Hemma och hemma

Att ha sitt liv på två platser är speciellt. Längtan är ofta stark efter kära människor och platser där man för tillfället inte är. Man ser båda platserna med en mycket större skärpa än genom filtret av den hemmablindhet som gärna inträffar. Den svenska barrskogen som jag vuxit upp med har plötsligt en ny betydelse av hem, som kustlandskapet i Connecticut inte ännu motsvarar. Livet blir intensivt med avstånden och vetskapen om att det dröjer till nästa gång. En pratstund på en väns balkong. Hur mycket syskonbarnen vuxit sedan sist. Och att äldre familjemedlemmar åldras synligt. Det man tidigare sett som småtråkigt, idealiseras gärna på avstånd.

Det är nog också så att man förstår varje plats i kontrast till varandra. På avstånd förstår jag hur oerhört väl det svenska samhället fungerar, och störs mycket av vad jag upplever som en otacksamhet inför något som de flesta bara kan drömma om. Jag inser också när jag är i Sverige att min nya miljö på många sätt är lättare att leva i för mig. New London blev snabbt hemma, mycket tack vare en kreativ miljö, människor som gärna diskuterar och inkluderar, och en miljö som uppmuntrar till social kontakt. 

Båda platserna är alltid närvarande. Datorer, mobiltelefoner och sociala medier gör att båda världarna alltid finns med och relationer upprätthålls, och kanske är starkare än om jag aldrig åkt ifrån landet. Ibland kan jag glömma bort och nästan blanda ihop var jag befinner mig. 

I år blev det en hastig omställning mellan de två hemmen och mellan olika delar av familj- och vänkrets. Uppbrotten när det är dags att byta plats är alltid lite brutala, men de leder alltid hem. Vad som är hemma och borta är flytande. Det finns en magi i det.

Semester 2 och en finkompakt.

Och apropå 28 millimeter. Till slut blev min "slimmade semesterpackning" onödigt tung. Min hustru tröttnade på att se mig dra runt på en axelväska och övertalade mig (inte så svårt) att för guds skull köpa en vettig kompaktkamera. Strax lämnade jag en fotobutik i Stockholm med en Fujifilm X70. 

Kim har läst alla böckerna om Mumintrollen både som barn och vuxen, och kan dem utan och innan. För några år sedan berättade jag om Muminvärlden som finns utanför Åbo. Nu tog vi med vänner med tvååring som alibi och hoppade på båten till Finland. X70:n åkte med som enda kamera.

Jag älskar att plåta med små kameror och har gjort så sedan filmtiden (vilken i och för sig fortfarande pågår i viss mån). Förut var det Konica Hexar, Ricoh GR1, Olympus XA, My1, med mera. Äntligen känns digitalarna mogna, och på nästan alla sätt bättre än sina gamla motsvarigheter. En kamera kan kanske inte göra en till en bättre fotograf, men det hjälper när man trivs, och sällan har jag trivts så bra med en kamera som med X70. Den är en fröjd att jobba med. Normalt dras jag till 35 mm som enda brännvidd, men för tio år sedan tyckte en mentor att jag borde gå ner till 28 för att tvingas närmare. Han kan nog ha haft helt rätt. Den här kameran och jag är redan kompisar.

Semester 1

Under hela mitt vuxna liv har ledighet och arbete varit flytande begrepp. Snarare än att vara ledig har jag växlat mellan olika jobb. När redaktionerna har haft lågsäsong och semesterstängt har jag hoppat in på ett vårdvikariat. I år blev första gången på femton år jag körde frilansjobb genom sommaren och tog ett par veckor ledigt. Det blev en intensiv och intressant juli månad, med foto-, skriv- och radiojobb. Sedan mot Köpenhamn för att möta min fru, som varit på konstnärsstipendium i Bulgarien. Jag är mycket tacksam mot den som uppfann laptopen. Satt och klippte radio på flygplatsen i Boston, och på Kastrup, tills Kim kom. Sedan var det strikt ledighet. Fotografiskt hade jag, tyckte jag, packat lätt. Ett Nikonhus, en shift-28 och en normalzoom. 

Sedan mot Sverige, och en kusins bröllop. När vi ändå var i Småland, for vi med mina föräldrar till Öland ett par dagar. 

Den gamla PC-28:an, som jag hastigt köpt inför ett arkitekturjobb, visade sig vara en toppenfin kompanjon. Liten, smidig, ganska lätt att fokusera. Jag fotograferar nästan alltid på fri hand, och det kanske verkar bakvänt, men det fungerar mycket fint även med denna. 28 mm har länge varit en bortglömd brännvidd, mellan 24 och 35, men den är inte alls dum. Ett billigt lyft för resebilder.

Sommaren och tidsoptimismen

Det är sannerligen en hastig sommar. Min fru är i Bulgarien på konstnärsstipendium. Fantastiskt roligt för henne, och i kväll har hon utställning i Sofia. En månad har hon varit där, och det finns inga gränser för hur mycket jag hade tänkt hinna med här hemma. Det skulle fixas på huset och målas garage. Yogastudion skulle hållas öppen för morgonpigga. Det skulle göra frilansjobb i alla möjliga medier. 

Hur gick det? Jo, en radioberättelse börjar väldigt sakta närma sig något vettigt. Ett bild och text-reportage publicerat. Ett par hyggligt stora fotojobb gjort. Två nästan klara. En garagevägg skrapad och slipad. Det har yogats. Antalet öl på altanen. Inte så många. 

Men för ett par dagar sedan gav vi oss ut och joggade, jag, styvsonen Ben och vännen Garrett. En utmärkt runda, med landsväg, grusväg längs havet, sandstrand. Nackdelen är att det går uppför nästan hela vägen hem. Men det är precis en mil att kuta runt. Måhända att vi gjorde vad gubbar gör, snackade, och inte minst knäppte bilder med mobilen. Ben hoppade i havet, en annan sak jag inte riktigt hunnit med i år. Som tur är är augusti och september fina badmånader här. Och om fyra dagar bär det hemåt Sverige för att möta upp fru, föräldrar, släkt och vänner. Om ett par månader: en halvmara.

Florence, Arizona

Ett ämne som jag och min kollega Martin Brusewitz och jag ägnat oss åt under en tid är USA:s fängelser. En enorm apparat, som bara tycks växa och växa. Landet ligger i absolut topp när det gäller andelen fängslade. Det finns många aspekter av detta, och en av dem är de ekonomiska. Det är förstås väldigt dyrt för samhället i stort att ha så många inlåsta. Men vissa tjänar på det. Florence i Arizona är en ökenstad med 9000 invånare. En vanlig sömnig stad med några spikraka gator, slitna hus och mexikanska restauranger. Åtminstone på ena sidan av den stora vägen. På andra sidan sitter 17000 fångar i tio fängelser, och nästan alla har sina jobb direkt eller indirekt genom fängelserna. Vi åkte dit för Tidningen Vi:s räkning i maj förra året. 

I stan såg man inte mycket folk. De flesta gömde sig undan den 40-gradiga värmen i sina små luftkonditionerade hus. Någon gång råkade vi kliva över någons tomt och fick genast ett dödshot på håll, vilket man inte skojar bort i en stad där de flesta är beväpnade. I övrigt mötte vi mycket vänliga människor, även om folks åsikter ofta gick rakt på tvärs mot våra. Något som jag upplever händer ofta i södern.

Med i packningen hade jag en Mamiya C330, i hopp om att kunna göra jobbet helt på film, och hade Robert Adams i bakhuvudet. Så blev det till slut inte, av praktiska skäl. Men jag använde den till en del porträtt och gatufoto. En fröjd att plåta med, men numera tycker jag det är svårt att få till riktigt bra resultat med film. Möjligen mådde filmen inte bra av att flyga, trots låg känslighet.