Var vi bättre förr?

På sista tiden har jag från lite olika håll hört varianter på att foto var bättre förr, att man var mer noggrann då, i kontrast till nutiden då allmogens telefoner är fulla av skräp. Jag köper inte det. Men det är inte heller så att allt blir fantastiskt av den samtida tekniken. För mig är sanningen som vanligt mittemellan och både och. 

Jag råkade ramla in i foto i en brytningstid och tillhör den generation som var sist att utbildas på det gamla sättet och först att arbeta på det nya. Normen var mörkrum och svartvit film. Mitt sätt att utöva min nya hobby som sextonåring var oftast att cykla omkring i min hemstad Linköping med en Olympusen laddad med negativ färg och knäppa bilder. Någon gång en diafilm om jag ville lyxa till det. Sen lämnades färgfilmerna in på det lokala fotolabbet, jag fick vackert vänta en vecka, hämta upp och bedöma. Ibland stressade jag fram några halvdana försök till bilder för att jag så gärna ville lämna in en rulle och få den där återkopplingen. Man kan lugnt säga att det var långt mellan mästerverken och att det där kuvertet för det mesta var en besvikelse. Men det fanns några betydelsefulla bilder – kanske inte minst när man var ung och förälskad och såg världen med väldigt hoppfulla ögon. Det svartvita var roligare och mörkrummet blev något av ett intresse i sig. Det kändes en aning mer högtidligt och att det var ett mer direkt arbete med händerna betydde något. 

På Viebäcks fotoskola var min klass den sista som hade obligatoriskt mörkrumsarbete halva året. Vid den tiden slog de överkomliga digitalkamerorna som Nikon D70 och Canon 10D igenom och några i klassen skaffade sådana, medan jag själv envist höll fast vid min F801s och kämpade på i mörkret. Visst var det givande att ägna ett helt år åt alla aspekter av det fotografiska arbetet och förstå det på djupet. Men till sist är det bilderna som räknas. Blev vi bättre fotografer av allt mörkrumsarbete? Nja, kanske inte i praktisk mening. När vi slutade stängdes också de två mörkrummen på skolan och nästa årskull arbetade helt digitalt. Sorgligt tyckte jag, men besökte en elevutställning några månader in i läsåret och blev väldigt imponerad. Den klassen var tydligt vassare på än vi var. Att få en kortare väg från idé till färdig bild hade utan tvivel gett resultat. Man hade tid att vara mer produktiv och därmed lära sig snabbare. 

Själv gick jag vidare till ett labbkollektiv i Stockholm som jag tyckte mycket om. Jag fortsatte jobba på film så mycket jag kunde, men jag var absolut inte mer noggrann och eftertänksam än någon annan fotograf. Framkallning ingick i hyran och inte sällan fick jag en eller två plastkassar film som betalning för assistentjobb åt fotografer som nyligen gått över till digital teknik. Fritt fram för spray and pray alltså. I studion där jag assisterade och fick film hade fotograferna tvärtom börjat utbilda sig i digital bildleverans, målade väggarna i NCS 3000, gjorde egna skrivarprofiler och betraktade utskrifterna under Normlicht-lysrör innan man skickade bilder till snygga magasinstryck. Man tog full kontroll över arbetsflödet i motsats till hur man tidigare skickat diabilder och hoppats på det bästa. 

Min slutsats är att om man är noggrann och genomtänkt eller inte är teknikoberoende. De som idag står med digitalt mellanformat på kolfiberstativ och med tonade filter är samma som förut arbetade med 4x5 och ekstativ. Fotografer i Daido Moriyamas anda kan göra sin grej med analoga eller digitala kompaktkameror (precis som mästaren själv), och där är själva grejen inte de enskilda bilderna utan flödet av den stora mängden bilder. Och visst kan Instagram och liknande vara ett tröttsamt flöde av reklam för olika produkter, men också ett fantastiskt kontaktnät där man kan hitta inspiration. Därifrån har många av mina bokköp och galleribesök i verkliga livet kommit. Jobb har kommit den vägen ett flertal gånger. Bara rutinen att med någorlunda regelbundenhet visa upp en bild som känns bra nog för mänsklig konsumtion är drivkraft nog att hålla huvudet på skaft. Bilderna vi ser varje dag är många fler än förr, men jag skulle säga att vi aldrig varit så medvetna om bildberättande och kvalitetsbild som idag. Jag vågar påstå att gemene amatör tar betydligt mer genomarbetade bilder än vad som kan hittas i ett genomsnittligt Expert-kuvert från 1993. Jag tycker också det överlag produceras bättre fotoböcker och utställningar idag – och framförallt med en bättre representation av perspektiv genom att fotovärlden är mer tillgänglig.

Jag tror att om man nostalgiskt påstår att man förr verkligen tänkte till, till skillnad från dagens lata digitalfotografer, har man inte sett tillräckligt många kontaktkartor. Där blir det tydligt hur fotografer arbetar sig fram till den slutgiltiga bilden, såväl genom att ta många bilder på vägen dit, och sedan bearbeta och ofta beskära det som till sist blir Bilden.

Bilderna här är från Ungern och Rumänien 2008 – tiden då jag med stor tvekan började ta klivet över i den digitala världen. Två av bilderna är digitala, en på film. Jag reste genom Central- och Östeuropa och släpade runt en stor ryggsäck. Däri fanns kläder, en filt, och av beslutsångest packade jag ner en Canon Dial, en Fujifilm E900, en Nikon D200+17-35 och 85, en Rolleicord V och 100 rullar svartvit film. Jag drog iallafall gränsen vid fyra och lämnade till sist min lilla Ricoh hemma. Jag valde lite slumpmässigt mellan dem längs vägen, och det blev väl, som jag ofta återkommer till, inte särskilt stor skillnad på grund av det. Till sist är det jag, hur jag förhåller mig till min omvärld och vad jag ser som är helt avgörande.

syntax 2026-05-15 08:16

Tack för den långa och välskrivna utredningen. Det finns dock lite frågetecken att bocka av i kanten – och det har med kvantiteter att göra.
Folk som är riktigt bra på att fotografera, och som därför har blivit berömda fotografer, framhåller ofta att toppbilderna, dom där bilderna som verkligen står fram – det blir det kanske två-tre stycken per år. Det är även min personliga erfarenhet att det förhåller sig så.
Nu tror jag inte att gruppen av den sortens fotografer, och den sortens bilder har blivit så mycket större – jag tror inte att den saken är teknikavhängig. Alltså är mängden riktiga toppbilder tämligen oförändrad.
Vid sidan av detta, tack vare den tekniska utvecklingen, har det tillkommit en gigantisk flodvåg av mediokra och dåliga bilder, varav en stor del är ren smörja bildmässigt. Det är min personliga erfarenhet
Det är alltså storleksförhållandena mellan dåliga och bra bilder som har förändrats - och det är ju inte så konstigt. Om man erbjuder en teknik där man kan få en tekniskt bra bild bara genom att trycka på en knapp – så måste ju det få långtgående konsekvenser. Det kommer att trycks hej vilt på den knappen – utan några djupare tankar om vad resultatet blir rent bildmässigt.

Svar från MattiasL 2026-05-15 12:58

Tack Peter. Det är en intressant aspekt att lyfta fram, och jag tror att kvantiteten i sig faktiskt leder till bättre kvalitet. Det berömda och ofta omskrivna exemplet där Jerry Uelsmann delade upp sin klass i två delar, och bedömde ena halvan efter hur många bilder de tog, medan den andra bara behövde ta en enda, perfekt bild, och det visade sig att kvantitetsgruppen presterade de bästa bilderna. Nu har vi ju problemet med vad kvalitet faktiskt innebär.
För egen del älskar jag Anders Petersens bilder, och visst är det ett fåtal hos honom som verkligen sticker ut. Men den stora behållningen är hur denna enorma mängd bilder fungerar som helhet och i sitt sammanhang. Jag tycker det är lite fel att bedöma en fotografs verk efter dessa två-tre utstickande bilder om året, precis som att det vore fel att säga att just de här tolv takterna som utgör klimax i Beethovens sjunde symfoni är det som definierar honom som kompositör. Verket är beroende av tystnad, växlingar i dynamik och stämföring som i sig själva inte betyder så mycket. På samma sätt ser jag en fotografs bilder som ett flöde som leder fram till vissa höjdpunkter, men höjdpunkterna skulle vara meningslösa utan sitt sammanhang.

Jag tror att ett ständigt övande är vad som till sist lyfter en fotograf, på samma sätt som en musiker övar skalor och håller jam sessions. Sen är det väl så att mycket av övandet är mer publikt idag vilket leder till ett stort flöde.

Tekniskt bra genom att trycka på en knapp eller inte – jag tror faktiskt det gör ganska liten skillnad. Det befriar en förstås från en del onödiga misslyckanden, men jag tror man rätt snabbt kommer förbi stadiet att en bild bygger på sina tekniska komponenter.

syntax 2026-05-15 13:13

Du glömmer att de som representerar den där flodvågen av mediokra och dåliga bilder, varav en stor del är ren smörja bildmässigt som jag snackar om, ger fullständigt faderuttan i sådana resonemang som du för här. Dom skall ha en bild snabbt för nätet eller för att skicka någon. Dom har inte mycket aning om något bildmässigt - och inga ambitioner till det heller.
Den sortens bildhantering var inte möjlig tidigare, och den sortens "fotografer" fanns därför inte.
Det är en ny sorts "fotografins dödgrävare" som vi slapp tidigare.

Svar från MattiasL 2026-05-15 13:58

Nejdå, det glömmer jag inte, men vi pratar om ett par olika saker, som ibland kanske överlappar varandra. Mer konstnärligt och hantverksmässigt medvetna bilder och bruksbilder har alltid existerat samtidigt. Det flödet du nämner motsvaras väl på ett ungefär av forntidens filmrullar med midsommar och jul på. Man knäppte ett kort, visade det för familjen, och så hamnade det i en låda tills någon städade ut dödsboet. Sen fanns det förstås mer medvetet bruksfoto som var ganska eller väldigt bra. Men fotografiet som konstform överlevde det hela, och jag är säker på att vi klarar den här samtiden också.

Frekeman 2026-05-15 14:20

Jag tycker att det verkar högst rimligt det som du skriver. Personligen var jag ingen seriös fotograf på filmtiden – fotade bara för att bevara minnen. Intresse för fotografisk bild kom i samband med digitalkamerans intåg.

Jag undrar ibland vad som skulle sägas inom filmfotografers och fotoentusiasters kretsar, när det begav sig, om man kunde fråga dem om de ville ha digital teknik med suverän detaljrikedom, ljuskänslighet, autofokus och omedelbar feedback och möjlighet till publicering/utskrift. Jag är övertygad om att de flesta av dem skulle ha varit eld och lågor över sådan möjligheter. På den tiden så inbillar jag mig att man ännu inte hade upplevt känslan att någonting är för bra eller onödigt bra. Jag tror att det fanns samma sug efter förbättringar och nyheter som idag. Samtidigt upplever jag att en del fotografer nuförtiden faktiskt inser att de flesta kameror som lanserats de senaste 10 åren räcker gott och väl för de flesta. För egen del känner jag inget behov av en bättre kamera än min Leica M10 som lanserades 2017.

Att det blivit så mycket lättare att ta bilder betyder ju inte att man behöver sluta att tänka sig för när man trycker på knappen. Som jag ser det är det helt underbart att man i princip kan ta hur många bilder man vill. Det gör att färre ögonblick missas och att man kan experimentera och skaffa sig erfarenhet som skulle på "den gamla goda tiden" tagit mycket längre tid.

Att det tas många fler bilder av dålig kvalitet har väl att göra med att tillgången till kameror har demokratiserats och att i stort sett alla har en kamera (i sin telefon). Och jag tror att bland de som tidigare inte hade tillgång till fotografisk utrustning så finns det en hel del talangfulla skapare av bilder. På samma sätt är jag övertygad om att fotografer som har fotot som hobby generar en hel del mediokra och dåliga bilder – både på filmtiden och nu i den digitala fotoeran. Det ser jag hela tiden exempel på.

Till sist, tack för en välskriven och tänkvärd artikel/blogg där du som skribent uttryckt dina åsikter med egna ord och inte som en del här på Fotosidans bloggar, klipper och klistrar från AI (vilket jag tycker är patetiskt).

Mvh
Fredrik

syntax 2026-05-15 15:27

Inte bara patetiskt Fredrik. Låt oss kalla saker och ting för deras rätta namn: Det är bedrägeri.
Kolla mitt svar till Bengan i dag.

Frekeman 2026-05-15 16:35

Det framgår ju så tydligt att det är AI och i dagens alster så står det också att det är en AI-text. Men kanske lade han inte den infon senare? Om det är bedrägeri eller inte har väl att göra med om intentionen fanns där men jag håller med dig om ditt ogillande. Tycker att det är extremt sorgligt när det gått så långt att man skriver blogginlägg med AI om ett ämne som man tydligen ska vara intresserad av.

Jag tog hjälp av AI i jobbet ibland för att författa vissa texter och det bar mig emot. Men det var för att tjäna mitt uppehälle och ingen än jag själv skulle ha nån synpunkt på att jag använt mig av AI. Jag ändrade också texten när det inte kändes som nåt jag skulle kunna ha skrivit. Men, att använda mig av AI för att skriva om min passion som är fotografi eller att använda mig av AI för att skapa nåt fotografiskt för min personliga fotografi kommer aldrig att ske!

Svar från MattiasL 2026-05-16 03:53

Tack för en bra och innehållsrik kommentar Fredrik. Jag tycker också att folk lugnat ner sig betydligt. Mina huvudkameror, Sony A9 (2016)och A9II (2019) känns fullt tillräckliga för vad jag gör. Och bara för att man kan ta 20 bilder i sekunden betyder det inte att man blir dum i huvudet och siktar på lite vad som helst, utan det är något man tar till lite då och då, när det går undan och man verkligen måste fånga en tät serie på tre eller fem bilder.

Jo, jag använder AI med försiktighet lite då och då när jag skriver för jobbet. Men mindre och mindre och då för att skaka fram utkast till nyhetsbrev utifrån transkriptioner av videor jag filmat. Men sen skriver jag om det mesta ändå. Här skriver jag för bara nöjes skull, och då är det helt manuellt.