Utställningsarbete

Jag har under alla mina år här i USA varit involverad med det latinamerikanska kulturcentret Expressiones. Lite udda kan man tycka, eftersom jag knappt pratar spanska. Men det är en fantastisk organisation som drivs av det chilensk/peruanska paret Guido och Jose. De har ett artist in residence-program som bjuder in konstnärer främst från Latinamerika, men någon gång från Spanien. Med hjälp av gästkonstnärerna arbetar de i skolorna. De har en sommarlovsverksamhet där jag undervisat foto och min fru yoga. Vi har pluggat spanska där, och blivit goda vänner med många involverade. De skickade oss till Honduras för att vara med som jury i landets konstbiennal. En riktigt solid och viktig verksamhet som jag har stor respekt för.  

För en tid sedan var jag med i en grupputställning med temat migration, som de tog till ett konstmuseum i en grannstad. Mina bilder kom från gränsen mot Mexiko i Arizona, där jag fotograferade ett reportage från ett milslångt gap i gränsstaketet där många dagligen gick in för att överlämna sig till gränspolisen och söka asyl. Efter den utställningen blev jag tillfrågad att ha en egen i organisationens lokaler. Den öppnar nu på fredag. Temat även denna gång är migration, men betydligt friare, man kan nästan säga långsökt. Det handlar om blicken på USA från mitt eget invandrarperspektiv. Konflikter och förhandlingar som styr samhällsutvecklingen och den nationella identiteten i olika riktningar, ett par historiskt viktiga platser. Författare som beskriver samhället, som Ocean Vuong, som också skriver utifrån sin vietnamesiska bakgrund.

Förändrade klimatförhållanden som eventuellt får folk att packa ihop och flytta, som här på Floridas västkust efter orkanen Ian.

Vad man kan säga om att sätta ihop en utställning är att det tar en evig tid. Åtminstone om man har helt fria händer och envisas med att göra precis allt själv – urval, utskrift, ramning, inklusive att bygga ramarna hemma i källaren av lönnplankor. Men nu börjar det verkligen arta sig, och det är tur det för nu är det mindre än 48 timmar till vernissage, och jag har 6 små sent påtänkta bilder kvar att rama. Men då får det faktiskt bli köpta ramar. 

Nya vanor 1 – Telefonen vs produktivitet

Såhär i nyårstider blir de amerikanska självhjälpsmännen högaktuella. Alltså de här akademikerna och företagsmänniskorna – nästan alltid amerikaner, nästan alltid män – som det går tretton på dussinet av, och som skriver böcker om hur man optimerar sin tid, maximerar sin produktivitet, får saker gjorda och blir allmänt framgångsrik. En god vän brukar tipsa om dem, och jag brukar lyssna på dem som ljudböcker.

De skriver ofta i samma ton, väldigt förnumstigt, och med mängder av exempel på hur fiffiga någon ung man varit på 80-talet och hur det visar sig vara Steve Jobs eller Jeff Bezos. Någon av böckerna framkallar en lätt dödsångest genom att påminna en om hur många veckor en människa lever i snitt. Någon annan kopplar samman det inre måendet med den yttre miljön. Ofta lite småirriterande läsning/lyssning, men utifrån den sammanslagna textmassan har icke desto mindre en hel del vettiga angreppssätt utkristalliserat sig här i min lilla fotovärld. Efter år av frustration över min tankspriddhet, stökiga kontorsmiljö, och distraktioner som leder till alldeles för mycket motstånd att producera arbete att visa, börjar det till sist faktiskt arta sig. 

Ett problem jag delar med de flesta är att jag ständigt blir distraherad av telefonen. Instagram och Facebook är ju som bekant designade för att suga in och hålla kvar en. Man ska bara kolla en sak, och så har plötsligt en kvart gått, man leds in i någon fruktlös diskussion, och det tar en halvtimme innan man är tillbaka i full koncentration. Lösningen för mig just nu är att sätta hårda restriktioner på telefonen. 15 minuter per dag av Facebook och Instagram blir den tillåtna tiden. Nu kan jag använda dem på datorn, eftersom det är mitt jobb att sköta sociala medier åt ett företag, men det är inte alls lika distraherande. Jag sätter också telefonen på "downtime" mellan 22 och 7. Eftersom jag oftast kliver upp vid 6-tiden, hinner jag brygga kaffe och öppna en bok innan det blir möjligt att öppna telefonen, och då är jag i allmänhet inte intresserad längre. 

Men telefonen är förstås bara ett verktyg, som också i högsta grad kan vara ett hjälpmedel. Den amerikanska självhjälpsmannen James Clears app Atoms erbjuder ett mycket enkelt belöningssystem. Definiera vanor man vill se mer av, få en påminnelse, bocka av den, alternativt få en gliring om man missar en dag. Vi får se. Såhär långt, ett par veckor in, är det faktiskt en radikal skillnad till det bättre. Jag läser mer böcker, och lyckas hålla ordning på saker i mycket högre utsträckning.

Om en vecka har jag en separatutställning på ett av de lokala gallerierna med ett brett urval bilder från mina 14 år i USA. Jag bävade inför det, för det blir alltid sista minuten-panik. Men denna gång har jag faktiskt jobbat på i fullt hanterbar takt. Gjort ett vettigt urval, skrivit ut, skurit passepartouter och glas, använt upp ramar jag fått till skänks, byggt egna ramar till bilder i ovanliga format. Och ta mig tusan, det blir bra.

Edmund Pettus bridge i Selma, Alabama, där deltagarna i marschen från Selma till Montgomery under ledning av John Lewis blev brutalt attackerade av polis 1965.

Diner någonstans i Georgia.

Demonstranter och polis i Standing Rock, North Dakota.

Från ett projekt längs Mexikanska golfens kust.