Edinburgh

Våra sista timmar i Skottland på vår whiskyresa blev i Edinburgh och vi tog en promenad i stadskärnan i ca 3 timmar innan avfärd mot flygplatsen. Hit kommer jag att åka tillbaka och kanske lägga minst två dagar. Det var en stor kontrast mot den gröna landsbygden som vi hade sett tidigare, nu möttes vi av sten och puts i grått och brunt, men ändå rätt så häftigt.

Här är vi på väg mot Grassmarket som ligger nedanför slottet där det finns affärer, restauranger och pubar. Det kan nog locka frugan mer än whisky.

Här ser ni slottet uppe på sin kulle som heter Castle Rock, så praktiskt namn och placeringen utmärkt vald för att bli svår att inta. Slottet spelade en stor roll i inbördeskrigen mellan Skottland och England. (Läs mer här).

Edinburgh är byggt på sju kullar så det finns många trappor att gå. Tror ni mig inte så kika in på denna länk. (Steps)
Här är början på Grassmarket, en handelsplats som funnits med sedan 1400-talet.

Trappor, trappor och ännu mer trappor.

Maria Stuart, Drottningen av Skottland bodde här på mitten av 1500-talet. Hon blev drottning när hon bara var några år gammal efter att hennes far hade dött. Hon skulle ha blivit drottning av Storbritannien men det blev aldrig så.

Varje dag utom söndagar skjuter man ett kanonskott klockan 13. Någon som vet varför?

Gammalt mjölkbud?

Många turister besöker Edinburgh varje år, här är några :-)

Aberfeldy & Edradour.

Vår resa fortsatte efter Oban österut på väg A85 mot Perth för att kika på ytterligare två destillerier samt att vi skulle få njuta av landskapet. Vi körde A85 en bit sedan svängde vi lite nordost på väg A827 och hamnade till slut i en by som heter Killin.

Floden Dochart kan man säga faller igenom byn och under en gammal stenbro och mynnar till slut ut i Loch Tey.

Här finns en fortfarande en kvarn som heter St Fillan's Mill från år 1840.

Dochart bron byggdes första gången år 1760 men delar av bron spolades bort av vattenmängderna så man byggde upp den igen år 1831. En ö i mitten av floden på nedströmssidan av bron kallas Innis Bhuidhe och sägs vara en begravningsplats för klanen MacNab från 1700-talet.

Resan gick vidare efter en fika på slingriga vägar med höga berg.

Vet inte vad dessa berg heter men troligtvis Meall Garbh eller Beinn Ghlas?Ibland tog det bara stopp, "saker" på vägen.

Till slut kom vi till Kenmore och då var det inte långt kvar till Aberfeldy.

Aberfeldy Distillery är från år 1898 och besökscentret ligger i en av de ursprungliga byggnaderna. Ombyggnaden har gjorts med största omsorg för att behålla många av de traditionella inslagen i denna historiska byggnad. Tyvärr var det stängt när vi kom dit men vi gick en promenad i omgivningarna.

Enligt historien så destillerade man whisky även här i hemlighet frö skattmasen. Förändringar i lagstiftningen i den första halvan av artonhundratalet gjorde laglig destillering mer attraktivt, vilket lede till fler lagliga destillerier. Aberfeldy grundades år 1896 och använder vatten från bergen i söder. Aberfeldy Distillery byggdes ut under 1960 och 1970-talet och idag är det hem till Dewars World of Whisky, en populär turistattraktion. Se deras hemsida.

Nedan hus skall enligt rykte vara skattmasens, man var tvungen att hålla husrum till dem tidigare. Sant eller falskt?

Vår resa fortsatte sedan via väg A9 till Perth och vidare mot Edinburgh, men innan vi var framme så ville Stefan ta en titt på Skottlands minsta destilleri. The Edradour, en jäkligt go whisky. Tyvärr så var det söndagsstängt hos Edradour så Stefan fick köpt en flaska på flygplatsen istället.

Vägen tillbaka mot väg A9 var inte alls ful och vi passerade även Bells whisky på vägen.

Vi kom fram sent till Edinburgh och här tog vår whiskyresa slut. Jag hoppas att ni som följt min blogg blivit inspirerade att göra en liknande resa. Nästa gång blir det kanske Highland eller Speyside?

Oban

Klockan åtta åt vi frukost och cirka nio satt vi i bilen för att färdas tillbaka till Edinburgh, men vi hade dagarna innan beslutat oss för att ta omvägen över Oban. Först skulle vi köra till Port Askaig för att ta färjan från Islay till Kennacraig.

Här stod jag och vinkade hejdå till Islay på ena sidan och Jura på andra. Färjan tog ca 2 timmar.

Under bilfärden till Oban satt jag och Stefan i baksätet och båda blev åksjuka men ingen sa någonting och försökte sova bort illamåendet. Det var en lättnad att gå ur bilen och känna stadig mark igen när vi väl kom fram.

Här såg destilleriet annorlunda ut jämfört med dem vi besökt på Islay, inte vitmålat alls. Destilleriet ligger mitt i staden som före 1793 inte var större än ett fiskeläger. Staden byggdes upp runt destilleriet. Oban 14 år ingår i serien the Six Classic Malts och naturligtvis skulle vi gå in och få vår gratis dram och en stämpel, då vi ju tidigare hade skaffat ett whiskypass på Lagavulin. Jag och Stefan var inte så förtjusta i tanken men vi följde ändå med.

Deras vattenkälla är Loch Gleann na Bearricdh som ligger ca 2-3 kilometer från destilleriet. Det är förövrigt samma vatten som invånarna i Oban har i sina kranar. Kornet tas lätt rökt från en anläggning utanför Elgin. De maler själva sin gröpe (grist) som alla de andra vi besökt. Vi valde att inte gå en visning då tiden inte riktigt räckte till.

Personalen var trevliga och ville gärna prata och dela med sig om Oban med mera även om vi inte gick en visning. Utöver frågor om whiskyn så frågade vi även om hon kunde rekommendera någonstans att äta, vi var sugna på Fish and chips. Hon hade flera tips och babblade vidare om hennes resa till Sverige och Dalarna. Hon kunde tänka sig att åka tillbaka igen och vi frågade henne om hon druckit Mackmyra men det hade hon inte. Hon visste nog knappt vad det var för något men var villig att besöka oss och lära sig mer.

Nåväl jag tog en dram till slut och kroppen började genast rätta till sig. Var det inte åksjuka, höll jag på att nyktra till eller var det bara att den kände igen Obansmaken? Oban är en favoritwhisky sedan tidigare.  Stefan fick vatten istället för whisky, som han kunde hälla i Samarin, sedan blev han nöjd också. Oban tjejen bara skrattade åt oss :-) . Därefter gick vi och åt vår fisk och livet kom tillbaka, trots regnet så gick vi en promenad i hamnen.

Det var ebb och om man tittar på kajkanterna så har det nästan sjunkit undan mellan 1,5-2 meter.

Oban var en mysig stad tyckte jag fastän vi egentligen bara var där en kort stund. Väl värd att besöka igen. Oban är gaeliska och betyder "Liten vik". Oban uttalas O-bn.

Fick visst lite regndroppar på linsen.

Oban har cirka 8500 bofasta och inofficiella huvudstaden i den västra högländerna - "Porten till öarna" - men det har på senare tid blivit mer känd som "The Seafood Capital of Scotland".

Vi fick prova vinkokta musslor, så fräscha har jag nog inte smakat tidigare. En annan fiskhandlare försökte sälja oss en jättestor hummer som han förvarade i en glastank men vi avstod då han bara hade en. Inga problem, ge mig 5 minuter bara så fixar jag en till, skojade han.

Det är denna panoramautsikt över berg, sjöar och öar som har fängslat konstnärer, författare, kompositörer och poeter i århundraden att komma hit. Vissa åker hit mer ståndsmässigt än andra.

Ja, hit måste man åka tillbaka till, någon gång för det finns mer att utforska än vad vi hann på ett par timmar. Vår väg till Edinburgh fortsätter, nu utan åksjuka.

Laphroaig

Laphroaig betyder på gaeliska: "den vackra sänkan vid den breda viken", och uttalas La-froigk. Den breda viken ser ni nedan.

Laphroaig (grundat år 1815) måste vara det mest kända destilleriet på Islay, efter både Lagavulin (grundat år 1816) och Ardbeg (grundat år 1798, Ardbeg sålde inte kommersiellt förrän år 1815). Alla dessa tre destillerierna startade sin verksamhet ganska tätt och ligger nära varandra, dessutom har det legat fler destillerier mellan dessa som numera är nedlagda. Intill Laphroaig låg Ardenistle som grundades 1837 och lades ner 1866. Delar av det destilleriet är numera en del av Laphroaig. Snacka om att vara i ett whisky distrikt.

Ryktet går att Laphroaig startade egentligen redan år 1810, de blev registrerade som tillverkare år 1826.

Till skillnad från de övriga destillerierna vi har besökt på vår resa så mältar man kornet själva här. Man lägger ut kornet på ett golv sedan får det ligga och gro ett tag. Fukten kommer utifrån havet och temperaturen håller sig ganska konstant. Man får "kratta" emellan åt så att man får vänt kornet. Sticker man ner handen så känner man att det är ganska varmt en bit från ytan. Det är kornet som börjat gro och det bildas stärkelse. Innan det går för långt med groningen så samlar man ihop det och lägger ut det på ett annat golv med galler i botten, under finns det stora ugnar där man eldar med torv och det bildar en rök som kommer upp genom gallret och torkar ut kornet och det blir en rökig malt.

Vår guide pratade långsamt och tydligt.

Här har vi kommit ner i källaren där man skyfflar in torven man har brutit i närheten. Just torven på Islay är så unik för att få just denna rökighet på wiskyn som är igenkännande  från Islay.

Man bryter torven delvis för hand fortfarande, för man vill behålla ovansidan som läggs tillbaka, detta för att behålla miljöbilden på Islay. Flyger man över Islay så skall det vara grönt där Laphroaig har brutit sin torv. Ett litet miljötänk således. (Jag frågade inte om CO2 utsläpp från mältningen m.m.)

Torv kommer att finnas flera hundra år till försäkrade guiden oss.

Efter mältningsprocessen så är det malning av kornet och sedan skall man göra mäsken precis som de övriga destillerierna. När vi gick in det huset fick vi gå i trappor där man satt upp tavlor när Prins Charles var på besök.

Även om Laphroaig inte får sätta prefixet "Royal" i sitt namn (ännu), finns ryktet att Charles av Wales är ett stort fan av Laphroaig whisky. Så en hovleverantörs stämpel kanske kommer en dag på flaskorna.

En intressant iakttagelse, på övriga destillerier så har man jämnt antal kopparpannor men hos Laphroaig finns det sju. Ni skymtar den sjunde längst till vänster i bilden ovan.

Här står man och övervakar "spritskåpet". (Mer om spritskåp och processer i tillverkningen finns här: Klicka på denna länk.

Som ni ser på ovanstående bilden så går halsen från pannorna lite uppför, det beror på att de tunga alkoholerna hinner kondensera och blir vätskedroppar igen och rinner tillbaka i pannan för ytterligare en kokning. De lätta alkoholerna som man vill ha fortsätter iväg i processen för att bli råsprit.

Det sista vi fick se på visningen innan det var dags för ett smakprov var lagerhuset. Här förvarar man de olika faten under ett antal år i en ganska konstant temperatur tack vare läget i den breda viken med havet och luften som kommer in.

Man har flera liknande lagerhus på ön men denna är ju den som man ser när man kommer med färjan och som finns på alla bilder på nätet.

Vi fick prova deras nya Select, en dag innan officiella släppet, vilken tur vi hade. Den var god men jag köpte med mig en Quarter Cask då jag gillar den. Betänk att Quarter Casken är knappt 5 år och är redan så god att jämföra med Lagavulins 12-åriga som har kvar smaken av råspriten. Efter detta var det bara att hämta mitt certifikat att jag äger "one square fot" samt en dram och en flagga. De är lite kluriga med detta, för om myndigheterna får för sig att bygga något där Laphroaig tar sitt vatten så kommer det blir ganska jobbigt för den som vill ha marken då området ägs av så många människor runt hela världen. Sant eller falskt? Roligt jippo oavsett.

Robban på väg till sin plot, vi hamnade ganska nära då vi blev vänner med Laphroaig ungefär samtidigt.

Stefan hamnade än bit längre bort och Håkan vet jag inte vart han tog vägen. Klockan 17 var han tillbaka, precis lagom så att Gillian, vår guide/servitris/chaufför kunde plocka upp oss och köra tillbaka oss till Bowmore.

På vårt B&B satt vi ett tag och drack några ales och summerade dagen.Sedan var det bara att gå till Bowmore Hotell och äta lite middag, denna sista kväll på Islay för denna gång. Vi hade trevligt under middagen och sedan bestämde vi oss för att sätta oss i puben en stund vilket vi gjorde.

När klockan blev 22 hade det strömmat in en hel del människor och plötsligt släcker man ner och ljudet från musikanläggningen ökar. Lite discolampor startar, coolt tänkte jag. Som att sitta hemma hos någon och ha fest, mysigt. Vi ser människor som kom dit i jeans och tröja komma ut från toaletten med långklänningar och pumps. Man börjar ta in brickor med shots. Fler lokala människor unga som gamla kommer in och vi kan konstatera att nästan alla vår guider var där. De hejar på oss, växlar några ord och minglar vidare. Ägaren/Kocken Linda har bytt om till svart klänning och tagit på sig strass. Hennes make har en kritstrecksrandig kostym på sig, kavajen är lång ner till knät och han servar sin fru Linda med vitt vin. Hon har nu blivit DJ Linda. Efter ett tag orkar han inte hämta glasvis utan kommer med hela flaskan.

Var gång hon spelade en svensk låt så sökte de ögonkontakt med oss och ville skåla, så roligt. Det blev ABBA-låtar och Hey Mickey med Carola. Stefan som är musiker och spelar i ett band och har ett förflutet som rocker gick och nynnande på "Hey Mickey" på flygplatsen hem. Det var inte bra för hans image sa han och skrattade.

Vi var kvar tills det stängde och sedan fick vi en kort pratstund med Linda innan vi vinglade hem. Så skojigt!

Vad sker härnäst? Jo nu skall vi lämna Islay och köra mot Edinburgh. Nästa stopp blir Oban, en "liten" omväg.

Lagavulin

Dags för ett besök hos Lagavulin - en av "Classic Malts" och de var från början sex stycken, Glenkinchie, Dalwhinnie, Cragganmore, Talisker, Oban och till slut Lagavulin. Numera har det tillkommit ytterligare sju stycken sorter bland de klassiska, gissar på att alla 13 sorterna ägs av samma producent, vad tror ni?

När vi checkade in fick man var sitt pass där man kunde få en stämpel på varje distillery man varit. Varje ställe kommer då även att bjuda gästen på en dram och när man fått alla stämplar kunde man dessutom få en gåva. Om man ändå vill se alla destillerierna i Skottland utan att ha ett pass så finns det en karta här, sedan är det bara att botanisera: Klicka på denna länk.

Lagavulin ligger mitt emellan Ardbeg och Laphroaig och tillsammans kallas de The Kildalton Three. De grundades nästan samtidigt allihop, men har haft olika historia där Ardbeg haft det tuffast. Under 90-talet, var det Lagavulin som sålde mest men destilleriet har sedan dess passerats av både Laphroaig och Ardbeg. Vår guide Ruth visade oss ner under huset där man tidigare torkade kornet genom att elda med torv. Idag köper man malten färdig från Port Ellen. Ugnarna finns kvar och huset med golvmältningen är numera reception.

Efter ugnarna så gick vi ut igen och vi följde bäcken en bit, det är vattnet i bäcken som man använder i processen senare.

Från nu och framåt fick man inte ta bilder, Lagavulin var det enda destilleriet som nekat oss ta foto inne. Varför?

Nåväl, ni som har följt min blogg tidigare så var processen likadan här. Det enda jag kommer på som skiljer sig var att mäsktunnorna istället var i stål. Jag har säkert missat alla olikheter, men jag har inget tränat öga för whiskyframställning. Oavsett så var provningen den bästa hittills.

Från vänster till höger. Råsprit, 16 årig, 16 årig men med något extra halvår på sherryfat, en exklusiv sort som jag inte kommer ihåg och till sist en 12-årig. Lite snurrig var man efter Ardbegprovningen och sedan denna provning :-). Jag var inte helt uppmärksam på vad som sades.

Den mest populära versionen av Lagavulin är 16-åringen men varje år släpps en ny version av en 12-årig cask strength och undantagsvis dyker betydligt äldre versioner upp. Efter att ha smakat oss igenom alla så tyckte jag den 12-åriga hade samma karaktär som råspriten. Det händer mycket på fyra år och i min värld har jag svårt att förstå varför de lanserar den 12-åriga så hårt. Man försöker få 12-åringen som standard men man lyckas inte anser jag. Brist på gammal whisky?

Vi frågade Ruth varför det är flest män som dricker whisky, och hon kunde förklara det med att kvinnor inte gillar det starka brännande i halsen. Det har dock kommit fler whiskysorter  som passar kvinnor. Standard 16 åringen ville vi gärna droppa i lite vatten för att ta bort det brännande i halsen, men den som lagrats en vända till på sherryfat ville man helst dricka som den var. Ruth sa att man måste prova sig fram till det man tycker om.

Hur länge kan man förvara en whisky på flaska, var det någon som frågade.

Ruths svar var, så länge korken är hel och det är mer än hälften kvar i flaskan så kan den förvaras länge. Det händer inget mer spännande med den, men är innehållet i flaskan under hälften så bör den drickas ur snarast. Hon log sedan en stund, vilket Stefan gillade.

Hux flux rann tiden iväg och vi hade enbart kort tid på oss att vara kvar för att hinna till Laphroaig för dagens sista provning. Vi berättade om Gillian att hon hade kört oss från Arbeg till Lagavulin. Ruth sa genast att hon också kunde köra bort oss till Laphroaig, vi skulle ta det lugnt och ta en vända i shoppen tyckte hon. Det gjorde vi och jag gick därifrån med en Lagavulinflaska där innehållet lagrats sista tiden på sherryfat så len att man kan dricka den utan vatten. :-)

Laphroaig nästa!