Vad är grejen med GAS?

Gear acquisition syndrome är väl något de flesta dras med, mer eller mindre. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är något undantag. Så fort det ska göras något speciellt jobb, så går tankarna mot hur jag ska lösa det rent tekniskt, och lite för ofta motiveras något nyköp med att detta jobb kommer bli mer intressant eller vad det nu kan vara för rationalisering. Det behöver inte alls handla om något dyrt, det kan röra sig om en gammal Minoltaglugg för ett par hundralappar. Men att tanken så snabbt går just dit är lite att lura sig själv att man gör något kreativt. Eller motsatsen, att intala sig att man absolut bara fotograferar på ett sätt, att det var bättre förr, eller hur man nu väljer att rama in det hela.

De allra flesta av mina fotografiska hjältar är ganska avslappnade med prylarna. Har varken en tung väska med många valmöjligheter eller låser benhårt fast sig vid en enda metod. Man fotograferar helt enkelt så mycket att man blir trygg i det som funkar, och det är till sist ganska lite.

Jag började gräva lite i det här med GAS. En metod jag funderat lite på är att tänka som en bonde och låta kameraprylarna motsvaras av jordbruksredskap. Ska man köpa en större skördetröska så ska lönsamhetskalkylen verkligen stämma. Men det håller inte riktigt – bara om man är strikt kommersiell och i första hand en företagare. Det ska vara roligt också.

Men man måste komma till ett läge där man litar på det man kan. Jag har till exempel i åratal tagit mängder av bilder varav många publicerats i arkitekturtidningar med en gammal PC-Nikkor från 70-talet. Inte bara arkitekturtidningar förresten, i många reportage som har med en plats att göra brukar jag lägga lite tid på att spatsera eller cykla runt och knäppa stadsbilder med PC-28:an. Den borde inte hålla måttet, men det gör den – om jag håller mig strikt på bländare 11. 8 i nödfall. Det är en metod som funkar väldigt bra, för mig. Det betyder inte att alla andra borde göra samma sak. Men det betyder inte heller att jag borde springa och genast beställa en mycket bättre shiftglugg. Det kanske jag gör någon gång, men det finns ingen akut anledning. 

Reportage plåtar jag oftast bäst med 25mm och 55mm. Det räcker nästan alltid. Privat med en liten kompaktkamera. Ändå sitter det en liten röst och stör och påstår att det nog ändå skulle bli mer intressant med X.

En metod som verkar lovande är att skriva ner i en kalender när man börjar fundera på nästa mojäng, ge det en månad och för det mesta släpper suget, men om inte, så kan man ju börja jobba mot ett köp. Men målet måste vara att vara närvarande, spontan och få bilder på ett sätt som känns naturligt för en själv, vilken metod det nu är. Jag skriver ner nytt shiftobjektiv, och hoppas att jag kommer fram till att PC-28:an får göra jobbet även framledes.

Jag tar nu just det objektivet som exempel för bloggen, men resonemanget kan överföras på det mesta. 

Packards gamla fabrik i Detroit, för Aftenposten.

Från ett reportage i West Virginia för Arbetet.

Kuliss för filminspelning i Pennsylvania för SvD.

New York för SvD (här är det oskarpt i kanten, får man medge.

Arizona State University för RUM.

Benganbus 2026-05-21 07:03

Intressant!
Alltså, GAS verkar vara den där rastlösa impulsen att köpa något nytt, i hopp om att nästa pryl ska lösa allt! Sannolikt ganska vanligt med hjälp av skickliga försäljare och marknaden och osäkra konsumenter! Det är dom bästa konsumenterna! Dom osäkra alltså! :)
Gear Appreciation Syndrome, däremot, kanske kan vara motsatsen! Glädjen i att plocka upp ett “nytt‑för‑dagen” objektiv ur den egna lådan och använda det med en honnör till dem som en gång räknade fram glaset med papper, penna och räknesnurra! Vi kallar det kanske respekt i dag, eller honnör! Till Bertele, till Mandler och andra som formade ljuset innan datorerna fanns! Objektiv som fungerar mycket bra även på 2000-talet! Det handlar inte om att äga mer, utan om att undersöka och uppskatta det spännande man redan har! :)
Tror och tycker jag!
/B

Benganbus 2026-05-21 08:37

Glömde, ursäkta! Intressanta och fina bilder här också! Favo Packards gamla fabrik!
/B

Svar från MattiasL 2026-05-21 18:28

Tror inte ens att man behöver försäljare. Det är en så enkel impuls att ta till sig utan att egentligen behöva vara kreativ. Men sen är det ju också så att utrustning faktiskt är lösningen på en hel del. Det handlar nog mest om att lägga problemlösandet i rätt ordning.

Just den här PC-28:an ifråga var faktiskt ett sådant brådskande köp. Fick mitt första arkitekturjobb för tio år sedan och tänkte "hur ska jag lösa det, jag har ingen shiftglugg", fann att det var vad jag just då hade råd med, löste jobbet, gillade den och behöll den. Och visst, de gamla sakerna man har, det är ju kul – det kan jag själv skriva under på – men blir de självändamål och inte bara ett verktyg man trivs med för att göra sina bilder, så blir det nog rätt tråkigt i de flesta fall, precis som att en bild inte i sig blir fantastisk för att den är jätteskarp.

laha 2026-05-21 07:56

Ett annat namn på denna sjukdom är delirium apparaticus.

Svar från MattiasL 2026-05-21 18:19

Utmärkt namn.

LGS 2026-05-21 13:50

Kan inte begränsningar vara bra för kreativiteten ibland? Fina bilder.

/LG

Svar från MattiasL 2026-05-21 18:34

Jo, det tror jag. Men det beror på sammanhanget. Det handlar nog mest om att vara trygg nog som fotograf för att ha precis rätt verktyg för just en själv, och inte en massa saker som distraherar "för säkerhets skull". Sen beror det på sammanhang. Jag tror inte på att lägga på en extern begränsning som ska fungera hela tiden och överallt. Det måste komma inifrån. Jag märkte t ex att jag aldrig använde fast 35mm, och sålde den. Jag föredrar att bära en lätt väska som jag inte blir trött av eftersom jag helst tar mig fram på cykel. Då är två hus med varsitt lätt objektiv max.

LGS 2026-05-21 23:57

Jo. Sen är det ju skillnad om man har en beställare i bakhuvudet. Bäst med både hängslen och livrem.