Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Hemma och hemma

Att ha sitt liv på två platser är speciellt. Längtan är ofta stark efter kära människor och platser där man för tillfället inte är. Man ser båda platserna med en mycket större skärpa än genom filtret av den hemmablindhet som gärna inträffar. Den svenska barrskogen som jag vuxit upp med har plötsligt en ny betydelse av hem, som kustlandskapet i Connecticut inte ännu motsvarar. Livet blir intensivt med avstånden och vetskapen om att det dröjer till nästa gång. En pratstund på en väns balkong. Hur mycket syskonbarnen vuxit sedan sist. Och att äldre familjemedlemmar åldras synligt. Det man tidigare sett som småtråkigt, idealiseras gärna på avstånd.

Det är nog också så att man förstår varje plats i kontrast till varandra. På avstånd förstår jag hur oerhört väl det svenska samhället fungerar, och störs mycket av vad jag upplever som en otacksamhet inför något som de flesta bara kan drömma om. Jag inser också när jag är i Sverige att min nya miljö på många sätt är lättare att leva i för mig. New London blev snabbt hemma, mycket tack vare en kreativ miljö, människor som gärna diskuterar och inkluderar, och en miljö som uppmuntrar till social kontakt.

Båda platserna är alltid närvarande. Datorer, mobiltelefoner och sociala medier gör att båda världarna alltid finns med och relationer upprätthålls, och kanske är starkare än om jag aldrig åkt ifrån landet. Ibland kan jag glömma bort och nästan blanda ihop var jag befinner mig.

I år blev det en hastig omställning mellan de två hemmen och mellan olika delar av familj- och vänkrets. Uppbrotten när det är dags att byta plats är alltid lite brutala, men de leder alltid hem. Vad som är hemma och borta är flytande. Det finns en magi i det.