London, pop och rock.

Som jag skrev i mitt förra inlägg var vi i London några dagar där vi gått över 16 000 steg per dag. Vi köpte Oyster-kort till tunnelbanan men använde dem bara en enda gång. ”No refund”, sa de på tunnelbanestationen med klassisk brittisk charm, alltså ungefär som en parkeringsbot med accent. Skit i det – vi lär väl åka dit igen någon gång.

Utöver Banksy fick vi uppleva London på ett helt annat sätt. Vi var i Camden Town och drev runt bland marknader, musik och människor som såg ut att leva permanent på 1970-talet. Till slut hamnade vi på puben The Dublin Castle där Madness gjorde sin första spelning innan de blev kända – då tydligen bokade som ett jazzband. Det måste ha varit en överraskning för publiken.

På puben fick vi dessutom en privat guidning av en mycket berusad skotsk man. Han var lika delar historieberättare och vinglande dokumentärfilm. Fantastiskt trevlig och med ett självförtroende som bara whisky och livserfarenhet kan skapa. Han berättade massor om Amy Winehouse som också brukade hänga där. Vi var också på en pub där de spelande in filmen om Amy Whinehouse, Back in Black.

Dagen efter fortsatte musikvandringen i Soho. Vi fick se Paul McCartneys kontor, platsen där The Rolling Stones spelade in sin första skiva och deras gamla kontor. Nästan på samma gata hade John Lennon gjort en sketch för BBC. Det känns lite speciellt när en helt vanlig trottoar visar sig vara ren världshistoria.

Vi stod också utanför där David Bowie spelade in flera album. Man väntade nästan på att han skulle komma ut genom dörren trots att det kanske varit lite svårt rent praktiskt.

Vi besökte även platsen där Marquee Club en gång låg. Där uppträdde bland andra The Rolling Stones, The Who, Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin. Idag ser platsen ganska anonym ut, men det är rätt häftigt att tänka på att musik som förändrade världen en gång började just där – antagligen inför folk som mest ville ha en öl och något att göra en kväll.

På kvällen avslutade vi med Abba Voyage.

På plats, när det händer.

Jag har varit i London några dagar och snittat runt 16 000 steg per dag i fem dagar – det känns i benen nu 😅

Sitter hemma och går igenom alla bilder och fixar, så det kommer nog några inlägg framöver.

Tills dess bjuder jag på två bilder av statyn som plötsligt dök upp på Waterloo Place gjord av Banksy. Rätt cool känsla att vara på plats redan dagen efter – innan avspärrningar och allt kom upp.

Länk till BBC

Njuter av solen och lekande barn.

Körsbärsträden står i full blom, vackert men också så kortvarig. Stanna upp och ta in stunden.

Runt träden surrar humlorna målmedvetet. De flyger från blomma till blomma och samlar pollen. Ett tydligt tecken på att allt vaknar till liv igen.

Och med våren kommer också barnbarnens energi. Det är som att deras glädje förstärker hela känslan av vår.

Magnolia och bjussiga människor.

Efter jobbet tog jag kameran och gick ner till Färjenäsparken. Våren har äntligen gjort entré – magnolian stod i full blom. Det kändes som att hela stan hade hittat dit samtidigt. Grupper av vänner och familjer hade brett ut sig med termosar och fikakorgar, och satt och njöt i kvällssolen.

Vid åttatiden gick jag ner mot färjeläget för att möta min fru. När båten gled in stod jag där och spanade – men när hon väl klev av låtsades hon inte om mig alls. Men det fanns gott om linslusar på färjan som mer än gärna ville synas och ta plats framför kameran.

Jag kunde inte låta bli att le. Det är något fint i de där små ögonblicken – människor som bjuder på sig själva.

Tillsammans pratade och promenerade vi hem, jag och min fru.

Paus från skärmen.

Sitter hemma och går igenom bilder till en fotobok, men efter ett tag börjar det snurra lite i huvudet. Det är märkligt hur snabbt man blir trött av att stirra på en skärm för länge. Av erfarenhet vet jag att det bästa man kan göra är att ta regelbundna pauser – att resa sig upp, byta miljö och låta ögonen vila. 

Så jag tog kameran och gick ut en sväng till parken. Där möttes jag av koltrastarnas sång och synen av dem när de hoppade runt i gräset och letade efter mat. Det är något rogivande med de där enkla ögonblicken – ljuden, rörelserna, ljuset.

Jag var inte ensam, många var ute på promenad.

Promenaden gjorde gott. Huvudet klarnade och tempot sänktes. Och som en bonus fick jag med mig några nya bilder hem. Ibland är det precis det som behövs, vila hjärnan för att kunna komma tillbaka med ny energi och ett skarpare öga.