Första halvmaran bland folk

Trots att vi nu ser bakslag i pandemin, var gårdagen lite av en milstolpe på vägen tillbaka till det normala. New Londons årliga halvmara hölls på vanligt sätt, om än begränsad till 1000 personer. Förra året var den virtuell och man fick själv rapportera sin tid. Det var härligt att vara ute, och en riktigt bra dag med lätt molntäcke och bra temperatur. Härligt också att se alla som hejar på. Jag tog som vanligt med mig en kamera, Olympus TG-5. Egentligen är den outhärdligt dålig, men åtminstone vattentät, vilket kommer till användning ibland. Tänk vilken dräpare en vattentät och stöttålig micro 4/3 med en fast 14mm och en prislapp under 8000 vore. Närmaste egentliga konkurrent skulle vara Leicas gamla och mycket dyra X-U. Loppet började och slutade på sandstranden Ocean Beach vid Long Island-sundet. Idag återhämtning med yoga och mycket mat.

En tur i bergen

Vi har en "bucket list"-klubb, jag, min fru och vår gode vän. Garrett ville springa ett maraton, och det gjorde vi i höstas. Kim vill vandra uppför Mount Katahdin i Maine, så det står näst på tur. Vi får hjälp av kompisen Mike, som är erfaren vandrare. I stort sett varje helg åker han upp till bergen och vandrar. Han ville se att vi är beredda på vad vi ger oss in på, och vi åkte upp till New Hampshire.

Klockan 7 möttes vi upp och travade iväg. Vädret var behagligt och det blev en vacker vandring uppför Lowe's trail.

Sedan bytte vi till Subway trail, som fått namnet för att man måste krypa i tunnlar mellan stenblock. Det blev rätt brant och nya muskler behövde användas.

Vi nådde till slut toppen av Mount Adams, med utsikt över Mount Washington.

Men vägen ner var nästan tuffare. Det tar på krafterna att hålla emot, och hålla sig upprätt på hala stenar och rötter. Idag är det svårt att gå i trappor. 

Det blev även en fotografisk träningsrunda för min del. Som vanligt lider jag av frilansåkomman att alltid försöka se till att få ett reportage publicerat någonstans. Jag försökte hålla fotopackningen minimal, men jag är inte jättebra på det. Det blev Nex-7, Rokinon 12/2, Zeiss 32/1,8 och Minolta 135/3,5. Inte helt lyckade val. 12 är lite väl vidvinkligt för mig, Zeissen ett av mina favoritobjektiv, men inte helt mångsidig den heller. 135-an var för lång och nästan helt onödig. Färgtonen matchar inte helt heller. Till nästa gång blir det nog en Sony/Zeiss 16-70/4, och så får det vara bra med det. 

Löpning

Under flera år har jag intresserat mig för löpning som fenomen, och följaktligen fotograferat det, vilket jag tidigare behandlat i bloggen. Jag har gett mig på några lopp, för att kunna fotografera från insidan och få något annat än bilderna från sidan. Men det innebär förstås en del problem, som att det är skitsvårt att fotografera medan man försöker hålla jämnt tempo med andra. Hursomhelst, så har jag följt några av New Yorks löparklubbar på Instagram, men en av dem började följa mig. Jag skrev och frågade om jag fick komma och plåta, och det gick bra. På pappret lät det som en ganska måttfull grupp med korta rundor. Nacho, som ledaren heter, bjöd in mig att springa med. Och eftersom jag gärna hoppar på saker, så tackade jag ja. Jag passade också på att boka tre konstutställningar att skriva om den dagen för att få ekonomi i resan, klev på tåget och åkte till New York med ett mycket tajt schema.

Det blev jättevarmt, runt 30 grader, men det kändes som att det skulle gå vägen att kuta. Det är något med löpare som är så väldigt sympatiskt – hur man hjälper varandra att bli bättre och tänja på sina gränser. Det är så medryckande att jag inte riktigt tänker på vad jag ger mig in på. Det skulle vara en typ av skattjakt, där man tog sig till fem platser, tog en selfie och skickade in. Men det tog nog inte tio minuter förrän kameran, 30 grader och 40 år riktigt kändes i kroppen. De flesta var nog tio år yngre, väldigt snabba och manövrerade trafiken mycket bättre än en småstadsbo som jag. Jag vek av efter en stund och tog tåget hem. Men jag fick några bilder inför loppet, och till nästa gång byter jag strategi, och väljer nog att antingen springa eller fotografera. Om jag inte får mitt vanliga infall. 

Fuji X100F, X70, blixt.

Digital-analog hybrid

Ända sen jag såg Anton Corbijns utställning på Kulturhuset i Stockholm 2001 har jag varit väldigt förtjust i lith-kopieringstekniken. Även Cato Lein är en inspiration, liksom Nils Bergqvist som håller fanan högt här på Fotosidan. Under åren har jag gjort några försök, varav ett fåtal varit ganska lyckade, men det har varit alltför beroende av slumpen för min smak. Gamla papper jag fått till skänks på den tiden utgånget fotomaterial fortfarande gavs bort till bättre behövande. Nu har jag åter gett mig tusan på att få till det. Men jag plåtar inte så mycket på film längre, så alternativa metoder får fungera. Det fick bli en hybrid av digitala bildfiler och mörkrumsteknik, och jag måste säga att det fungerar bättre än jag vågat hoppas. 

Jag tog några bildfiler, redigerade dem som jag brukar i svartvitt, och inverterade och vände bildytan. Sedan åkte de ut på Inkpress film på min Canon Pro-1000 i storlek för att passa på 8x10 tums papper. 

Min ständigt generösa kompis Whitey ett par trappor upp från mitt kontor lånar ut sitt mörkrum och där tar den kemiska delen av processen vid. Kontaktkopiering på blankt Fomatone MG fiberpapper. Framkallning i Moersch Easy Lith. Och faktiskt gör det skäl för namnet. Det är ganska enkelt att trimma in processen. Men efter ett tag blir det lite kaotiskt i takt med att framkallaren förbrukas, och det går fort. Då börjar jag skvimpa i lite lösning direkt ur flaskan då och då. Det blev mycket mjukare än jag förväntat mig, och framkallningen har inte stuckit iväg som den ju kan göra. Men behagliga toner.

Den digitala delen i processen är meningsfull på flera sätt. Inte minst får man väldigt konsekventa negativ, och håller på så sätt nere pappersförbrukningen – det går helt enkelt att räkna med att samma exponeringstid kommer fungera. Om ett par månader ska jag ställa ut några bilder tillsammans med fru och två vänner, och det blir nästan helt säkert den här tekniken från mig. Det finns något väldigt vackert och livfullt i själva materialet och dess ostyrighet. Bläckstråleutskriftens stora förutsägbarhet och höga kvalitet är förstås dess stora styrka, men på en gallerivägg blir det också en nackdel, särskilt när man ställer ut tillsammans med målare, grafiker och tecknare.

Jag får se om det så småningom blir aktuellt att ändå arbeta med lith direkt från film. Nu fick jag slut på material, och tyvärr måste jag byta framkallare till Arista på grund av att Moersch är slut i hela USA. Förhoppningsvis blir resultatet snarlikt och jag får till ett utställningsmaterial.

Min enkla kontorsskanner gör inte kopiorna riktigt rättvisa, men bättre än inget.

Nikon D810, PC-28/3,5, Inkpress transparency, Fomatone MG, Moersch Easylith

Fujifilm X70, Inkpress transparency, Fomatone MG, Moersch Easylith

Olympus TG-5, Inkpress transparency, Fomatone MG, Moersch Easylith

Snabba puckar del 2.

Vi fick fortsatt uppdrag i samband med presidentinstallationen. Då var vi redan på reportageresa, och därför hann jag inte hem och packa om, utan landade i New York, sov en natt på hotell, kompletterade utrustningen med några nödköp på B&H (bland annat bytte jag ut ryggsäcken som pajat mot en rejäl rullväska), tog ett covid-test, hämtade hyrbil och körde ner till Washington igen. Något zoomobjektiv hade jag inte heller med mig, men att plåta nyhetsbilder med manuella 50- och 105-millimetersobjektiv har ju gått förr, och tack och lov var också AF-28 och 300 med.

Säkerhetspådraget var massivt med över 20000 soldater från nationalgardet och vem vet hur många poliser. Många motorvägsavfarter var avspärrade, och en bra bit utanför området nära Kapitolium fanns checkpoints på de gator som man kunde köra på. 

Minnet av den 6:e januari var närvarande, och det fanns en påtaglig spänning. I närheten av Kapitolium skruvade många plywood över skyltfönster.

Många Washingtonbor hade passat på att lämna stan, men det fanns också de som rest dit för att bevittna installationen, om än på avstånd. När man hugger vanligt folk på stan i USA är det nästan alltid som att öppna en kran, så kommer genomtänkta, välformulerade svar på ens frågor. De flesta är också helt obesvärade av att göra en omtagning när man tar videoklipp. Det är som om alla är mediatränade, och i någon mån är det nog så, public speaking är något som tas på allvar i skolan. Jag önskar att jag hade den träningen. Monica hade rest från Colorado för att vara i närheten av den historiska dagen. Plötsligt blev det ett väldigt liv med sirener och en lång rad polisbilar. Ingen visste riktigt vad som pågick, men det visade sig att det var Biden och Harris som kördes in till ceremonin, men det var knappast någon trängsel kring dem.

Så småningom blev det dags för ceremonin. Att stå så nära men ändå så bortkopplad från händelserna var märkligt. Vi hörde ingenting, utan fick hänga med så gott det gick genom att hålla ett öga på direktsändningen i telefonen. Det var fler reportrar än civila på plats, vilket var lite absurt, men det blev ändå en högtidlig stämning när Biden talade och när Garth Brooks sjöng Amazing Grace, och ännu mer när Amanda Gorman framförde sin dikt. Javier hade en högtalare och kopplade upp den mot Rubias telefon, och en grupp samlades för att titta tillsammans.

Washington vore inte Washington utan någon sorts kontrovers. Nära tågstationen stod ett gäng kristna fundamentalister och straffpredikade om onani och homosexualitet, och några småprotesterande personer kunde hittas här och där. Men det var ett lättat Washington som gick mot kväll utan att några av de befarade våldsamheterna inträffade.