Dagnys fotofika ur min horisont

Den här horisontlinjen är det inget fel på, vacker som bara den, vår utsikt vid fotofikat på Fotografiska museet.

Bengt G.

Kurre E och Per H.

Ett glatt gäng som hade trotsat den bistra kylan - ylletröjornas dag. Var det en slump att ALLA tjejer i sällskapet har sina rötter norröver...? Någon av herrarna också.

Lena P

Kurre E och Per H igen.

Ewa hade sådan fin mimik.

Björn R - det var ett heligt ögonblick när jag fick hålla hans analoga Leica i handen och ta en bild!

Richard och hans alter ego. That's me! påstår han på fullt allvar.

Ytterligare en mimikens mästare - Kurt E.

Ett par bekanta herrar, men det fanns annat intressant folk på plats också.

Bekanta nunor igen.

Lenas syrra, Richard, Kurt och Bengt - på andra sidan Björn och Affe.

Den mest fotade mannen i sällskapet förevigas av Lena. Jag satt bredvid Affe så han fick vara i fred för min del, i stort sett i alla fall.

Bengt är förundrad över senkomlingen Jesper som i sin tur är väldigt förundrad över något annat.

Ord överflödiga.

Som sagt, vyn var det inget fel på.

Det blir ingen rapportering här om vad jag tyckte om självaste Corbijn. Såg på vännernas bilder att jag behöver nog sova mer och jag tänker börja mitt nya liv omgående! Eller njaa, eftersom klockan hann bli rätt mycket ändå så får jag nog skjuta upp nystarten till i morgon... Och Corbijn får vänta.

PS. Har lite "angst"; jag tenderar att döpa om folk lite korsan och tvärsan i mina fotofikarapporteringar och i värsta fall missa någon också - snälla, säg till om så har skett denna gång... DS.

Udda sport och bländare 29 - så funkar det!

Det finns många sätt att ta sig uppför en rejäl backe. Här - sport på ett lite lättsamt sätt kombinerat med bländare 8:

Inte särskilt spännande eller hur...?

Vi testar något annat:

Här kommer några löpare uppför den långa backen, en deletapp under den 10 km långa löpbanan på ett vintrigt underlag. 

En fransman och en italienare i täten.... Detta säger något om sportgrenens internationella karaktär.

En och annan svensk siktas... Alla har förstås snöskor fastspända på fötterna. Det är dock inte vilka snöskor som helst utan specifika sådana med specifika mått. Två modeller kunde siktas på löpare; en modell som sitter fast i hela skosulans längd och en modell som "klappar" i hälpartiet (jämförbart med två typer av skridskor för långfärdsåkning).

Tävlingen i Rättvik är en del av Europacupen. Årets arrangemang är den tredje på orten.

Bländare 29 då? När jag med ett visst besvär halade fram kameran hade jag oförhappandes kommit åt bländarvredet och jag hade nöjet att fotografera med F/29 utan att i all hast upptäcka detta... Slutartiderna blev lite långa, men tack och lov fanns det gott om ljus och några av bilderna var (med nöd och näppe) användbara för att illustrera detta blogginlägg om en udda kontinentala/nordamerikanska sport.

Värdelöst vetande: Snowshoe är inte bara en sportgren utan ordet betecknar även en kattras. 

Dagen efter...i färg

Det fanns en stadspromenad i svartvitt , med dimma och rimfrost. Det blev en dag därefter också, som sig bör, men mycket var annorlunda då. Borta vara dimman och rimfrosten. En stilla vinterdag till att börja med. Rätt hastigt gick det stillsamma över och man befann sig i en snäll snöyra med stora flingor. Jag var ute för att uträtta ärenden, helt kameralös, inte ens min N8 hade fått följa med denna gång. När jag skyndade mig hemåt efter en kamera upphörde det vackra snöfallet. En timme senare började snöyran igen och jag skyndade mig ut med kameran i högsta hugg. Om det kom mycket snö den första omgången så var "ymnigt" det rätta ordet denna gång. Jättelika lite halvblöta snöflingor singlade/blåste ner, men jag kände ingen större oro för min kamera (typ "tål min kamera detta väder...?" - Se längst ner varför jag inte behöver vara orolig*). Hade god nytta av det stora motljusskyddet som hör ihop med objektivet (Pentax SMC-DA* 50-135/2.8) och fick därför inga flingor/vatten på linsen. Lite försiktighet krävdes dock när man vände kameran mot den inte särskilt kraftiga vinden.

Hörnet Vretgränd - Dragarbrunnsgatan där den gamla järnhandeln A. P. Lagerqvist har huserat ända tills bara för något år sedan. Huset och intilliggande tre andra gamla hus renoverades sedermera och det skedde genom att den gamla karaktären med "snett och vint" behölls. Till och med järnhandelsskyltningen fick vara kvar. Tack för det! Alla de fyra husen såldes via en vanlig "villaförsäljning" och de är alla privatbostäder idag .

Här är de andra renoverade husen, två trähus och ett stenhus.

"Snett och vint" sade vi ju...!

Skrev en svarskommentar nyligen till en FS-vän, angående gamla färgstarka hus i Uppsala, och beklagade då att jag inte hade med någon bild på det Västgöta nationshuset i mitt inlägg då. Här finns nu en bild ovan och som synes står två större byggnaderpå gården. Här den nämnda svarskommentaren: "På en del av Uppsalas gamla hus finner man en del färgstarka fasader. Västgöta nationshuset utmärker sig bäst i detta avseende. Ett litet sidospår: googlade lite på nationshuset och fann att nuvarande förste curator där är en. f.d. klasskamrat till en av våra döttrar. Mer sidospår: Halmbyboda herrgård utanför Uppsala har exakt samma färgsättning som Västgöta nationshuset. Ernst Westerlund ("Enköpingsdoktorn") var gårdens första ägare och dottern med maken Leo Tolstoy (son till författaren med samma namn) tog över sedan. Victoria Tolstoy härstammar förresten från denna släkt. Och slutligen för att få slut på sidospåren: samme arkitekt Kihlborg har ritat både Västgöta nation och Halmbyboda vilket ju inte alls är förvånande." -

Synd att jag inte har någon bild på Halmbyboda med ... fast hade jag haft det hade vi ju hamnat på landsbygden... Nu håller vi oss inom den centrala delen av staden i stället!

Det anrika hotellet Grand Hotel Hörnan i hörnet Bredgränd - Östra Ögatan. I denna korsning finns en liten park som invigdes som Fadimes plats för en vecka sedan, parken skymtar med lite grönt till vänster, bakom första huset. Den lilla platsen har ingen skyltning ännu (oklart i dagsläget hur det blir med skyltningen) och både namngivningen av platsen och beställningen av ett konstverk har överklagats. Att överklaga allt som går att överklaga är förresten en särskild Uppsala-specialitet. Därför tog det 90 års långbänk innan vi fick vårt konserthus (UKK). Och nästan 90 års surdeg och många onödiga dödsfall krävdes innan den stora trafikleden (E 4) kunde dras förbi staden i stället för att genomkorsa staden. Demokratiska processer har ibland ett högt pris.

Här har vi ett äldre hus vid Bäverns gränd, nära korsningen med Dragarbrunnsgatan. Vet inte mycket om huset trots att jag har bott i närheten av det sedan ett tag. Det är möjligt att huset fram till i höstas var den "fulaste" byggnaden i stan sedan något år tillbaka, byggnaden var mycket nergången och sliten och "charmig". Huset uppnådde dock aldrig den status i fulheten och som hatobjekt som det intilliggande Grimhildgaraget hade och som numera skyms av det bostadshus (syns längst till vänster i bilden) som omger garaget. Kanske tyckte folk bara synd om det gamla försummade huset...

Det som var väldigt intressant tidigare i det gamla huset var dess nakna fasad, med delvis blottade timmerstockar som gav en god illustration om gamla tiders byggteknik. En renovering i långsam takt vidtogs ett par år sedan och avslutades i höstas. Kuriosa; drygt ett år sedan uppstod en brand i det rosafärgade grannhuset, som står vägg i vägg med renoveringsobjektet. Branden härjade i översta våningen och en familj lyckades rädda sig genom att ta sig ut via ett fönster och hoppa ner till grannhusets tak och vidare ner via byggställningar. Rätt tursamt att byggställningarna omgav huset just när branden inträffade.   

*FS-medlemmen Peter O har bevisat i sitt blogginlägg att det är ingen fara med att vara ute i blötväder med en Pentax, hans exemplar stod i duschen utan några som helst negativa konsekvenser efteråt. Han har även provat bastubad med sin kamera. Jag har inte gjort den här typen av tester med min Pentax, men den fick vistas i en mycket fuktig och varm miljö nyligen vid ett av Jordaniens vulkaniska heta vattenfall. Några bilder blev det också. Fotade även i självaste det heta vattenfallet samt i den naturliga ångbastun bakom vattenfallet (= en grotta där nästintill kokhett vatten rann längs väggarna), men det var med Olympus uTough (någonstans går gränsen med ävertyrligheter jag utsätter min Pentax för...). Vattnet var ju inte det största problemet egentligen när man fotade i denna miljö (Obs vattentät kamera), utan det var ångan med immbildningen som var knepig att hantera. Och pysslet med kameran och fotandet skulle kombineras med närvarokänsla i upplevelsen av detta otroliga naturfenomen...

Rimfrost ena dagen, fnyk och stora flingor andra dagen

Gårdagens inlägg handlade om stadsnatur och rimfrost. Dagens inlägg blir i stället om "betong" och ymnigt snöfall i stan (= Uppsala). 

Ni tycker kanske att det lutar en del i båda bilderna? Helt rätt. De gamla husen vid Vretgränd lutar mer än lite faktiskt. Vid renoveringen av husen något år sedan lät man bli att räta upp dem, tack och lov. Således finns den gamla charmen kvar i byggnaderna. 

Några fnykbilder blev det inte här beroende på att fnyk är lite svårt att fånga i bild. Eller det är svårt för mig i alla fall. Det var i alla fall fnyk innan de stora flingorna började dingla ner idag.

"Bästa" bilden skulle varit med i går

Hade missat en bild i gårdagens inlägg, den som jag tyckte bäst om. Här är den:

Under det gångna dygnet har självkritiken avtagit något vilket medför att ytterligare två bilder får slinka med här, trots refuseringen dagen innan.

Man blir lite uppåt av glada färger så här års. Bilden nedan kommer med endast för färgpraktens skull. 

Du som undrar vad det hela handlar om; se gårdagens inlägg här !