📸 Jakten på nästa steg

Det började egentligen med att jag öppnade garderoben.

Ni vet hur det är – man ska bara “kolla en grej”, och plötsligt sitter man där med halva kameraväskan utspridd på golvet. Gamla objektiv, lock som inte riktigt passar längre, och minnen från när varje glugg kändes som en uppgradering.

Jag plockade fram mina gamla F-objektiv. Det var länge sedan sist.
Det är något speciellt med dem ändå – lite tyngre, lite mer “mekaniska”. Som att de hör hemma i en annan tid.

På med adaptern, jag har idag en Nikon Z6. Klick.
Fortfarande en skön känsla.

Men sen kom verkligheten ikapp.

Autofokusen… sådär.
Framförallt med mina Sigma-objektiv. Det jag mindes som snabbt och pålitligt kändes plötsligt tveksamt. Lite som att jobba med någon som alltid är en halv sekund efter i möten – det funkar, men man tappar flytet.

Och där någonstans började tankarna snurra.

🔍 Mer räckvidd eller mer kvalitet?

Jag har länge känt att jag saknar något i väskan. Inte mycket – men tillräckligt för att börja fundera.

Ett 70–200.
Eller ett 120–400.

Två helt olika sätt att se på fotografering.

70–200 är tryggt. Nästan förutsägbart.
Det är objektivet man tar med när man vill vara säker på att komma hem med något bra. Porträtt, sport, detaljer – det bara funkar.

120–400 däremot… det är något annat.
Det är steget bort från det bekväma. Lite mer specialiserat. Lite mer “tänk om jag faktiskt börjar fota mer natur?”.
Mer räckvidd, mer möjligheter – men också fler kompromisser.

Lite som att välja mellan att bli bättre på det man redan gör… eller att öppna en helt ny dörr.

🔄 Eller är det dags att släppa taget?

Och mitt i allt det där dök en annan tanke upp.

Tänk om det inte är objektiven det handlar om alls?

Tänk om det är dags att gå vidare från Z6:an.

En Z6III lockar. Det går inte att komma ifrån.
Snabbare, smartare, bättre autofokus – allt det där man märker först när man väl har det.

Men samtidigt… Z6:an har aldrig egentligen svikit mig.
Den gör sitt jobb. Levererar. Är lite som en gammal trotjänare man egentligen inte har någon riktig anledning att byta ut.

Förutom att man vill.

⚖️ Det där klassiska dilemmat

Så här sitter jag nu.

Med gamla objektiv som inte riktigt spelar snällt längre. 
Med en kamera som fortfarande är bra – men kanske inte lika inspirerande som när den var ny.
Och med en känsla av att nästa steg faktiskt spelar roll.

Det är inte bara prylar längre.
Det är riktning.

🤔 Just nu…

Magkänslan säger att börja med glaset.

Ett riktigt bra längre Z-objektiv. Något som bara funkar.
Ingen adapter. Inget strul. Bara ren fotograferingsglädje.

Och kanske är det där det börjar igen – inte med den perfekta spec-listan, utan med känslan av att vilja plocka upp kameran oftare.

För i slutändan är det ju ändå därför man håller på.

Nedan bilder är tagna med mina gamla objektiv. Det gamla 120-400 mm fick jag fokusera manuellt.

Samma motiv, olika dagar.

Helg i Kungshamn med vänner

I helgen styrde vi bilen mot Kungshamn för att umgås med goda vänner. På vägen dit gjorde vi ett obligatoriskt stopp vid Kustcharken strax innan samhället. Där plockade vi på oss lite rubb och flera riktigt goda korvar – perfekta ingredienser för en trevlig kväll tillsammans.

Väl framme installerade vi oss i huset och gav oss sedan ut på en lång promenad. Vädret såg lite osäkert ut, men vi hade tur och klarade oss från regnet nästan hela vägen. Precis när vi kom fram till Esters restaurang började dropparna falla. Tyvärr tilltog regnet snabbt, så det blev en rask promenad hem genom det kalla regnet efter en sen lunch och några öl.

Tillbaka i huset var det skönt att få på sig torra kläder. Vi hällde upp något gott att dricka och värmde oss medan samtalen kom igång. Kvällen gick fort – som den ofta gör när man har trevligt. God mat, många skratt och fint umgänge gjorde det till en riktigt härlig kväll.

Efter en lugn frukost nästa morgon tog vi ännu en promenad, den här gången vid Fisketången. Där visade Anette platsen där hon planerar att ha sin 60-årsfest. Det var lätt att förstå varför hon valt just den platsen – vackert läge och perfekt för att samla vänner och familj.

En enkel men väldigt fin helg med goda vänner, frisk luft och mycket skratt.

Egentid med Alva

Lite egentid med vårt barnbarn Alva som ännu så länge vill bli fotograferad. 

Ensamhet

Pandemi och långhelger. Flera sitter ensamma både jul- och nyårsafton utan släkt och vänner. Även under andra förhållanden när det inte är en pandemi finns det många som mår psykiskt dåligt dessa dagar när de som har familjer och vänner lätt isolerar sig med sina kära. Kvar sitter de ensamma utan umgänge.
Effekterna från rådande begränsningar och distansering kommer påverka människor negativt senare är min egna teori. Tyvärr gör dagens restriktioner det svårt att ta med de ensamma vid större samlingar. Antal smittade bara ökar.

Låt oss ägna en tanke på dem ensamma. Kanske skall du ringa din ensamma kompis på nyårsafton, ring på dagen och inte vid tolvslaget då samtal och sms främst går till dina avlägsna släktingar som inte råkar vara med. Din ensamma kompis glöms lätt bort i stridens hetta.

Ha en god fortsättning.

Höstpromenad

Här är en bild på min dotter Julia och hennes hund Samson.

Idag fyller min son, Victor, år och det skall vi fira med tårtkalas. För att vi skall få det lugnare så gäller det att trötta ut Samson lite vilket vi gjorde med en härlig höstpromenad i solen. Det var väldigt skönt och jag fick tagit lite bilder.

Nya objektivet Sigma 30mm f/1,4 DC DN Contemporary till Sony E-fattning leverar.