Oban

Klockan åtta åt vi frukost och cirka nio satt vi i bilen för att färdas tillbaka till Edinburgh, men vi hade dagarna innan beslutat oss för att ta omvägen över Oban. Först skulle vi köra till Port Askaig för att ta färjan från Islay till Kennacraig.

Här stod jag och vinkade hejdå till Islay på ena sidan och Jura på andra. Färjan tog ca 2 timmar.

Under bilfärden till Oban satt jag och Stefan i baksätet och båda blev åksjuka men ingen sa någonting och försökte sova bort illamåendet. Det var en lättnad att gå ur bilen och känna stadig mark igen när vi väl kom fram.

Här såg destilleriet annorlunda ut jämfört med dem vi besökt på Islay, inte vitmålat alls. Destilleriet ligger mitt i staden som före 1793 inte var större än ett fiskeläger. Staden byggdes upp runt destilleriet. Oban 14 år ingår i serien the Six Classic Malts och naturligtvis skulle vi gå in och få vår gratis dram och en stämpel, då vi ju tidigare hade skaffat ett whiskypass på Lagavulin. Jag och Stefan var inte så förtjusta i tanken men vi följde ändå med.

Deras vattenkälla är Loch Gleann na Bearricdh som ligger ca 2-3 kilometer från destilleriet. Det är förövrigt samma vatten som invånarna i Oban har i sina kranar. Kornet tas lätt rökt från en anläggning utanför Elgin. De maler själva sin gröpe (grist) som alla de andra vi besökt. Vi valde att inte gå en visning då tiden inte riktigt räckte till.

Personalen var trevliga och ville gärna prata och dela med sig om Oban med mera även om vi inte gick en visning. Utöver frågor om whiskyn så frågade vi även om hon kunde rekommendera någonstans att äta, vi var sugna på Fish and chips. Hon hade flera tips och babblade vidare om hennes resa till Sverige och Dalarna. Hon kunde tänka sig att åka tillbaka igen och vi frågade henne om hon druckit Mackmyra men det hade hon inte. Hon visste nog knappt vad det var för något men var villig att besöka oss och lära sig mer.

Nåväl jag tog en dram till slut och kroppen började genast rätta till sig. Var det inte åksjuka, höll jag på att nyktra till eller var det bara att den kände igen Obansmaken? Oban är en favoritwhisky sedan tidigare.  Stefan fick vatten istället för whisky, som han kunde hälla i Samarin, sedan blev han nöjd också. Oban tjejen bara skrattade åt oss :-) . Därefter gick vi och åt vår fisk och livet kom tillbaka, trots regnet så gick vi en promenad i hamnen.

Det var ebb och om man tittar på kajkanterna så har det nästan sjunkit undan mellan 1,5-2 meter.

Oban var en mysig stad tyckte jag fastän vi egentligen bara var där en kort stund. Väl värd att besöka igen. Oban är gaeliska och betyder "Liten vik". Oban uttalas O-bn.

Fick visst lite regndroppar på linsen.

Oban har cirka 8500 bofasta och inofficiella huvudstaden i den västra högländerna - "Porten till öarna" - men det har på senare tid blivit mer känd som "The Seafood Capital of Scotland".

Vi fick prova vinkokta musslor, så fräscha har jag nog inte smakat tidigare. En annan fiskhandlare försökte sälja oss en jättestor hummer som han förvarade i en glastank men vi avstod då han bara hade en. Inga problem, ge mig 5 minuter bara så fixar jag en till, skojade han.

Det är denna panoramautsikt över berg, sjöar och öar som har fängslat konstnärer, författare, kompositörer och poeter i århundraden att komma hit. Vissa åker hit mer ståndsmässigt än andra.

Ja, hit måste man åka tillbaka till, någon gång för det finns mer att utforska än vad vi hann på ett par timmar. Vår väg till Edinburgh fortsätter, nu utan åksjuka.

Laphroaig

Laphroaig betyder på gaeliska: "den vackra sänkan vid den breda viken", och uttalas La-froigk. Den breda viken ser ni nedan.

Laphroaig (grundat år 1815) måste vara det mest kända destilleriet på Islay, efter både Lagavulin (grundat år 1816) och Ardbeg (grundat år 1798, Ardbeg sålde inte kommersiellt förrän år 1815). Alla dessa tre destillerierna startade sin verksamhet ganska tätt och ligger nära varandra, dessutom har det legat fler destillerier mellan dessa som numera är nedlagda. Intill Laphroaig låg Ardenistle som grundades 1837 och lades ner 1866. Delar av det destilleriet är numera en del av Laphroaig. Snacka om att vara i ett whisky distrikt.

Ryktet går att Laphroaig startade egentligen redan år 1810, de blev registrerade som tillverkare år 1826.

Till skillnad från de övriga destillerierna vi har besökt på vår resa så mältar man kornet själva här. Man lägger ut kornet på ett golv sedan får det ligga och gro ett tag. Fukten kommer utifrån havet och temperaturen håller sig ganska konstant. Man får "kratta" emellan åt så att man får vänt kornet. Sticker man ner handen så känner man att det är ganska varmt en bit från ytan. Det är kornet som börjat gro och det bildas stärkelse. Innan det går för långt med groningen så samlar man ihop det och lägger ut det på ett annat golv med galler i botten, under finns det stora ugnar där man eldar med torv och det bildar en rök som kommer upp genom gallret och torkar ut kornet och det blir en rökig malt.

Vår guide pratade långsamt och tydligt.

Här har vi kommit ner i källaren där man skyfflar in torven man har brutit i närheten. Just torven på Islay är så unik för att få just denna rökighet på wiskyn som är igenkännande  från Islay.

Man bryter torven delvis för hand fortfarande, för man vill behålla ovansidan som läggs tillbaka, detta för att behålla miljöbilden på Islay. Flyger man över Islay så skall det vara grönt där Laphroaig har brutit sin torv. Ett litet miljötänk således. (Jag frågade inte om CO2 utsläpp från mältningen m.m.)

Torv kommer att finnas flera hundra år till försäkrade guiden oss.

Efter mältningsprocessen så är det malning av kornet och sedan skall man göra mäsken precis som de övriga destillerierna. När vi gick in det huset fick vi gå i trappor där man satt upp tavlor när Prins Charles var på besök.

Även om Laphroaig inte får sätta prefixet "Royal" i sitt namn (ännu), finns ryktet att Charles av Wales är ett stort fan av Laphroaig whisky. Så en hovleverantörs stämpel kanske kommer en dag på flaskorna.

En intressant iakttagelse, på övriga destillerier så har man jämnt antal kopparpannor men hos Laphroaig finns det sju. Ni skymtar den sjunde längst till vänster i bilden ovan.

Här står man och övervakar "spritskåpet". (Mer om spritskåp och processer i tillverkningen finns här: Klicka på denna länk.

Som ni ser på ovanstående bilden så går halsen från pannorna lite uppför, det beror på att de tunga alkoholerna hinner kondensera och blir vätskedroppar igen och rinner tillbaka i pannan för ytterligare en kokning. De lätta alkoholerna som man vill ha fortsätter iväg i processen för att bli råsprit.

Det sista vi fick se på visningen innan det var dags för ett smakprov var lagerhuset. Här förvarar man de olika faten under ett antal år i en ganska konstant temperatur tack vare läget i den breda viken med havet och luften som kommer in.

Man har flera liknande lagerhus på ön men denna är ju den som man ser när man kommer med färjan och som finns på alla bilder på nätet.

Vi fick prova deras nya Select, en dag innan officiella släppet, vilken tur vi hade. Den var god men jag köpte med mig en Quarter Cask då jag gillar den. Betänk att Quarter Casken är knappt 5 år och är redan så god att jämföra med Lagavulins 12-åriga som har kvar smaken av råspriten. Efter detta var det bara att hämta mitt certifikat att jag äger "one square fot" samt en dram och en flagga. De är lite kluriga med detta, för om myndigheterna får för sig att bygga något där Laphroaig tar sitt vatten så kommer det blir ganska jobbigt för den som vill ha marken då området ägs av så många människor runt hela världen. Sant eller falskt? Roligt jippo oavsett.

Robban på väg till sin plot, vi hamnade ganska nära då vi blev vänner med Laphroaig ungefär samtidigt.

Stefan hamnade än bit längre bort och Håkan vet jag inte vart han tog vägen. Klockan 17 var han tillbaka, precis lagom så att Gillian, vår guide/servitris/chaufför kunde plocka upp oss och köra tillbaka oss till Bowmore.

På vårt B&B satt vi ett tag och drack några ales och summerade dagen.Sedan var det bara att gå till Bowmore Hotell och äta lite middag, denna sista kväll på Islay för denna gång. Vi hade trevligt under middagen och sedan bestämde vi oss för att sätta oss i puben en stund vilket vi gjorde.

När klockan blev 22 hade det strömmat in en hel del människor och plötsligt släcker man ner och ljudet från musikanläggningen ökar. Lite discolampor startar, coolt tänkte jag. Som att sitta hemma hos någon och ha fest, mysigt. Vi ser människor som kom dit i jeans och tröja komma ut från toaletten med långklänningar och pumps. Man börjar ta in brickor med shots. Fler lokala människor unga som gamla kommer in och vi kan konstatera att nästan alla vår guider var där. De hejar på oss, växlar några ord och minglar vidare. Ägaren/Kocken Linda har bytt om till svart klänning och tagit på sig strass. Hennes make har en kritstrecksrandig kostym på sig, kavajen är lång ner till knät och han servar sin fru Linda med vitt vin. Hon har nu blivit DJ Linda. Efter ett tag orkar han inte hämta glasvis utan kommer med hela flaskan.

Var gång hon spelade en svensk låt så sökte de ögonkontakt med oss och ville skåla, så roligt. Det blev ABBA-låtar och Hey Mickey med Carola. Stefan som är musiker och spelar i ett band och har ett förflutet som rocker gick och nynnande på "Hey Mickey" på flygplatsen hem. Det var inte bra för hans image sa han och skrattade.

Vi var kvar tills det stängde och sedan fick vi en kort pratstund med Linda innan vi vinglade hem. Så skojigt!

Vad sker härnäst? Jo nu skall vi lämna Islay och köra mot Edinburgh. Nästa stopp blir Oban, en "liten" omväg.

Lagavulin

Dags för ett besök hos Lagavulin - en av "Classic Malts" och de var från början sex stycken, Glenkinchie, Dalwhinnie, Cragganmore, Talisker, Oban och till slut Lagavulin. Numera har det tillkommit ytterligare sju stycken sorter bland de klassiska, gissar på att alla 13 sorterna ägs av samma producent, vad tror ni?

När vi checkade in fick man var sitt pass där man kunde få en stämpel på varje distillery man varit. Varje ställe kommer då även att bjuda gästen på en dram och när man fått alla stämplar kunde man dessutom få en gåva. Om man ändå vill se alla destillerierna i Skottland utan att ha ett pass så finns det en karta här, sedan är det bara att botanisera: Klicka på denna länk.

Lagavulin ligger mitt emellan Ardbeg och Laphroaig och tillsammans kallas de The Kildalton Three. De grundades nästan samtidigt allihop, men har haft olika historia där Ardbeg haft det tuffast. Under 90-talet, var det Lagavulin som sålde mest men destilleriet har sedan dess passerats av både Laphroaig och Ardbeg. Vår guide Ruth visade oss ner under huset där man tidigare torkade kornet genom att elda med torv. Idag köper man malten färdig från Port Ellen. Ugnarna finns kvar och huset med golvmältningen är numera reception.

Efter ugnarna så gick vi ut igen och vi följde bäcken en bit, det är vattnet i bäcken som man använder i processen senare.

Från nu och framåt fick man inte ta bilder, Lagavulin var det enda destilleriet som nekat oss ta foto inne. Varför?

Nåväl, ni som har följt min blogg tidigare så var processen likadan här. Det enda jag kommer på som skiljer sig var att mäsktunnorna istället var i stål. Jag har säkert missat alla olikheter, men jag har inget tränat öga för whiskyframställning. Oavsett så var provningen den bästa hittills.

Från vänster till höger. Råsprit, 16 årig, 16 årig men med något extra halvår på sherryfat, en exklusiv sort som jag inte kommer ihåg och till sist en 12-årig. Lite snurrig var man efter Ardbegprovningen och sedan denna provning :-). Jag var inte helt uppmärksam på vad som sades.

Den mest populära versionen av Lagavulin är 16-åringen men varje år släpps en ny version av en 12-årig cask strength och undantagsvis dyker betydligt äldre versioner upp. Efter att ha smakat oss igenom alla så tyckte jag den 12-åriga hade samma karaktär som råspriten. Det händer mycket på fyra år och i min värld har jag svårt att förstå varför de lanserar den 12-åriga så hårt. Man försöker få 12-åringen som standard men man lyckas inte anser jag. Brist på gammal whisky?

Vi frågade Ruth varför det är flest män som dricker whisky, och hon kunde förklara det med att kvinnor inte gillar det starka brännande i halsen. Det har dock kommit fler whiskysorter  som passar kvinnor. Standard 16 åringen ville vi gärna droppa i lite vatten för att ta bort det brännande i halsen, men den som lagrats en vända till på sherryfat ville man helst dricka som den var. Ruth sa att man måste prova sig fram till det man tycker om.

Hur länge kan man förvara en whisky på flaska, var det någon som frågade.

Ruths svar var, så länge korken är hel och det är mer än hälften kvar i flaskan så kan den förvaras länge. Det händer inget mer spännande med den, men är innehållet i flaskan under hälften så bör den drickas ur snarast. Hon log sedan en stund, vilket Stefan gillade.

Hux flux rann tiden iväg och vi hade enbart kort tid på oss att vara kvar för att hinna till Laphroaig för dagens sista provning. Vi berättade om Gillian att hon hade kört oss från Arbeg till Lagavulin. Ruth sa genast att hon också kunde köra bort oss till Laphroaig, vi skulle ta det lugnt och ta en vända i shoppen tyckte hon. Det gjorde vi och jag gick därifrån med en Lagavulinflaska där innehållet lagrats sista tiden på sherryfat så len att man kan dricka den utan vatten. :-)

Laphroaig nästa!

Ardbeg

Lördag morgon efter frukost fanns det lite egentid innan taxin skulle komma och köra oss till Ardbeg. Passade då på att fotografera i omgivningen när gatorna var tomma.

Bowmore Distillery - när jag tog ovanstående bild kom jag på att vi missade att betala provsmakningen igår, å andra sidan köpte vi några flaskor så de klarar sig nog ändå.

Jag gillar arkitekturen på husen.

Bowmores runda kyrka passade vi på att gå in i. En av två runda kyrkor i Skottland. Att den är rund beror på att djävulen inte skall kunna gömma sig i ett hörn. Den var sparsamt inredd och en stor pelare i mitten håller uppe taket.

Prick klockan nio kom taxin som skulle ta oss till Ardbeg. När vi kom dit började det att dugga.

Här låg receptionen, i det gamla mältningshuset visade det sig.

Väl inne fanns det också ett café, en shop och en dramatisk receptionsdisk med Ardbegs färgsättning och typsnitt.

Vi registrerade oss där och fick därefter vänta en  liten stund. För cirka tio år sedan var det första gången jag fick smaka en Ardbeg och genast konstaterade jag att denna dryck kommer att bli min favoritwhisky. Jag hade egentligen bara druckit Famous Grouse, Glenfiddich, Grant's och Maccallan tidigare. Då visste jag väldigt lite om Ardbeg och han som introducerade mig i denna ädla dryck sa att det nog är slutet för denna dryck då tillverkningen i princip slutat. Men jag lyckades ändå att köpa 10-årig Ardbeg ett par gånger på systembolaget efter den kvällen. Och nu är jag plötsligt här för att se, höra, lukta och smaka på plats. Det visade sig att Gillian, vår servitris från kvällen innan skulle ha hand om vår grupp. Det var roligt.

Hon berättade först lite om Ardbegs lilla maskot, hunden Shortie som tyvärr avlidit, därefter fortsatte hon med att berätta om att de också köper in sitt malt från Port Ellen som så många andra på Islay. Ardbeg använder ganska rökig malt, upp mot 100 ppm fenol.

Ardbeg destilleri har producerat whisky sedan 1798, och som de flesta skotska destillerier, under större delen av sin historia, producerades whisky för användning i blended whisky, snarare än som en single malt. Produktionen stoppades 1981, men återupptogs i begränsad omfattning under 1989 och fortsatte på en mycket låg nivå fram till slutet av 1996. Allt förföll i stort sätt, men turligen köptes det gamla Ardbeg av  Glenmorangie plc (som ägs av det franska företaget Louis Vuitton Moët Hennessy). Produktion återupptas i Glenmorangies regi under 1997 med stort renoveringsprogram och full produktion återupptas under 1998. Destilleriet öppnades på nytt av Ed Dodson 1997 och överlämnas till Stuart Thomson, som klarade det från 1997 till 2006. Michael "Mickey" Heads, en Islay infödd och före detta chef på Jura, som hade arbetat på Ardbeg tidigare, tillträdde den 12 mars 2007.

Namnet härstammar från den Gaeliskan: Àrd Beag, vilket betyder liten höjd och man syftar på berget precis utanför destilleriet. Processen hos Ardbeg följer ungefär samma process som den jag skrev om vid vårt besök hos Bruichladdich.

Gillian visar här hur man kontrollerar malningen av kornet så man får en perfekt grist eller gröpe som det heter på svenska.

Kvarnen som maler kornet var väldigt gammal och väl skött då den inte får gå sönder. Det tillverkas inga sådana här kvarnar längre och då får man problem.

Här ligger mäsken.

Sedan lagras vörten ett par dagar på stora träfat innan det är dags att koka vätskan i de två stora kopparpannorna.

Nu kan ni se olikheterna på formen av kopparpannorna hos de olika destillerierna. (Bruichladdich, Jura).

Dags för provning och det blev följande sorter:

1. Blasda var som en frukostwhisky, den doftade milt med en liten rökighet för att vara en Ardbeg. Det fanns lite apelsintoner i också.Smakade väldigt lent men blir lite smörig och rökigheten kommer fram i eftersmaken. Blasda är ett experiment och är snart slut, de sista flaskorna säljs nu.
2. Orginalet, 10-årig, det är en Ardbeg som jag kommer ihåg den.
3. Uigedal, efter ån där de hämtar sitt vatten till destilleriet. Dofter som en tjärad båt och smakar mjukt och lent. Bra balans mellan rök och sötma.
4. Corryvreckan, efter den stora strömvirveln mellan ön Jura och Scarba. Denna påminner om Uigedal, men smakar fruktigare. Eftersmaken är lång.
5. Alligator, så fick den heta då man tyckte insidan av faten hade strukturen som ett alligatorskinn. Vid första sniffen kan man känna lite vanilj sedan kommer det lite fler kryddor och rökigheten dyker upp lite senare. Smaken är lite mandarin och chili innan rökigheten tar över. Även Alligator kan vara svår att få tag på, Gillian hade dock en stor flaska att bjuda på.

Jag köpte en Blasda innan vi satte oss i cafét , ute regnade och blåste det. Vi hade kommit överens med Gillian att hon skulle skjutsa bort oss till Lagavulin för nästa provning efter vår lunch. Så slapp vi gå i regnet, det var bussigt av henne. Hon sa att hon kunde plocka upp oss efter klockan fem om vi var kvar där eller hos Laphroaig. Bara vi gick ut till "stora vägen".

Nästa inlägg handlar om Lagavulin.

Islay Ales

Efter så mycket whisky var vi sugna på lite öl så vi åkte till öns enda bryggeri, Islay Ales. Ett litet ställe, med en butik och ett rum där de har sina fyra jäskar. De kan producera ca 640 liter Ale per gång. Anledningen till att de startade ett bryggeri var att man inte hade råd att köpa öl när de gick i pension, skojade Paul som visade oss processen.

Det är ungefär samma process som när man gör vörten till whiskyn. Dock använder man inte samma malt och sedan tillsätter man ju humle och andra saker för att få olika karaktärer.

I butiken kunde man köpa 8 sorter idag, de på glashyllan ville de inte sälja till oss.

Vi beslutade oss för att köpa en flaska av var sort och tänkte åka tillbaka till Bowmore och kanske sätta oss vid piren och provsmaka dem. Gubbarna avrådde oss att göra det då det inte var tillåtet att dricka utomhus. Jaha, tänkte vi så tackade vi för visningen och åkte tillbaka till vårt Bed & Breakfast.

Innan vi gick "hem" så snubblade vi förbi Bowmore Disillery också och tog var sin dram. Alla tog var sin sort och jag köpte en Bowmore Darkest. Tillbaka på vårt B&B så dukade vi upp våra Ales.

Av bryggeriet hade vi fått ett informationsblad om var sort och vi startade att prova från vänster till höger. Alkoholhalten var som lägst 3,5 % och som mest 5 %, så det var ingen fara för yrsel.

Vi fann ingen favorit och den sista som skulle smaka ingefära och kanel var sämst. Nä, detta var inget man köper med sig hem. (Dun Hogs Head Ale var hyffsad att dricka).

Dusch och ombyte, sedan var det dags för lite kvällsmat på byn. Vi hade fått indikation från Bowmore Distllery att Bowmore Hotel hade bra mat så vi gick dit. På väg dit fann jag denna skylt, då förstod jag gubbarna från bryggeriet, det kunde ha blivit dyrt för oss att sitta nere vid piren och dricka öl.

Bowmore Hotel visade sig vara både hotell, restaurang och pub. De visade oss till ett bord nära baren där de hade ett väldigt stort sortiment whisky. Vi tog in var sin ale och en whisky, mitt val föll på en Laphroaig Triple Wood. Jag och Robert tog havskräftor till middag med vitlökssmör, ovanligt nog så var det gott med en rökig whisky till.

Håkan och Stefan tog Haggis och jag var glad för mitt val av mat. De sa att det var gott men det såg inte särskilt spännande ut. Haggis är en maträtt från Skottland, traditionellt gjord på fårinälvor, havregryn, ister, lök och olika kryddor som i en korv som skall vara gjord av fårmage. Den påminner i smak och konsistens om pölsa, om än lite torrare i konsistensen. När man skär upp den så rinner innehållet ut som på tallriken. Till Haggis äter man potatis- och gul kålrotsmos.

Under middagen pratade vi med personalen och framför allt servitrisen Gillian. Hon frågade vad vi skulle göra imorgon och när vi sa att vi skall besöka Ardbeg så sa hon att hon jobbar där imorgon och hon erbjöd oss t.0.m. skjuts dit imorgon bitti, så snällt. Men vi hade redan bokat taxi, då vi hade insett att busstiderna inte stämde med när vi var tvungna att vara på Ardbeg för vår  visning. Efter maten så tog vi beslutet att boka samma bord imorgon, lördag, för att vara säkra att få plats. Bartendern tyckte det var bäst för det brukar vara mer människor ute en lördag i Bowmore.

Efter denna händelserika fredag med besök på Jura, Bruichladdich, Islay Ales och Bowmore återstod det bara för oss att lägga sig. Härnäst kommer jag blogga om Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig.