Egentid i parken.

Ibland är det precis det man behöver – lite egentid, en kamera i handen och skogen som sällskap. Inga måsten, inga tider att passa. Bara stillhet, ljudet av vinden i träden och det där lugnet som smyger sig på när man får vara ifred en stund.

Och när man minst anar det, så kom belöningen.

Plötsligt stod den där – ett litet rådjur. Försiktigt, men ändå tryggt nog att stanna kvar. Jag hann knappt tänka innan jag insåg att mina kläder var allt annat än lämpliga för smygande naturfoto. Men det var bara att ignorera. Jag lade mig platt på marken och kände fukten tränga igenom.

Det lilla rådjuret tittade på mig en stund, som om det vägde situationen. Sedan fortsatte det lugnt att tugga vidare, helt obrytt. Jag fick några riktigt fina bilder – sådana som inte bara fångar motivet, utan också känslan i stunden.

Och som om det inte var nog dök även mamman upp en bit bort. Lika vaksam, men ändå tillräckligt trygg för att stanna kvar. 

Det är något speciellt med de där ögonblicken. När naturen tillåter en att komma nära, inte för att man tar sig rätten – utan för att man får förtroendet, om så bara för en liten stund.

Karlatornet efter stormen.

Stormen Dave drog in över västkusten med full kraft och vindar som nådde över 30 m/s. Rapporteringen efteråt har varit både fascinerande och en aning obehaglig – särskilt berättelserna om slitna båtar och hur takkronorna i Karlatornet faktiskt började vaja inne i lägenheterna. 

Personligen kan jag inte låta bli att tänka att det där inte är en plats jag skulle vilja vara på när det blåser som värst. 

Samtidigt är Karlatornet ofta lika vackert som det är dramatiskt. Inte sällan ligger de översta våningarna inbäddade i dimma, som om tornet försvinner upp i molnen. Nedan är bilden jag tog i måndags kväll, ljuset var magiskt, nästan drömlikt.

Dimman i bilden är tillagd i efterhand för att förstärka att tornet är ett landmärke. Vi kan se Karlatornet från alla håll, oavsett om vi är i city, golfbanan eller ute i skärgården. Där är tornet.

Har någon sett påskharen? Det har jag!

På annandag påsk, när jag var ute på min promenad efter att stormen Dave dragit förbi. Trädgrenar i Färjenäsparken knakade lätt i vinden som hade börjat mojna. Naturen känns lite förändrad efter storm med flera träd som vält av den starka vinden.

Jag gick längs stigen och njöt av stillheten när jag plötsligt hörde ett svagt prassel i det torra gräset intill. 

När jag stannade och tittade närmare fick jag syn på en hare som låg alldeles stilla, tryckt mot marken. Den hade smält in så väl i omgivningen att den nästan var svår att upptäcka. Öronen låg platt bakåt och kroppen var helt orörlig, som om den hoppades bli osynlig genom att inte röra sig alls. När jag stod still en stund så lyfte den upp öronen. 

Jag stod en stund och betraktade den på avstånd, för att inte störa. Det var något rogivande i att få dela det ögonblicket – en påminnelse om hur djur anpassar sig, skyddar sig och använder naturens egna skydd för att vila i fred.

Jag lyckades ta några foton på den.

Lite senare, när jag fortsatte att försiktigt titta runt samma område, upptäckte jag att det inte bara var en hare där. Det visade sig att det fanns två som hade gömt sig i närheten av varandra. Den andra låg ännu mer undanskymd, nästan helt dold bland vegetation och små tuvor. 

Mötet blev en påminnelse om hur mycket som pågår precis intill oss utan att vi alltid lägger märke till det – och hur viktigt det är att stanna upp ibland, lyssna och verkligen se. På vägen hem hittade jag lite spännande träd som jag tänkte att dem får jag återkomma till när det är dimma och ett annat ljus. Skorstenen i bakgrunden kan jag inte göra så mycket med, därav min idé på naturlig dimma.

En enkel promenad efter en storm kan ibland rymma mer liv än man först anar.

Jag klickar lite här och hoppas på det bästa.

Idag är det Skärtorsdag – på mitt jobb är vi lediga. En ledig dag i det grå vädret. Så istället för att leva livet har jag gjort det näst bästa: parkerat mig hemma i soffan.

Det har blivit en stabil kombination av serietittande och nostalgitripp i bildarkivet. Jag snubblade över en gammal bild från tiden då jag var nybliven stolt ägare till min första digitala systemkamera, en Nikon D70 – och ungefär lika erfaren som en potatis när det gällde raw-redigering.

På den tiden var efterbehandling mer “jag klickar lite här och hoppas på det bästa”. Idag har man ju ändå lärt sig ett och annat (och programmen har slutat bete sig som Windows XP på dåligt humör). Färre pixlar var det också att jobba med.

Så här är mitt senaste försök: att få rödhaken att poppa lite mer.

Före:

Efter:

Ny bild nedan, mindre hårt beskuren.

Fotografering i närområdet

En söndagspromenad med kameran i närområdet med mitt nya objektiv.

Ser du något där nere?

Jag flyger dit!

Men vi står kvar på stadigt ett och två ben.