde när det begav sig – svartvitt och brännvidd 50 mm,  en brännvidd som är längre än vad jag är bekväm med för mitt gatufotograferande (28–35 mm är mina normala brännvidder). Min Leica Monochrom med en 50 mm Summarit utgjorde mina huvudverktyg för det stundande dokumenterandet. Ett gult filter satt på objektivet också. Jag hade faktiskt även en 28 mm för att använda senare på dagen.

Mitt pendeltåg anlände kl. 08.00 till Waterloo och jag rörde mig längs Themsen mot Westminster-bron som tar en till Houses of Parliament med en Big Ben i nyrenoverat skick. Det var inte så mycket folk som jag hade förväntat mig och bron var tämligen sparsam på folk. Väl över floden så var det avspärrat vid Big Ben mot Parliament Square (nära Westminster Hall där drottningens kista legat i dagar fyra) och poliser samt anställda från diverse vaktbolag lotsade oss återigen längs Themsen, fast nu på andra sidan av floden. Det fanns en utstakad väg för de som vill ta sig till platser där de eventuellt skulle kunna fånga en blicka av processionen så småningom. Efter 10-15 minuters fotande vid Big Ben så anslöt jag mig till de hoppfulla åskådarna. Jag följde med strömmen av folk under en ca 60-90 minuter tills jag kom till Hyde Park. Vid det laget hade jag insett att det skulle vara mycket svårt att kunna se nåt av processionen, inte bara för mig men för många andra också. Mig gjorde det ingenting eftersom jag bara var intresserad av att fota den allmänhet som slutit upp för att ta avsked av sin monark. Det visade sig faktiskt att folk hade tältat eller väntat över natten för att försäkra sig om en bra plats – fick det berättat för mig av gatufotografen Matt Stuart som jag stötte på senare på dagen.

Nedan följer bilder i någorlunda kronlogisk ordning. Alla bilder är tagna med 50 mm förutom puffbilden som ligger högst upp – den är tagen i Soho senare på dagen med min lilla Summaron 28 mm.

Det rörde sig inte bara om fysiska avspärrningar utan dessa bobbies stod i vägen ifall nån fick för sig att ta sig förbi.

Här tror jag att det rörde sig om en kvinna som nog var inbjuden till själva begravningsakten. Hon släpptes igenom avspärrningarna så småningom gissar jag.

Jag tror även att denne lite Churchill-aktige man också var formellt inbjuden till begravningsakten. Vet inte varför polismannen blev så glad att få hjälpa till.

Det var en lång vandring för små barn och här pausade man lite i strömmen av folk för att vila lite eller vänta in nån eftersläntrare i sällskapet. 

Alla var inte finklädda men det råder ingen tvekan om att många ändå var stora fans av den avlidna monarken.

För ovanlighetens skulle såg jag ibland män med plommonstop och jag rusade efter denne herre men misslyckades med att få med honom samt en överhängande flagga (50 mm var för en för lång brännvidd!). Det blev istället en bild från sidan.

En brittisk monarks frånfälle måste ha varit mumma för blomsterförsäljningen. Här en kvinna som satt sig för att vila lite med sin fina bukett.

Poliser från hela landet hade tydligen blivit kommenderade till London denna dag. Kanske kan man se på deras hjälmar varifrån dessa kom? Får pixelpeepa senare kanske?

Det var allt för nu. Nån gång nästa år kommer en uppföljare i denna blogg och då kommer det att handla om Charles IIIs kröning!

Ha det så gott!

Fredrik

Röst lagd i London!

I lördags fullgjorde jag min demokratiska plikt på Sveriges ambassad i London. Ambassadbyggnaden ser faktiskt rätt svensk ut i mina ögon men på ett negativt sätt. Fyrkantig, förmodligen funktionell och med en massa gult tegel. Ungefär som att den kom till under rivningshysterin som drabbade flera svenska städer under 60- och kanske 70-talen om jag inte är helt felunderrättad (men det kanske jag är?). 

Ambassaden ligger på adressen Montagu Place i den lugna stadsdelen Marylebone. Jag brukar ta mig dit när jag hämtar pass och när jag röstar. Förra gången det var val så röstade jag på söndagen, en vecka innan valdagen i Sverige, och det känns faktiskt lite högtidligare med röstandet på en söndag kan jag tycka. Detta år stod inte svenska kyrkan och serverade kaffe som tidigare och det är bra i mina ögon då jag principiellt motsätter mig en stadskyrka och ser gärna att religiösa samfund håller sig undan så mycket som möjligt från det offentliga. Men kaffe fanns det i alla fall och det var ambassaden eller kanske svenska handelskammaren som stod för bryggandet och servering.

Här kommer några bilder som skildrar mitt besök. Då dagens kamera var Leica Monochrom så får ni fantisera om hur gult tegel ser ut. Det syns förstås lite av det på min selfie tagen med min iPhone...

Röstandet sker på baksidan av ambassaden, med ingång runt hörnet.

Denne man hann före mig!

För första gången vad kan jag minnas så var det en kö till röstandet. Bådar förhoppningsvis gott för demokratin.

Här serveras det kaffe i fulla muggar!

Här försöker flickan till höger hälla mjölk i mitt kaffe trots att jag sa att jag vill ha det svart – notera hur hon i mitten lyckades parera mjölken åt mig. Mitt kaffe förblev svart.

Flera av oss hade röstkort som ej var kompletta vilket gjorde att skrivarna gick varma så att vi kunde få giltiga röstkort.

På vägen ut så mötte jag detta ekipage.

Och väl ute på gatan så såg jag dessa två unga damer som hade stannat upp för att skratta åt nåt som rörde röstkort. Förstod ej hur det kunde vara så kul.

Och så här glad och nöjd ser man ut efter utövandet av ens demokratiska rättighet.

Ha det så gott! Och gå å rösta på söndag (förutsatt att ni röstar rätt förstås!).

Mvh

Fredrik

Mera Bruce Gilden!

Som jag nämnde i mitt förra blogginlägg så höll Bruce Gilden en workshop i början av juni i samarbete med Leica. Precis som i många andra Leica-butiker runtom i världen så finns det också i London-butiken i Mayfair ett utrymme för fotoutställningar och då passade det förstås bra att anordna en med fotografier av Gilden.

Jag tog mig till utställningen förra helgen och hade inte läst på vad jag kunde räkna med att få se. Tänkte nog att det skulle bli en blandning av gammalt och nytt men tji fick jag! Det visade sig att det rörde sig om relativt nytagna porträtt mot väggar i Colombias huvudstad Bogotá. I många av de porträtt som Bruce skapat på senare år är de avporträtterades ansikten onaturligt upplysta med blixt och man ser alla skavanker i detalj. Personerna är inte heller vad man skulle kunna kalla för bildsköna. Bilderna från Bogotá däremot är överlag mer traditionellt ljussatta och personerna med ett par undantag ser helt normala för att vara fotade av Bruce Gilden. En ur Leicas personalstyrka berättade för mig att Gilden förstås tyckte bäst om ett par foton där de avbildade såg mest udda och minst traditionellt vackra ut.

Här är några bilder på utställningen som jag tog med min iPhone:

Gillar idén med att en fotoaffär avsätter en yta för fotoutställningar. Fujifilms House of Photography i London (ännu större än Leicas butik – Instax är en ordentlig kassako!) har också plats för fotoutställningar.

Om jag inte visste att dessa var verk av Gilden så skulle jag inte ha gissat på honom som fotograf.

Det högra porträttet ser rätt klassiskt ut med sin triangelform och så gillar jag särskilt handen håller ihop klädseln.

Det verkar vara färgglatt i Colombia.

Ännu en rökare. Jag gillar jag tobaksbruk i fotografier (förutom snus förmodligen...?).

Bruce Gildens favorit bland de utställda porträtten. Känner man hans fotografi så förstår man varför.

Utställningen heter Wall Portraits (Colombia) och pågår till 28 augusti. 

Ha det så midsomrigt i värmen!

/Fredrik

Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!

Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik