Teknik, identitet och trygghet
Behovet att positionera sig i fotografi är en aning märkligt. Attityden "min metod, mitt sätt att se är bättre än allmogens" är något jag springer på lite här och där. I min lilla stad finns en grupp fotografer som pratar om sig själva som "film photographers", och lite kommer saken i den ordningen – mycket samtal om materialen, processen och identiteten inte så mycket om bilderna. Inget ont i det i sig, kameror och film är roligt, men för fotografi i sig ger det inte så bra förutsättningar. Tyvärr blir ju inte en bild bättre bara för att den är tagen på ett svårare och dyrare sätt. Jag tror på att hitta den kortaste vägen för det uttryck man vill nå. Det betyder för vissa fotografer storformatspolaroid och en omständig process, för andra snabba skott med telefon eller kompaktkamera. Alla sätt är bra – om det passar en, men min absoluta övertygelse är att man måste låta bilden och sin egen personlighet leda en.
Ett tag hade jag en granne på kontoret som med jämna mellanrum fyllde korridoren med lukten av eter, för han hade börjat jobba med våtplåt, och det blev något han identifierade sig starkt med. Vi hade ett ganska roligt och respektfullt utbyte ett tag, men när jag hade mina föräldrar på besök presenterade han sig med orden "I'm a REAL photographer". Underförstått, det jag sysslade med var inte på riktigt. Då tappade jag lusten. Han fotograferade mest sina krukväxter därinne, och ett och annat porträtt. Nu har han flyttat ut och jag tror inte han fotograferar särskilt mycket längre. Inte heller något ont i våtplåt (utom kemikalierna möjligen). Men ett problem uppstår när man identifierar sig starkt med en metod. Då tror jag det är nästan oundvikligt att gå in i väggen och tröttna.
Vissa fotografer hittar sin grej enligt Christer Strömholm-sättet: en kamera, ett objektiv, en film. Bra för dem. Andra är som Alec Soth: gör ett projekt i storformat, nästa med en liten digitalkamera. Också bra för dem.
Själv slits jag lite mellan en vetskap om att jag på många sätt blir bättre om jag håller mig ganska begränsad och konsekvent å ena sidan. En viss teknisk rastlöshet å andra – det är roligt att prova nytt (och gammalt). Jag dras nog mer åt Alec Soth-hållet. Men som sagt, det behöver man inte tänka så mycket på.
Jag ska nu göra en möjligen lite långsökt parallell i musikvärlden. Jag har nyss lyssnat på gitarristen Johan Norbergs ljudbok med just namnet Gitarristen. En mängd fina berättelser från ett musikerliv. I den berättar han om en klyscha han ofta stöter på: folk säger att de inte gillar när musiker spelar för fort och tekniskt, de tycker om när man spelar med känsla. Det här står på något sätt i folks uppfattning i ett motsatsförhållande. Det är förstås smått absurt att tänka på det sättet, men man hör ofta liknande saker. Själv rör jag mig i basistkretsar, dels av intresse, dels genom att jag jobbar för en tillverkare av kontrabasar. Basister på amatörnivå är något i särklass när det kommer till det här tänkandet. Det finns en uppfattning om att man bara ska spela ackordets grundton, ingen virtuositet, aldrig spela solo, och det halvskämtas om att det inte finns några pengar över femte bandet. Basisten Victor Wooten omtalas ofta lite avfärdande som "cirkusbasist". Han är nämligen väldigt tekniskt skicklig och har gärna rätt långa solon.
Genom jobbet fick jag tillfälle att besöka just Victor Wooten på hans jobb på Berklee College of Music i Boston, eftersom han har två kontrabasar från oss. Han höll i en ensemblelektion, och där stärktes min respekt för honom. En låt byggdes i samarbete genom hela ensemblen. Han inledde med en enkel basgång, sedan lät han alla komma fram och bidra, var och en på sitt sätt, tills det blev något som fungerade som en låt. Sättet han bemötte sina elever var imponerande, inspirerande och inte minst prestigelöst. Efter ett samtal med honom kändes allt slentrianmässigt avfärdande av honom som cirkusbasist bara okunnigt. Visst, han spelar snabbt och showigt, men han står på en oerhört solid musikalisk grund, som började med att han fick en leksaksgitarr som tvååring. Det finns inget skrytsamt eller något dömande om sätt att spela. Där ser jag en stor förebild.
Min poäng med musikparallellen är att det ofta uppstår uppfattningar som inte är riktigt genomtänkta. Man tänker att vissa fotografiska metoder är bättre, mer på riktigt än andra, men man vet inte riktigt varför och på vilket sätt – det bara känns som att säg film är på riktigt, att återhållsamhet är bra, att folk inte fattar de högre värdena nuförtiden.
Det händer (sällan) att jag undervisar i foto. En del vill framförallt förstå sina kameror och kan uttrycka osäkerhet för att det känns överväldigande. Och kanske har någon fått dem att tro att det finns en rätt väg och att den alltid går genom bokstaven M. Viktigt för mig är att aldrig försöka påstå att man måste göra på ett sätt, fotografera i ett visst tempo, eller lära sig saker i en viss ordning. Istället är grejen att möta eleven där den befinner sig, ta vara på de kvaliteter som finns där, bygga därifrån, och att hitta passande inspiration från andra utövare av fotografi och annan konst.
Bild på Victor Wooten från en konsert med Wooten Brothers på United Theatre i Westerly, Rhode Island.



Välformulerat och klokt! Kändes som ett behövligt inlägg här bland bloggarna.
/F
Varför inte instifta gruppen Konservburksfotograferna, så kan vi känna oss riktigt pösiga gentemot alla andra.