Lagavulin

Dags för ett besök hos Lagavulin - en av "Classic Malts" och de var från början sex stycken, Glenkinchie, Dalwhinnie, Cragganmore, Talisker, Oban och till slut Lagavulin. Numera har det tillkommit ytterligare sju stycken sorter bland de klassiska, gissar på att alla 13 sorterna ägs av samma producent, vad tror ni?

När vi checkade in fick man var sitt pass där man kunde få en stämpel på varje distillery man varit. Varje ställe kommer då även att bjuda gästen på en dram och när man fått alla stämplar kunde man dessutom få en gåva. Om man ändå vill se alla destillerierna i Skottland utan att ha ett pass så finns det en karta här, sedan är det bara att botanisera: Klicka på denna länk.

Lagavulin ligger mitt emellan Ardbeg och Laphroaig och tillsammans kallas de The Kildalton Three. De grundades nästan samtidigt allihop, men har haft olika historia där Ardbeg haft det tuffast. Under 90-talet, var det Lagavulin som sålde mest men destilleriet har sedan dess passerats av både Laphroaig och Ardbeg. Vår guide Ruth visade oss ner under huset där man tidigare torkade kornet genom att elda med torv. Idag köper man malten färdig från Port Ellen. Ugnarna finns kvar och huset med golvmältningen är numera reception.

Efter ugnarna så gick vi ut igen och vi följde bäcken en bit, det är vattnet i bäcken som man använder i processen senare.

Från nu och framåt fick man inte ta bilder, Lagavulin var det enda destilleriet som nekat oss ta foto inne. Varför?

Nåväl, ni som har följt min blogg tidigare så var processen likadan här. Det enda jag kommer på som skiljer sig var att mäsktunnorna istället var i stål. Jag har säkert missat alla olikheter, men jag har inget tränat öga för whiskyframställning. Oavsett så var provningen den bästa hittills.

Från vänster till höger. Råsprit, 16 årig, 16 årig men med något extra halvår på sherryfat, en exklusiv sort som jag inte kommer ihåg och till sist en 12-årig. Lite snurrig var man efter Ardbegprovningen och sedan denna provning :-). Jag var inte helt uppmärksam på vad som sades.

Den mest populära versionen av Lagavulin är 16-åringen men varje år släpps en ny version av en 12-årig cask strength och undantagsvis dyker betydligt äldre versioner upp. Efter att ha smakat oss igenom alla så tyckte jag den 12-åriga hade samma karaktär som råspriten. Det händer mycket på fyra år och i min värld har jag svårt att förstå varför de lanserar den 12-åriga så hårt. Man försöker få 12-åringen som standard men man lyckas inte anser jag. Brist på gammal whisky?

Vi frågade Ruth varför det är flest män som dricker whisky, och hon kunde förklara det med att kvinnor inte gillar det starka brännande i halsen. Det har dock kommit fler whiskysorter  som passar kvinnor. Standard 16 åringen ville vi gärna droppa i lite vatten för att ta bort det brännande i halsen, men den som lagrats en vända till på sherryfat ville man helst dricka som den var. Ruth sa att man måste prova sig fram till det man tycker om.

Hur länge kan man förvara en whisky på flaska, var det någon som frågade.

Ruths svar var, så länge korken är hel och det är mer än hälften kvar i flaskan så kan den förvaras länge. Det händer inget mer spännande med den, men är innehållet i flaskan under hälften så bör den drickas ur snarast. Hon log sedan en stund, vilket Stefan gillade.

Hux flux rann tiden iväg och vi hade enbart kort tid på oss att vara kvar för att hinna till Laphroaig för dagens sista provning. Vi berättade om Gillian att hon hade kört oss från Arbeg till Lagavulin. Ruth sa genast att hon också kunde köra bort oss till Laphroaig, vi skulle ta det lugnt och ta en vända i shoppen tyckte hon. Det gjorde vi och jag gick därifrån med en Lagavulinflaska där innehållet lagrats sista tiden på sherryfat så len att man kan dricka den utan vatten. :-)

Laphroaig nästa!

Ardbeg

Lördag morgon efter frukost fanns det lite egentid innan taxin skulle komma och köra oss till Ardbeg. Passade då på att fotografera i omgivningen när gatorna var tomma.

Bowmore Distillery - när jag tog ovanstående bild kom jag på att vi missade att betala provsmakningen igår, å andra sidan köpte vi några flaskor så de klarar sig nog ändå.

Jag gillar arkitekturen på husen.

Bowmores runda kyrka passade vi på att gå in i. En av två runda kyrkor i Skottland. Att den är rund beror på att djävulen inte skall kunna gömma sig i ett hörn. Den var sparsamt inredd och en stor pelare i mitten håller uppe taket.

Prick klockan nio kom taxin som skulle ta oss till Ardbeg. När vi kom dit började det att dugga.

Här låg receptionen, i det gamla mältningshuset visade det sig.

Väl inne fanns det också ett café, en shop och en dramatisk receptionsdisk med Ardbegs färgsättning och typsnitt.

Vi registrerade oss där och fick därefter vänta en  liten stund. För cirka tio år sedan var det första gången jag fick smaka en Ardbeg och genast konstaterade jag att denna dryck kommer att bli min favoritwhisky. Jag hade egentligen bara druckit Famous Grouse, Glenfiddich, Grant's och Maccallan tidigare. Då visste jag väldigt lite om Ardbeg och han som introducerade mig i denna ädla dryck sa att det nog är slutet för denna dryck då tillverkningen i princip slutat. Men jag lyckades ändå att köpa 10-årig Ardbeg ett par gånger på systembolaget efter den kvällen. Och nu är jag plötsligt här för att se, höra, lukta och smaka på plats. Det visade sig att Gillian, vår servitris från kvällen innan skulle ha hand om vår grupp. Det var roligt.

Hon berättade först lite om Ardbegs lilla maskot, hunden Shortie som tyvärr avlidit, därefter fortsatte hon med att berätta om att de också köper in sitt malt från Port Ellen som så många andra på Islay. Ardbeg använder ganska rökig malt, upp mot 100 ppm fenol.

Ardbeg destilleri har producerat whisky sedan 1798, och som de flesta skotska destillerier, under större delen av sin historia, producerades whisky för användning i blended whisky, snarare än som en single malt. Produktionen stoppades 1981, men återupptogs i begränsad omfattning under 1989 och fortsatte på en mycket låg nivå fram till slutet av 1996. Allt förföll i stort sätt, men turligen köptes det gamla Ardbeg av  Glenmorangie plc (som ägs av det franska företaget Louis Vuitton Moët Hennessy). Produktion återupptas i Glenmorangies regi under 1997 med stort renoveringsprogram och full produktion återupptas under 1998. Destilleriet öppnades på nytt av Ed Dodson 1997 och överlämnas till Stuart Thomson, som klarade det från 1997 till 2006. Michael "Mickey" Heads, en Islay infödd och före detta chef på Jura, som hade arbetat på Ardbeg tidigare, tillträdde den 12 mars 2007.

Namnet härstammar från den Gaeliskan: Àrd Beag, vilket betyder liten höjd och man syftar på berget precis utanför destilleriet. Processen hos Ardbeg följer ungefär samma process som den jag skrev om vid vårt besök hos Bruichladdich.

Gillian visar här hur man kontrollerar malningen av kornet så man får en perfekt grist eller gröpe som det heter på svenska.

Kvarnen som maler kornet var väldigt gammal och väl skött då den inte får gå sönder. Det tillverkas inga sådana här kvarnar längre och då får man problem.

Här ligger mäsken.

Sedan lagras vörten ett par dagar på stora träfat innan det är dags att koka vätskan i de två stora kopparpannorna.

Nu kan ni se olikheterna på formen av kopparpannorna hos de olika destillerierna. (Bruichladdich, Jura).

Dags för provning och det blev följande sorter:

1. Blasda var som en frukostwhisky, den doftade milt med en liten rökighet för att vara en Ardbeg. Det fanns lite apelsintoner i också.Smakade väldigt lent men blir lite smörig och rökigheten kommer fram i eftersmaken. Blasda är ett experiment och är snart slut, de sista flaskorna säljs nu.
2. Orginalet, 10-årig, det är en Ardbeg som jag kommer ihåg den.
3. Uigedal, efter ån där de hämtar sitt vatten till destilleriet. Dofter som en tjärad båt och smakar mjukt och lent. Bra balans mellan rök och sötma.
4. Corryvreckan, efter den stora strömvirveln mellan ön Jura och Scarba. Denna påminner om Uigedal, men smakar fruktigare. Eftersmaken är lång.
5. Alligator, så fick den heta då man tyckte insidan av faten hade strukturen som ett alligatorskinn. Vid första sniffen kan man känna lite vanilj sedan kommer det lite fler kryddor och rökigheten dyker upp lite senare. Smaken är lite mandarin och chili innan rökigheten tar över. Även Alligator kan vara svår att få tag på, Gillian hade dock en stor flaska att bjuda på.

Jag köpte en Blasda innan vi satte oss i cafét , ute regnade och blåste det. Vi hade kommit överens med Gillian att hon skulle skjutsa bort oss till Lagavulin för nästa provning efter vår lunch. Så slapp vi gå i regnet, det var bussigt av henne. Hon sa att hon kunde plocka upp oss efter klockan fem om vi var kvar där eller hos Laphroaig. Bara vi gick ut till "stora vägen".

Nästa inlägg handlar om Lagavulin.

Islay Ales

Efter så mycket whisky var vi sugna på lite öl så vi åkte till öns enda bryggeri, Islay Ales. Ett litet ställe, med en butik och ett rum där de har sina fyra jäskar. De kan producera ca 640 liter Ale per gång. Anledningen till att de startade ett bryggeri var att man inte hade råd att köpa öl när de gick i pension, skojade Paul som visade oss processen.

Det är ungefär samma process som när man gör vörten till whiskyn. Dock använder man inte samma malt och sedan tillsätter man ju humle och andra saker för att få olika karaktärer.

I butiken kunde man köpa 8 sorter idag, de på glashyllan ville de inte sälja till oss.

Vi beslutade oss för att köpa en flaska av var sort och tänkte åka tillbaka till Bowmore och kanske sätta oss vid piren och provsmaka dem. Gubbarna avrådde oss att göra det då det inte var tillåtet att dricka utomhus. Jaha, tänkte vi så tackade vi för visningen och åkte tillbaka till vårt Bed & Breakfast.

Innan vi gick "hem" så snubblade vi förbi Bowmore Disillery också och tog var sin dram. Alla tog var sin sort och jag köpte en Bowmore Darkest. Tillbaka på vårt B&B så dukade vi upp våra Ales.

Av bryggeriet hade vi fått ett informationsblad om var sort och vi startade att prova från vänster till höger. Alkoholhalten var som lägst 3,5 % och som mest 5 %, så det var ingen fara för yrsel.

Vi fann ingen favorit och den sista som skulle smaka ingefära och kanel var sämst. Nä, detta var inget man köper med sig hem. (Dun Hogs Head Ale var hyffsad att dricka).

Dusch och ombyte, sedan var det dags för lite kvällsmat på byn. Vi hade fått indikation från Bowmore Distllery att Bowmore Hotel hade bra mat så vi gick dit. På väg dit fann jag denna skylt, då förstod jag gubbarna från bryggeriet, det kunde ha blivit dyrt för oss att sitta nere vid piren och dricka öl.

Bowmore Hotel visade sig vara både hotell, restaurang och pub. De visade oss till ett bord nära baren där de hade ett väldigt stort sortiment whisky. Vi tog in var sin ale och en whisky, mitt val föll på en Laphroaig Triple Wood. Jag och Robert tog havskräftor till middag med vitlökssmör, ovanligt nog så var det gott med en rökig whisky till.

Håkan och Stefan tog Haggis och jag var glad för mitt val av mat. De sa att det var gott men det såg inte särskilt spännande ut. Haggis är en maträtt från Skottland, traditionellt gjord på fårinälvor, havregryn, ister, lök och olika kryddor som i en korv som skall vara gjord av fårmage. Den påminner i smak och konsistens om pölsa, om än lite torrare i konsistensen. När man skär upp den så rinner innehållet ut som på tallriken. Till Haggis äter man potatis- och gul kålrotsmos.

Under middagen pratade vi med personalen och framför allt servitrisen Gillian. Hon frågade vad vi skulle göra imorgon och när vi sa att vi skall besöka Ardbeg så sa hon att hon jobbar där imorgon och hon erbjöd oss t.0.m. skjuts dit imorgon bitti, så snällt. Men vi hade redan bokat taxi, då vi hade insett att busstiderna inte stämde med när vi var tvungna att vara på Ardbeg för vår  visning. Efter maten så tog vi beslutet att boka samma bord imorgon, lördag, för att vara säkra att få plats. Bartendern tyckte det var bäst för det brukar vara mer människor ute en lördag i Bowmore.

Efter denna händelserika fredag med besök på Jura, Bruichladdich, Islay Ales och Bowmore återstod det bara för oss att lägga sig. Härnäst kommer jag blogga om Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig.

Bruichladdich.

Vår resa gick från Jura via den lilla färjan till Port Askaig och sedan vidare till nästa whiskyprovning på Bruichladdich som ligger strax norr om Port Charlotte på halvön Rhinns. Bruichladdich betyder "steniga stranden". Men först var vi tvungna att ha lite i magen och det ordnade vi lätt då det fanns en affär/café som snabbt monterade ihop några sandwichar åt oss bredvid destilleriet, de hade koll på när visningarna skulle äga rum.

Det är ingen av oss som försökt klättra in i pannan, ni kan vara lugna.

Glada efter maten så var vi beredda att gå på den guidade visningen. Bilden ovan är den sista bilden som togs med en Leica M8 innan batteriet i den tog slut på denna resan. Batteriladdaren? Den låg hemma i bostaden långt borta från Islay. Då är det bättre att ha med sig en Sony NEX-5, med laddare, ha ha. :-) (Jag var bara tvungen att skriva detta Håkan, fina bilder fick du ju med din mobil trots allt).

Bruichladdich är ett destilleri som inte bara levererar rökig whisky. De experimenterar mycket med olika typer av fatlagring och många äldre whiskyfantaster gillar inte det. Jag tror att man vänder sig till en yngre publik med tanke på färgerna på flaskorna m.m.

Destilleriet är ett av de två enda privatägda på Islay (det andra är det relativt nystartade Kilchoman, som vi inte besökte på vår resa). Precis som på Jura köper Bruichladdich sitt malt från Port Ellen enligt recept på rökighet. Det som sker med malten därefter är att den först mals ner till gröpe och sedan läggs den i en mäsktunna där man tillsätter varmt vatten mellan 65-85 grader i olika omgångar. Oftast häller man på i tre omgångar och filtrerar av den sockerhaltiga lösning som man får efterhand. En mäsktunna är vanligtvis gjord av stål och kan rymma allt mellan 1 och 15 ton gröpe. Olika modeller finns men samtliga har det gemensamt att gröpen hela tiden rörs om för att mer effektivt lösa ut sockret. Hela mäskningen kan ta cirka 1-2 timmar och den sockerhaltiga lösning man får ut kallas vört.

Nu är det dags för den stora omvandlingen av socker till alkohol, det vill säga jäsningen. Innan den påbörjas måste man kyla ner vörten till ca 20 grader annars kommer jästsvamparna att dö. Den kylda vörten pumpas över i jäskar som kan vara i trä eller i rostfritt stål, här var de i trä. När jästen hällts i, börjar jästcellerna föröka sig med hjälp av det syre som finns i vörten. Efterhand minskar syret och koldioxiden tar över. Jästcellerna, som behöver syre, börjar då hämta det från sockermolekylerna istället. Det bildas då ännu mer koldioxid samt alkohol och olika smakämnen. Efter ungefär 48 timmar är allt syre förbrukat och jästcellerna dör och sjunker till botten.

När jäsningen är klar har man fått fram en mäsk med en alkoholhalt mellan 5 och 8%. Detta är ungefär samma procedur som används för att framställa en ale. För att fortsätta framställningen av en öl, tillsätter man bland annat humle medan man för whiskyns del går in i en destilleringsprocess. Nedan provsmakar vi den grumliga mäsken.

Nu är det dags att destillera och det gör man i huvudsak i traditionella pot stills gjorda av koppar. Alla destillerier har olika form och antal på pannorna. Med ytterst få undantag destillerar man två gånger i två separata kopparpannor. Att de är gjorda av koppar är viktigt eftersom kopparn reagerar med alkoholen och tar bort många av de orenheter (t ex svavel) som man inte vill få med i spriten som ska lagras. Behöver man av någon anledning byta en panna så ordnar man en exakt kopia inklusive eventuella bucklor. Från jäs karen pumpas mäsken över i den första pannan - mäskpannan, det är den ni ser längst till vänster.

Mäsken värms upp till 95 grader och den koldioxid som följt med från jäskaret gör att innehållet i pannan börjar skumma. Det är viktigt att reglera temperaturen så att skummet inte stiger upp i pannan och följer med destillatet till nästa steg. Efter en stund har koldioxiden försvunnit och mäsken sjuder samtidigt som alkohol och vatten börjar avdunsta och stiger upp i pannans hals som ånga. Där halsen slutar gör pannan en kraftig böj och forstätter i det som kallas lynearm. När ångan nått lynearm fortsätter den mot en kondensor och övergår i flytande form. Från kondensorn fortsätter destillatet till ett spritskåp (spirit safe) som är ett mässingskåp försett med glasrutor och ett hänglås.

Spritskåpet är egentligen en plats där operatören vid behov kan göra diverse mätningar på spriten. Via spritskåpet når destillatet, som nu kallas low wines, fram till en stor behållare som kallas low wines & feints receiver. Alkoholhalten har nu stigit till cirka 20% och förutom att koncentrera alkoholen har man i mäskpannan tagit bort en del oönskade smakämnen.

Det är nu dags för den andra destillationen som försiggår i spritpannan (spirit still). Spritpannan fylls med low wines från mäskpannan men även med en del av det alkoholstarkare innehållet från den föregående destillationen i spritpannan. Anledningen till detta är att alkoholhalten på det destillat som går in i spritpannan måste ha en alkoholhalt kring 28%. Om den är lägre (och lågvinet ligger ju bara kring 20%) kommer man inte att kunna nå mer än 60% alkoholstyrka på det färdiga destillatet från spritpannan och spriten kan inte fraktionera. Det betyder att man vid så låg alkoholhalt som 60% inte kommer att lyckas samla upp just de smakämnen som man är intresserad av i den färdiga spriten.

Destillatet i spritpannan värms upp och alkoholen (som har en lägre kokpunkt än vatten) börjar stiga upp i pannans hals och vidare genom lyne arm för att kondenseras tillbaka till flytande form. Återigen flödar spriten vidare till spritskåpet men istället för att ta tillvara allt som rinner igenom som man gjorde vid den första destilleringen, delar man nu upp destillatet i tre delar. Den första, grumliga delen kallas försprit (foreshots) och innehåller en hel del föroreningar som man inte vill ha med i den sprit som tas tillvara. Förspriten rinner i ungefär 15-25 minuter och därefter kommer man till den del som kallas middle cut eller heart. Denna sprit är helt klar och det är också den del som man tar tillvara för att sedan lagra till whisky. För att skilja denna del från förspriten, vrider man en kran på spritskåpet och ”dirigerar om” spriten till en annan behållare. Den tid det tar att destillera the middle cut varierar från destilleri till destilleri och beror på vilken karaktär man vill ha på sin whisky.

I takt med att destilleringen fortgår, sjunker alkoholhalten och olika smakämnen dyker upp vid olika alkoholstyrkor. När alkoholhalten är kring 75% får man med många olika estrar som ger en fruktig whisky. Om det inte är det man önskar, väntar man därför lite längre med att samla upp the middle cut. Rökiga fenoler däremot, dyker upp vid lägre alkoholstyrker så när många destillerier slutar samla upp the middle cut kring 65%, fortsätter till exempel destillerierna på Islay ner till 60% eller lägre för att få fram den typiska rökiga karaktären. Det är viktigt att inte fortsätta för länge. Vid ännu lägre alkoholhalt börjar nya, oönskade smakämnen dyka upp som kan ge spriten en väldigt oangenäm smak. Denna del kallas feints och samlas upp tillsammans med foreshots i en speciell behållare för att ingå i nästa destillation.

Ovanstående processbeskrivningen är delvis tagen från whiskyforum.se och jag kommer inte upprepa den var gång på de övriga destillerierna vi besökt, jag skonar er.

Håkan smakar lite stark råsprit.

Nästa steg för en bra whisky är lagringen på fat. Innan råspriten fylls på ekfat för att mogna, spär många ut spriten med vatten så att den får en alkoholhalt på 63,5% eftersom detta av många anses vara den optimala alkoholstyrkan för spriten att mogna. Spriten måste enligt lag fyllas på fat gjorda av ek och för att kallas whisky måste den i Skottland lagras minst tre år på fat. När whiskyn slutligen är färdig att tappas på flaska, filtreras den och späds ut till rätt alkoholhalt. Allt oftare nuförtiden väljer man att tappa whiskyn på flaska direkt från fatet (efter filtrering) utan utspädning. En sådan whisky kallas för cask strength. Angel´s Share kallas den andel av whiskyn som avdunstar under lagringstiden. I Skottland avdunstar i snitt 1,5-2% per år.

Det finns en film som heter på svenska Änglarnas andel, se den är mitt tips. Vår guide frågade om vi sett filmen, men det var bara jag som hade det. Jag skojade med henne att jag kommer att gömma mig på lagret, men hon sa att hon hade stenkoll på hur många som var med på visningen.

Så var det dags för provsmakning. Sex sorter plus gin som de också tillverkar här ställdes fram. Guiden pratade varmt för en Port Charlotte 03 som man kunde tappa upp direkt från en tunna och få flaskan märkt med datum och namn. Det slutade med att vi provade 8 sorter.

• Classic Laddie
• Rockside Farm 2007
• Kynagarry Farm 2006
• Port Charlotte 03
• Port Charlotte 10
• Organic
• Octomore, vilken?
• The Botanist (Gin)

Den rökigaste var  Octomore och den jag köpte hette Organic.

Vår guide avslutade vår provning med att ge vår chaufför Robert en miniflaska och ett whiskyglas så att han skulle kunna njuta av den senare. Pluspoäng till henne!

Medans vi varit och provat hade dessutom målaren kommit en bit på vägen med textningen.

Vårt nästa stopp blir ett alebryggeri, Islay Ale. Det får bli mitt nästa inlägg på denna blogg.

Jura

Det var väldigt strömt i sundet mellan Port Askaig och Jura och båten fick jobba mycket för att komma över, troligtvis berodde detta på tidvattnet. Sedan åkte vi av båten och ut på den enda väg som fanns. En smal sådan där man inte kunde mötas med andra bilar. Det fanns mötesplatser längs med vägen så det gällde att ha lite koll när man passerade en sådan senast ifall man fick möte. Jura betyder Hjort på Gaeliska och sådana fanns det gott om längs med vägen, tror att det finns ca 6000 hjortar på ön. Nedan ser ni Paps of Jura taget från färjan.

George Orwell bodde på ön ett tag och skrev då boken "1984". Undrar om han bodde på hotellet och tog sig en eller flera dram? Hotel Jura låg väldigt fint framför destilleriet.

Vi var på ön för att prova på Jura whisky. Redan 1810 grundades destilleriet, men det finns spår av illegal tillverkning som härrör från flera hundra år tidigare! Whiskyn som tillverkades då var klart rökig och påminner om de rökigare sorterna som vi finner på Islay. Efter en dispyt med markägaren i början på 1900 talet beslöt ägarna till destilleriet att flytta all destilleriutrustning från ön. Efter att ha stått öde i över 50 år började man åter intressera sig för destillering på ön. 1963 återinvigdes det nya Jura Distilleriet och den whisky som man startade att tillverka var av en mildare karaktär, främst för att kunna använda whiskyn i olika blendedsorter.

Underhållsarbete.

Daniella, vår guide visade oss runt, därefter skulle vi få provsmaka.

Hon gick igenom proceduren att tillverka whiskyn i en bullrig miljö. Jag uppfattade att de inte mältade sitt korn själva utan det köpte man från Port Ellen. Vi fick lukta ner i karen och då kom det ett knytnävsslag upp i huvudet, tydligen bildas det ammoniak i jäs processen. Nedan ser ni de kopparpannor som de använder för att få fram råspriten. Utseendet på dem beror på vilken karaktär man vill ha på whiskyn senare efter lagring. De hade två kopparpannor från början men 1978 installerade de ytterligare två kopparpannor.

All whisky måste lagras fat minst 3 år. Man lagrar råspriten oftast den första tiden på Bourbonfat från USA olika tider. Och sedan kanske man lagrar ytterligare en tid i Sherry-, eller Konjaksfat för att få fram andra smaker. Här fick vi också sticka ner näsan och det luktade ljuvligt, speciellt i konjaksfatet tyckte jag.

Dax för provning, det blev fem sorter.

• Origin,
• Elixir,
• Diurachs Own,
• Superstition
• Prophecy.

Superstition var lätt rökig och Prophecy var rökigast, jag smakade fram två egna favoriter, Origin och Diurachs Own. Jag köpte den 16-åriga Diurachs Own som är lagrad de sista två åren på Amoroso Oloroso sherryfat. (Smaker man skall kunna hitta: Kola, choklad, apelsin, honung, äpple). Origin kan man få tag på hemma eller på Taxfree resonerade jag så den var mindre intressant att köpa nu.

Den unika designen på flaskan kommer av att när de började buteljera Isle of Jura var det en åttaåring och just åttan var det man ville efterlikna i flaskdesignen. Efter provningen så skulle vi tillbaka samma väg till färjan men då vi hade god tid till nästa provning så stannade vi på lite utvalda ställen. Vädret var ju fantastiskt. Nedan ser ni fat som skall kasseras eller bli till rökspån till någon rök.

Stefan och Håkan provade passagen till vilthängnen, ingen av dem fastnade med foten.

Otrolig utsikt från Jura mot Islay.

Denna fasan gick precis utanför vår bil och naturligtvis måste man ju ta en bild, en Famous Grouse när man är i Skottland är ju en klassiker, eller? (Not. rättelse, på Famous Grouse whisketiketten är det en ripa).

Här stannade vi för en vacker bäck och stenbro.

Bron måste man ju provgå, tyckte Håkan.Denna gång låg det inget elakt troll under bron och väntade.

Så här kan man också bo.

Nästa inlägg kommer att handla om vårt nästa stopp, på Islay denna gång, destilleriet Bruichladdich.