Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!              

I Shoot RAW

Fast varken denna eller någon av de efterföljande. Undrar om han hör hemma här på FS?

Mer av denna miljö, olika stilar, olika ordningssinnen.

Man lovar ju så mycket...

Har ägnat nästan en hel vacker dag åt att sitta inomhus och fixa med bilder från diverse sammanhang. Det dåliga samvetet har hängt över en för man (= jag) har ju lovat skicka bilder både hit och dit... Naturligtvis dyker det upp lite andra bilder också som stjäl tid.

Förresten, helt onyttig och lättjefull har jag inte varit för stortvätten har fixats vid sidan om... 

Här var jag på väg...

...in i bokskogen för att....

....fotografera blommor på nästan makronivå. Lugnt och stilla är det. Kryper omkring. Vad vackra vårblommorna är på nära håll.

Men det hände sig att att ett stort gäng fyrbenta och tvåbenta dök upp. Överraskande. Hur kan ett tjugotal ryttare med hästar närma sig så tyst? Panik. Fel objektiv - byter snabbt. Inställningar? Hinns inte med. Skitsamma, det får bli som det blir.

Sedan fick jag ägna mig åt naturfotografi ett tag till, tills nästa ryttargäng dök upp....

Ryttarbilderna har varit orsaken till ett dåligt samvete länge. Tog ju dem ett tag sedan och en av ryttarna har hunnit höra av sig med undran när jag tänker skicka bilderna... Det är klart, jag har väl ingen skyldighet att skicka några, men lovat är lovat... Det som är allra tråkigast är att knappt några av bilderna blev av acceptabel kvalitet (utom möjligen bilderna ovan som ligger på gränsen... ), men förmodligen stör det bara mig i första hand, ryttarna lär bli glada för bilderna oberoende kvaliteten.

Dagen till ära...

... har jag också grävt fram några studentbilder. De flesta härstammar från min fotografiskt något omedvetna period, de sista är från den numera mer medvetna tiden, dock tagna med min N8.

Solen sken 2008.

Solen sken för det mesta även 2010.

Och visst sken solen nästan hela tiden även 2011.

Där någonstans försvinner de in i den förhoppningsvis ljusa framtiden...

Att solen alltid skiner på studentdagen stämmer ju naturligtivs inte. 2005 sken inte solen, tvärtom öppnade himlen sina portar lagom till att studenterna skulle springa ut. De ville inte springa ut, de ville stanna inne för att vänta ut regnet. Vi mottagare fick snällt stå i ösregnet...

Det kan vara roligt att bli gammal

Min far fyllde 80 år ett litet tag sedan. En anledning att fira alltså.

Glansdagar. En konstnärlig tolkning av maraton i New York ett antal år sedan när far var kring 50. Bra tid hade han vilket han förstås minns väl och gärna berättar om!

Bilden på mor och far, den längst ner förstås, tog jag när mor fyllde 70 år fem år sedan.

Gäster på väg. Men de hittar ju inte... fast de har varit här förr. De är också gamla. Men inte så gamla att de inte skulle kunna hantera mobiltelefoner och få instruktioner den vägen (alla finska gamlingar kan hantera mobiltelefoner).

En bild att ta med för färgernas skull.

Här pustas det ut dagen efter... Skönt att vara tillbaka i de vanliga rutinerna igen.