Om logistik och en demonstration

Att vara frilans är en ständig övning i logistik. Mer än att plåta, handlar det om att fixa det runtomkring som tar en dit. Hitta biljetter, boende och hyrbil till bäst pris. Boka intervjuer och schemalägga tid till bilderna runtomkring. Komma hem med rätt mängd material som kan formas till ett reportage som lämnas i rätt tid. Hålla kontakt med intervjupersoner och dela med sig av det som publicerats. Det är alltså något jag blivit ganska bra på genom åren, även när oddsen är dåliga och marginalerna knappa. Plan B och C finns alltid där. 

I vintras, när den amerikanska primärvalssäsongen drog igång och jag och min kollega åkte till Iowa, var det snöstorm. Att flyga med det flygbolag som var billigast har aldrig varit en positiv erfarenhet, men billigast var det, och så fick det bli. Så ställdes det ena planet efter det andra in. Vi satt och funderade på hur vi skulle kunna ta oss fram i tid. Kom fram till att schemat var på väg att spricka, kollade kampanjmötesschemat och insåg att vi kunde gå på ett annat Buttigieg-möte med lite längre körning. Så gav vi fan i flyget, kastade oss i en Uber till busstationen i New York och hoppade på en Greyhound med trasiga bromsar. 22 timmar senare var vi i Chicago, hyrde bil, och körde de sex timmarna till DesMoines, dök ledbrutna och sömniga upp vid vår airbnb, och trängde ihop oss i 120-sängen vi valt för att hålla budget. Sen flöt det på och allt blev levererat. Småskrattade lite åt någons inlägg i en svensk facebookgrupp om att svenska journalister är notoriskt lata, och bara vill bo på hotell, kolla på TV och gå på galamiddag.

I sommar har det varit relativ stiltje på jobbfronten på grund av pandemi. Nyligen fick vi ett uppdrag om Black Lives Matter-rörelsen, ett ganska vagt sådant. Det var ont om tid. Min kollega satt i tidsknipa, så jag letade evenemang och experter. Cykelrally i Brooklyn fick det bli, dagen före deadline. Som backup hade jag kollat en marsch i Hartford dagen före, och åkte dit. Det visade sig vara väldigt dålig uppslutning, så det var lite bortkastat, även om jag använde en bild. På vägen till cykeldemonstrationen, hade jag bokat en snabb fotografering med en sociolog på Manhattan. Jag la in cykeln i bilen, litade, men bara nästan, på Google maps, la in en extra trekvart för trafikstockning och gled in på en gatuparkering utanför sociologens hus precis i tid, plåtade, sa tack och hej och körde vidare till John Paul Jones Park vid Brooklyns sydspets.

Utan att tänka på det, hade jag packat inte mindre än fem kameror, alla av olika märke. Nikon D810 med normalzoom runt nacken. Sony Nex-7 för att Zeiss-32:an är så väldigt bra. Panasonic med Nikonoptik på tiltadapter för att tippa omkull skärpeplanet. Fuji X70 i vänsternäven av bärbarhetsskäl. Olympus TG-5 monterad bakåt på cykeln, fjärrstyrt från mobilen på styret med en ofattbart buggig app. Och så hängde vi på demonstrationen. 

Jag fick punka halvvägs, men fick genast hjälp av volontären Julia, som tog tag i cykeln och krängde på en ny slang. Fördomen om New Yorkare är att de är barska och otrevliga. Min fördom och erfarenhet är den motsatta. Har man någon sorts problem och det finns en New Yorkare i närheten, så kommer det bli löst i rekordtid, på ett handgripligt sätt.

När jag fått nog med bildmaterial och beslutade att åka hem, var vi en timmas cykeltur från parken, där jag parkerat. Bara att trampa på, och sedan köra de två och en halv timmarna hem. Och så en deadline klockan tre, natten därpå efter en fullbokad dag.

Ut i spåret igen

Med ojämna mellanrum anmäler jag mig till att springa ett lopp. Jag är usel på att komma ihåg att träna och har därför upprepade gånger dykt upp på maratonlopp med bara några fåtal enmilaturer i benen. Det kan inte rekommenderas. Senast var det Höga Kusten Trail som slutade uppför en skidbacke. Varje gång har jag sagt att det är sista. Men det är något med löpning på amatörnivå som fascinerar. Det finns en sammanhållning och kamratskap bland oss halvkassa motionärer som är väldigt gemytlig. Därför har det blivit ett av de där långvariga fotoprojekten, som det kanske blir något konkret av med tiden. 

Hur som helst. En av mina bästa vänner fyllde 50 häromdagen, och hans mål är att springa ett maraton innan året är slut. Förut har vi gjort några halvmaror tillsammans. Så vi anmälde oss till Cape Cod Marathon i Massachusetts. Och den här gången tar vi träningen på allvar. Det hjälper förstås att han har militär bakgrund och alltid kommer i tid till våra längre träningsrundor som börjar med två koppar kaffe hemma hos oss halv sju om söndagarna. Och att min fru har fått ett plötsligt återuppväckt intresse för löpning och hakar på åtminstone delar av vägen gör det ännu trevligare. Vi ökar långrundorna. 9 miles, 11, halvmara, 15. På söndag blir det 17, sedan 19, 21 och till slut själva maran på 26,2. Vi tar det lugnt. Inga rekord kommer slås. Pulsklockorna är ställda på tre minuter löpning, en minut promenad. Psykologiskt bra. Under tre minuter kan man göra nästan vad som helst. 

Personliga bilder och snygga

Det är märkligt vilka bilder som stannar hos en. En tendens hos mig är att de bilder som ser riktigt "snygga" ut, på ytan, sällan är de som håller i längden. Ser man på det fotohistoriskt så var det kanske vid 50-60-talet som fotografer började göra skillnad på uppdragsfotografering och de personliga projekten, där de senare är det som "egentligen" definierar en som fotograf.

Ett minne som präglat mig starkt som fotograf var när jag och en god vän var nya medlemmar i ett fotografkollektiv i Stockholm. Grundaren, Halil Koyutürk, som arbetat med att göra personliga böcker under många decennier, och undervisat på Nordens Fotoskola, bjöd hem oss på middag för att lära känna oss och våra bildspråk. Och för att ge oss en rejäl knuff i baken, skulle det visa sig. Det här var 2006.

Vi tryckte upp varsin portfolio på papper i A4-format. Jag var rätt så stolt över mina bilder från olika konserter som jag fotograferat för en musiktidnings räkning. Fotodike och 80-200. Skarpt, välexponerat. Det var min grej. Det fanns också annat i portfolion, men det var det jag var stolt över. 

Han var av en annan uppfattning. Efter middagen var det dags. "Vill ni ha whisky?" frågade han. Bläddrade igenom, hummade. "Ska jag vara snäll eller ärlig?". Ärlig, förstås. Han insisterade på att whisky nog var en bra idé trots allt, och sågade mina skarpa konsertbilder med omdömet: "Du kan sälja dem, inga problem. Tidningar kommer publicera, men vem som helst hade kunnat ta dem. Det finns ingenting av dig i dem". Det han istället lyfte fram var en serie om fem porträtt jag tagit med en gammal halvformatskamera, där det mesta var ganska oskarpt och kornigt. 

Vi pratade favoritbrännvidd. Min var 35 millimeter. "Sälj den och skaffa en tjugoåtta" var rådet – "du måste våga gå närmare och vara mindre blyg". Sedan fick vi boktips som reflekterade oss som personer. För mig blev det Pentti Sammallahti, och det var nog helt rätt. 

Det var en lite omskakande middag, och jag gick därifrån full av tvivel. Men så hördes vi på telefon någon vecka senare, och jag fick veta att han varit hård för att det fanns något att locka fram. "Hade jag inte trott på dig, hade jag bara sagt 'fina bilder' och lämnat det där". 

Under sommaren håller jag nu äntligen själv på och arbetar med att sätta ihop en personlig bok med bilder som jag tagit under de senaste tio åren. Inser då att de där snygga uppdragsbilderna, de där krämiga, tagna med lång brännvidd på långt håll, sällan har en chans. Istället är det det de som är tagna mitt i livet, där jag själv varit del av det som händer som vinner. Bilderna som nästan tar sig själva, utan en tanke på att de måste bli något som kan publiceras. Och ja, när jag ser på bilderna som jag spontant valde här, är det bara en som är tagen med längre brännvidd än motsvarande 28 mm. 

Nästa steg vore att ta med sig mer av den personliga attityden in i uppdragsverksamheten. Det kräver att man har mer tid på sig än vad uppdrag oftast innebär, men det är väl investerad tid.

Den relativa teknikutvecklingen

Det pratas mycket om det här med vad som ser ut som en kameraindustrins kris. Jag kanske missförstår något, men jag är inte säker på vad anledningen till oro är. För egentligen är väl behovet av ständig uppgradering en relativ sak. Man köper nytt för att konkurrenterna har fräsigare, eller helt enkelt för att det går att ta fler bilder, snabbare, i djupare mörker. Och det är ju bra. Men är vi gladare, mer kreativa och produktiva fotografer som kan göra fler jobb nu än förra året? Eller för tjugo år sedan? 1950? Kanske är det jag som är en stofil och jobbar med sex till sextio år gamla grejer, men på något sätt känns det ganska skönt om teknikutvecklingen nått en mognad som gör att man kan byta kamera en gång per decennium utan att halka efter. Det kommer lanseras saker när det finns en riktig efterfrågan, och om det går i samma tempo som utvecklingen från Nikon F till F5, så kommer det knappast skada fotografiet som sådant, snarare tvärtom. Det är skönt att kameran inte hänger upp sig vid långa serier, trevligt att kunna skriva ut riktigt stort utan att det ser dåligt ut, och det är framförallt trevligt att man kan få riktigt fin kvalitet i liten förpackning, men inte på något sätt avgörande. 

Under pandemin är det inte så mycket på gång rent yrkesmässigt, men jag har haft gott om tid att arbeta med mer personliga bilder. Porträtt av vänner och familj, och miljöer i närområdet. Ofta med en gammal Sony Nex-7 och en Zeiss 32. Autofokus i klass med min gamla Nikon F801s = nästan oanvändbar. Ändå en favorit, såhär sju år senare. Ibland lite annan, mycket äldre optik. Men som William Eggleston lär ha sagt: jag väljer den kamera som känns bra just för dagen. Och det är inte alltid den "bästa" i teknisk mening.

En tid i förändring?

Så uppdagades återigen en rad fruktansvärda tragedier som blottlägger strukturer i det amerikanska samhället, och tydligt visar att kampen för allas lika värde är långt ifrån över. Ahmaud Arbery i Georgia var ute och joggade, och det var nog för att få honom skjuten till döds av en far och son i en pickup som fått för sig att han såg ut som en inbrottstjuv. Breonna Taylor blev skjuten till döds av polis i en "no-knock"-räd i fel hus i Kentucky. Personen de letade efter var redan häktad. George Floyd i Minneapolis, som eventuellt hade försökt använda en falsk 20-dollarssedel kvävdes under en polis knä, medan flera andra tittade på. Elijah McClain dödades i Colorado av polis på väg hem från ett snabbköp för att någon hade ringt polisen då han rörde sig ovanligt. Vad som hände sedan är dokumenterat i detalj av polisens egna kameror, och det är fruktansvärt. 

Gemensamt för dessa händelser är förstås att svarta amerikaner fallit offer för dödligt våld från vita, såväl i polisen som vanliga medborgare. George Floyds "jag kan inte andas" ekar 2014 års händelse då Eric Garner kvävdes till döds medan han arresterades för att ha sålt lösa cigaretter på ett gathörn i New York.  Kring samma tid dödades 18-årige Michael Brown till döds av en polis i Ferguson, Missouri.

Något år tidigare sköts Trayvon Martin till döds, och mannen som sköt honom släpptes fri. Som ett svar på det kom hashtaggen blacklivesmatter fram på sociala medier, och kallade till diskussioner online och demonstrationer i den fysiska världen. Alicia Garza, Opal Tometi och Patrisse Cullors i New York och Los Angeles låg bakom. 

Efter att polisen som dödade Eric Garner frikändes, samlades människor över hela landet för att protestera. Jag följde med teologistudenter vid Union Theological Seminary i New York som snabbt öppnat upp sina dörrar för människor att finna stöd hos varandra, och gå ut på New Yorks gator och protestera.

Ett bildspel med ljud:

Millions March 2014 from Mattias Lundblad on Vimeo.

Strukturerna som gör de här händelserna möjliga har förstås djupa rötter i det amerikanska samhället, egentligen obrutet men i olika form sedan 1619, då det första slavskeppet nådde Point Comfort, Virginia. Genom slaveriet byggdes en väldig rikedom upp, för den vita delen av befolkningen. Effekterna ser vi mycket tydligt än idag, genom hur förmögenhet ärvts och genom olika hinder som satts upp för att jämna ut förhållandena. Än idag har en vit familj tio gånger större förmögenhet än en typisk svart familj. Likaså straffas svarta mycket oftare och hårdare än vita för samma brott. 

Jag minns inte exakt vad jag tänkte och visste i ämnet när jag kom hit första gången för nio år sedan, men jag har lärt mig mycket, både genom att läsa och diskutera en hel del, och genom personlig erfarenhet. Till och med i min familj har vi vitt skilda erfarenheter. De få gånger jag har haft med polisen att göra (kört bil med mobilen i näven, råkat trava in på privat mark), har jag blivit mycket väl behandlad. Ingen ifrågasätter min rätt att röra mig i princip där jag vill. Något jag nästan tagit för givet. Min styvson som är svart, är smärtsamt van vid att bli ifrågasatt, och måste alltid vara på sin vakt. Som barn blev han extra bevakad när han klev in i en butik. Som tonåring har polisen antagit att han har något med droger att göra när han tappat något. När han besökte sin vita farbror i ett övervägande vitt område, och stod på garageuppfarten och mekade med bilen, hade någon ringt polisen. Tre polisbilar kom, ytterligare fem låg i bakhåll, innan hans kusin lyckades övertyga dem om att de faktiskt var släkt och hon inte kände sig hotad. När jag tänker på hur det hade kunnat sluta, är det svårt att inte bli livrädd. Och fenomenet är förstås inte isolerat till USA.

Kanske är någonting på väg att ändras, till sist. Politiker med anknytning till Black Lives Matter-rörelsen har vunnit politiska positioner under några år. Aktivisten John Mohammed, född 1991, blev den yngste att väljas in som alderman i St Louis, och den förste muslimen. Ella Jones har som första svarta kvinna valts till borgmästare i Michael Browns hemstad Ferguson. Att progressiva New York-demokraten Jamaal Bowman på liten kampanjbudget vann primärvalet och nu med största sannolikhet är på väg mot Capitol Hill har nog åtminstone en del med rörelsen och de problem den är ett svar på att göra. Flera städer diskuterar på allvar att omorganisera sina polismyndigheter från grunden.

I förra veckan var Eric Garners mamma, Gwen Carr, i New London, för att tala om sina upplevelser av att förlora sin son och sina tankar om samhället i ett samtal med olika ledare i samhället. Hon visade ett enastående lugn och styrka. Dagen då hennes son kvävdes till döds var den näst värsta i hennes liv, berättade hon. Den värsta var när hon gick till kyrkogården för att besöka hans grav, och insåg att han inte skulle komma med henne hem. Hon, och flera andra uttryckte hopp, för att hon sett så många från vitt skilda delar av samhället och alla befolkningsgrupper sluta upp för att en gång för alla förändra de strukturer vi låtit finnas i fyrahundra år.

För egen del ökar jag mina ansträngningar att lyssna på de som drar det korta strået i de strukturer som finns, och inse att jag har kunskapsluckor och privilegier som jag sällan ifrågasatt. Det gäller också att ta del av litteratur och inte minst fotografi. Nyss har jag läst om James Baldwins If Beale Street could talk, en rasande stark roman om ett ungt par där mannen blir oskyldigt häktad för en våldtäkt. Maya Angelous självbiografiska I know why the caged bird sings, om att växa upp i det segregerade Södern. Det gäller också att hålla ett öga på vems fotografiska berättelser man tar del av. Jag vet att min egen bokhylla och min inspiration har kommit mestadels från folk med ungefär min bakgrund. Det är dags att ändra på. Just nu ser jag närmare på Gordon Parks, vars skildringar av det segregerade Amerika är oerhört starka, och LaToya Ruby Frazier, som berättar om miljö och arbete genom sin egen familj.