En fågel flög in genom fönstret
Jag vakade ensam i natten
i huset där mänskorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod.
Raderna ovan vill jag tillägna Pernilla som somnade in någon dag sedan, på dagen fyra veckor efter att hennes oro om att något var fel hade bekräftats. Hon hade fått beskedet som ingen vill ha, ingen önskas sig själv eller någon annan. Tiden att blicka framåt skulle inte bli lång, kanske bara ett år, kanske tillräckligt för att förbereda sig. Andra runtomkring behövde också tid, för att hinna i kapp med sina känslor, för att hinna stötta.
Den utmätta tiden krympte till nästan ingenting. Det blev inte tid för någonting, för någon.
Det oåterkalleliga har inträffat, kvar står de närmaste, familjen och vänner, förstummade och sorgsna.
Må hennes barn få krafter för att kunna gå vidare och blicka framåt. Må hennes make få styrka att ta sig över sorgens höga vallar. Må hennes föräldrar och syskon få uppleva att man kanske kan förlika sig med det ofattbara.
Må Pernilla vila i frid.
PS. Sångtexten är skriven av Björn Afzelius, texten i sin helhet använde han i ett helt annorlunda sammanhang. DS.



jag kan bara föreställa mig vad som hänt.
- Hawk
När någon möter den yttersta gränsen långt innan det borde vara dags, utan någon förberedelsetid inför vad som komma skall, då om någonsin ställer man sig frågan: Vad är meningen med livet egentligen? Tack.
Hälsningar Lena
Så är det, fyra veckor är en så kort tid i våra liv. Ändå kan en sådan period inrymma så oändligt mycket när livet bjuder på det svåraste som finns att uppleva. Livet är skört. Inget är givet. Tack Lena.
Fin text och bilder som berör.
-affe
Tack Alf. Människan når aldrig ett futuristiskt scenario där allting kan botas. Allra minst de cancerformer som har en aggressiv agenda och som inte låter sig hejdas. Ingen väljer sitt öde.
Bilderna kom till vid tidpunkten när Pernilla blev sjuk. Det kändes naturligt att hedra och minnas henne via dem, med respekt. Livet är skört. Tack Agneta.
Kanske behöver vi sorgen ibland för att stanna upp. Samtidigt; inte borde det vara barn, unga eller vuxna mitt i livet som får iklä sig rollen att förmedla något av livets grymma realiteter för oss. Ha det fint, Danne.
/Torbjörn
Tack snälla. Omtanke och empati känns självklara i vissa situationer, som nu. För att behålla våra mänskliga drag behöver vi utöva båda delarna i många fler sammanhang, gentemot både de som är nära oss men även gentemot de som vi inte alltid har någon personlig relation till. Det är i alla fall min tro.
Styrkekramar <3
Ingen kan veta som väntar på oss i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Carpe diem - fånga dagen - mer än någonsin känns denna kliché som viktiga visdomsord. Ha det fint, Lena, kram.