Shiftoptik som flanörverktyg

I somras hade jag ett uppdrag som innebar en del arkitekturplåtning, och som publicerades i SvD Kultur i söndags. Dansken Bjarke Ingels, vars skapelser poppar upp här och där på Manhattan, och som ritat det danska Legomuseet. 

I det läget köpte jag på mig en äldre shift-optik, en Nikkor PC-28. Och jag började gilla den som attan. Den är liten och lätt och lätthanterlig. Och egentligen är perspektivkontroll minst lika viktigt som zoom. Egentligen hör det väl ihop med stativplåtning, men jag är i bästa fall en sällananvändare av stativ för stillbild. Jag vill vara åtminstone lite spontan. Risken är förstås att man slarvar lite när det gäller perspektivkontrollen, inte minst att man råkar skruva lite för långt. Men med träning så ska det gå. Sen är en vanlig fokusskiva för autofokuskamera inte helt optimal att ställa skärpan mot. Så möjligen åker en precisionsskiva in i kameran med tiden. Ett annat alternativ vore att montera på en spegellös A7:a.

Hursomhelst, så är det givande att gå på upptäcktsfärd bland byggnaderna i städer, och jag tror att perspektivkontroll kan ge en extra kvalitet till resereportage och annat. Man stannar upp, komponerar mer noggrant och får med sådant man missar annars.

Några testknäpp med nya 810:an från gårdagskvällen.

Bakom scenerna i Texas

Jag minns inte vem som kom med idén. Men efter ett par månader av strukturerande av idéer, insäljning och ett väldigt ringande och mailande efter intervjupersoner var vi på väg, jag och kollegan Martin. Tåget till New York, sedan flyg.

Siktet var inställt på Texas för årets första reportageresa. Ämnena: olja, förnybart bränsle, kvinnohälsa och barbecue. Så är det ofta. En vecka är den rimliga tidsramen att vara iväg från familj och den vanliga ruljansen hemma, och då måste det packas med jobb och ett strikt schema hållas. Så var det den här gången. Texas är enormt, och jobben utspridda. Som tur var hade vi fria mil på hyrbilen, för mätaren skulle landa på 1800 miles, eller 2900 km.

För att spara arbetstid och ljusa timmar körde vi på kvällarna, och nästan varje dag rörde det sig om 6-7 timmar bakom ratten. Mat blev ofta i kombination med en snabb bensträckare.

Genom våra resor har vi blivit om inte kännare, så uppskattare, av risiga motell. Såklart för att hålla ner budgeten, men också av någon sorts trivsel. Det är något särskilt med färgskalan som blivit kvar sedan 70-talet, med de fasta madrasserna, och de spända polyesterlakanen. Men svagt kaffe och våffla på frigolitfat kan man vara utan.

Tur i oturen var att vi inte lyckades få intresse för det resereportage med strandinslag vi hade föreslagit. Det var nämligen minusgrader nästan hela veckan. Kallast på decennier. Men resultatet av resan blev över förväntan. Reportageresor leder alltid till mycket intressanta lärdomar och, med ett slitet ord, möten. Det här var inget undantag. Vi fick svar på de frågor vi reste med, fick bra bilder, fick tag på de sista personerna i sista minuten för att reportagen skulle hålla och lyfta. Nu en tid av efterarbete vid skrivbordet, sedan ser jag fram emot nästa resa, vart den nu går.

Inför resan bestämde jag att börja året med en fräsch kamera och höja den tekniska nivån något. Jag hade sneglat på spegellöst, Fuji eller Sony. Men så fick traditionalisten i mig överhanden, och med pressad budget blev en Nikon D810, "refurbished". Den visade sig vara dåligt refurbished, så den är återlämnad, och tvekan slår till igen. Blir det en Sony trots allt? Eller X-T2? Bloggbilderna tagna med Fuji X70.

Farmor

I måndags gick min farmor bort. Inte på något sätt oväntat, vid 93 års ålder. Det gick fridfullt till, många i familjen fick möjlighet att ta farväl, och jag tror att hon var nöjd så.

Bilden är från sista gången hon orkade gå uppför backen till sommarstugan för att fika. När det var dags att åka hem tog vi en extrasväng och spanade på det just då obebodda huset, där hon och farfar bodde några år på 80-talet och där jag har några av mina tidigaste minnen från. 

Jag önskar kanske att jag gjort verklighet av att inför kameran be henne berätta mer om sitt liv. Hon var en mycket privat dam, som inte så gärna pratade om vad hon tyckte och kände, och det var nog därför det inte blev av. 

Nu blir det snart en vända till Sverige för min del, för att delta i begravningen. 

Höst

Hösten är en favoritårstid. Därför är det härligt att den är ganska utdragen här i Connecticut. Lika vackert som när det slår ut på våren är det på andra sidan av växternas livscykel när det vissnar och bryts ner för att ge näring till nästa år. Inte minst blir det vackert på bild. 

Ett av gallerierna i stan har en öppen inbjudan för fotografer till en utställning på temat metamorfos. Det blev något att jobba fort på, eftersom deadlinen är tight. Med motiven bokstavligen på bakgården dammade jag av ett par gamla kameror: en nio år gammal Panasonic LX3, och en GH1 med en Pentax 25/1,4 avsedd för övervakningskamera. Den förra för att det är en grym närbildskamera på fri hand, med sin korta närgräns i vidvinkelläge och hyfsade skärpedjup på nära håll. Den senare för att det är något särskilt med karaktären i objektivet.

Snabbt redigerat och ivägskickat till bläckstråleutskrift, med förhoppning att kvala in med en serie om tre.

En början på något

Under sommaren rekreationsplåtade jag en del. Inget ovanligt, men insåg att jag hade mycket film som höll på att bli gammal, så min favorit, Rolleicorden, åkte fram. Ett av mina bättre kameraköp. En 1955 års modell köpt för 1600 kronor på Schönherrs omkring 2003. Sedan har jag lagt ungefär lika mycket på en vettig mattskiva. Nu har den ett fantastiskt förhållande mellan användbarhet, storlek och bildkvalitet. Jag har också lyckats få till en hygglig lösning för digitalisering, med ett makroobjektiv och ett ljusbord. Till en början använde jag pappramar, men ropade sedan in tunga negativhållare till en Beseler-apparat på eBay.

Min granne Erin, med tre- och fyrbenta vänner.

Min gode vän, liksom yoga- och löparkamrat Garrett.

Jag tillbringar en ansenlig del av min tid och spenderar en lika ansenlig del av mina pengar på kafé. Alltid samma. Det har blivit som en familj av vänner. Många egenföretagare som samlas för att pratas vid före långa, ofta ensamma arbetsdagar. Bra för hälsan och bra för samhället, att människor i olika åldrar och med olika livserfarenheter kollar läget med varandra. Genom fiket har jag fått tag på många intervjupersoner, jag har genomfört intervjuer där, och lärt känna människor som blivit goda vänner.

Bilden ovan av Susan och Camilla är en av de jag tycker allra bäst om, och säger mycket om relationerna som byggs på detta fik (just denna bild är digital). Eftersom man ska gräva där man står, så tror jag det blir en liten serie av porträtt på detta kafé. Ett projekt som får ta tid. Framöver kommer jag fortsätta fotografera på film och med Rolleicorden.  

 Får se vad det blir av detta.