Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Kraftig vidvinkel

Det är lite intressant hur personliga brännviddsval kan vara. Jag har under många år känt mig hemma med en kombination av 28mm och en normalbrännvidd mellan 50 och 60mm. Min standarduppsättning just nu är ett hus med 25mm, ett med 55mm.

Kraftigare vidvinklar har kommit och gått hos mig genom åren, och jag kommer aldrig riktigt överens med dem. Mönstret är att jag har dem ett tag, använder, tröttnar och säljer. Det har varit Nikon 20, Rokinon 12, Zeiss 12 och Sony 20-70. Just 20-70 borde inte vara något problem. Den var bra, men jag märkte att jag ofta smög neråt 20 utan att tänka på det och när det inte passade, och jag bytte den mot 24-70.

Den senaste varianten är en Tokina Fírin 20mm. Tokina är i mitt tycke ett lite underligt märke, när det gäller vilket utbud de väljer att sälja och hur de namnger dem. Opera – utmärkta 50/1,4 och 16-28/2,8 för fullformats spegelreflex. Fírin – 100mm makro och 20/2 för E-fattning. Ingen av dessa verkar ha blivit några försäljningssuccéer och annars är det rätt tyst om Tokina. Det gjorde mig nyfiken på 20mm, inte minst för att de säljs väldigt billigt för vad de är – ett par tusenlappar. Bra för ett sällan använt nischobjektiv. Jag motiverar det med att jag har bröllop bokade då det ska åkas finbil och man vill ha bilder inifrån. Och så ska jag till en närapå obebodd ö utanför Maine i sommar, och enligt uppgift är Tokinan ovanligt bra för natthimlar.

Kvaliteten är överlag väldigt bra. Skarpt och välbyggt. Lite högljudd fokus, och väldigt mycket focus breathing. Det är fortfarande en rätt obekväm brännvidd för mig, trots att det inte är så långt från den väldigt bekväma 25:an. Med 16:9-format i kameran känns det lite mer naturligt, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska gå in för att vänja mig vid det, eller hålla mig till vad jag är van vid. Egentligen tror jag på att inte förvirra sig med alltför många brännvidder, men kreativa möjligheter är också värt en del.