Dokumentär foto död på Fotosidan? Livet går vidare..

2 ämnen denna blogg.

Först något lite lättsammare men som ändå varit lite som en nagel i ögat på mig den senaste tiden på Fotosidan.

Jag saknar verkligen en aktiv grupp för Dokumentär fotografi eller bildjournlistik!

Är ingen intresserad av det? Finns här inga utövare eller människor som vill berätta något med sina bilder? Hur kan det saknas en sådan grupp i ett fotografiskt forum undrar jag??

Kanske överreagerar jag och det är så att att dessa ädla ämnen går under andra grupper såsom svartvitt, Porträtt, etc. Men det borde verkligen finnas en grupp för detta.

Pappa, Nikon 85 mm f1,8.

Nu till ett tyngre ämne som berör mig själv och min familj mycket och har gjort de senaste månaderna.

I mina tidigare blogginlägg har det ofta handlat om dramatiska saker jag upplevt och som hänt oss de senaste åren och månaderna..

Det här blogginlägget tillägnar jag min älskade far som vi nära på förlorade pga av en stroke för ett par månader sedan.

Min far är 76 år och har varit en väldigt aktiv och sund människa som långt upp i åren motionerat och ätit sundare än både mig själv och många andra människor jag känner. Jag är själv utövare av idrott på rätt hög nivå och försöker hålla igång även nu då tiden inte finns till, men min far har alltid varit en bra förebild när det gäller detta,

Han har krigat mot Cancer en längre tid och fram tills för några månader sedan var han fortfarande ute i spåret och gick raska promenader med stavar samt styrketränade flera gånger i veckan.

Han drabbades lite olyckligt av en inflamation i ljumsken sista månaderna som gjorde att han inte kunde röra sig mycket och jag såg en snabb förändring i hans form på bara några månader. Men han kämpade på.

Plötsligt en dag i kalla februari så hände det som jag inte trodde var möjligt.

Jag hittade min far hemma under dramatiska omständigheter liggandes på golvet efter ett slaganfall. Jag och han hade tur i att jag gick över den dagen för att kolla till honom, trots detta hade han legat där hela dagen fram tills kvällen då jag hittade honom.

Ilfart in till Danderyd och en hemsk natt med besked om nuläge och lite hopp om framtiden för min far och oss. Vi visste att han hade fått en stroke och att vissa saker var försämrade men var ändå glada att han var vid liv.

Han kunde röra sig och prata, något som läkarstaben förvånades över.

Men det följde ändå ett par riktigt tunga veckor då det kändes kritiskt och han svävade mellan liv och död. Jag var hos honom varje dag i flera veckor och följde utvecklingen.

Danderyd, SamsungG S3 camerazoom.

Man hade mycket tid att fundera över tillvaron och mycket tid för reflektion och oro inför framtiden.

Självklart följde ingen kamera med vid ett sådant tillfälle, men det blev ändå en del mobilkamera bilder under all väntan som min fru och jag tog mest för att komma ihåg det som hänt och han något att hålla fast vid i den virvel av förvirring och rädsla man befann sig i under veckorna som gick.

Min fantastiska fru var också med mig den första tiden varje dag och fantastiska vänner hjälpte oss med barnen så vi hade möjligheten att vara vid min fars sida.

Tiden gick och han fick till slut lämna sjukhuset, vilket bara det var härligt i sig. Men samtidigt blev man snabbt varse om vad sårbar en människa är då han plötsligt kastas tillbaka in i vardagen utan skyddnät. Mycket gick fel och vi som anhöriga fick såklart sköta det mesta för att han snabbt skulle få den hjälp han behövde.

Från att ha klarat sig helt själv hade han nu Hemtjänst 4 gånger om dagen och kunde knappt gå själv utan hjälpmedel.

Sakta men säkert började minnen och uppfattning och även fysiken att förbättras dag för dag.

Och det första fotografiet på sidan är ifrån min dotter Linneas 6års kalas nu i Maj.

Pappa ville själv komma och närvarade hela kalaset och gick armkrok hem med mig, om än något långsamt så nästan för egen maskin.

Det finns alltid en ljuspunkt i tillvaron, och för oss var det fantastiskt att han faktiskt var tillbaka, om inte 100% så iallafall en stor del av honom själv.

Ge aldrig upp hoppet vänner, det finns alltid en strimma av den sköna varan någonstans mellan åskmolnen...

/Over and out.

Det brinner...och kameran följde med.

Det har hänt ganska mycket i mitt liv senaste åren och det mesta är negativt även om en del väldigt positiva saker också hänt. Det har pendlat mellan glädje och sorg kan man säga.

Det som hände för någon helg sedan "drabbade" inte mig personligen även om det skrämde upp mig och min familj och gjorde den trygga vardagen lite mer osäker.

Jag hade precis fikat och sagt till barnen att gå ut i det vackra vintervädret. Själv gjorde jag mig redo för en promenad med Rocky( hunden inte boxaren ). Hela dagen innan hade jag funderat över något att fotografera och den ena dåliga iden avlöste den andra innanför pannbenet.

Jag tog ut Rocky på baksidan och sneddar mellan radhusen för att komma ur området där vi bor och senare för att komma till skogen som ligger nära.

Påvägen hör jag en upprörd mansröst och en annan granne som svarar denna. Den förste mannen ber om ett telefonnummer till en annan granne och säger att det är bråttom.

Jag känner att nackhåren reser sig lite och instinkten säger till mig att fråga vad som står på.

Grannen röker stressat och fingrar på mobilen, han tittar upp och säger att det brinner i hans lägenhet. Den bakgård som han nu stod i ligger bara 3 bort från våran lägenhet så jag känner en viss panik stiga när han säger detta.

Han fortsätter att förklara upprört att han bor en bit bort i området och att han själv gått ut snabbt för att slänga något i förådet. När han hade kommit innanför dörren hade han förstått att något inte stod rätt till och hade hittat sina barn för att se vad som stod på. han såg då att taket hade börjat brinna och att han inte hade kunnat få stopp på det.

Han hade fått ut sina barn fort och sedan satt igång med att ringa brandkår och polis och sedan varnat grannar och bekanta så dom kunde ta sig ut fort.

I samma veva som mannen sa detta hörde jag sirener överallt på stora vägen intill. Folk sprang även i riktning mot andra sidan området och nu kopplade jag plötsligt varför..

Jag sprang snabbt ut med Rocky mot skogen i närheten där ett mindre berg också finns för att få en överblick.

Denna vy var vad som väntade mig och min mobilkamera:

Jag förstod att den förmodligen skulle sprida sig fort för det brann ganska kraftigt kunde jag se.

Jag ringde min fru och småsprang ner mot våran lägenhet. Min första tanke när min fru svarade var: Fasen barnen är ju ute!

Jag berättade snabbt vad som hänt och började samtidigt känna hur obehaget växte i mitt huvud. jag började också formulera planer för vad som skulle räddas efter att barnen var i säkerhet.

Väl hemma med Rocky sa jag till min äldsta dotter att hålla koll på våran yngsta som låg och sov medans jag i all hast ryckte åt mig kameran och mitt 85 mm ..jag rusade sedan mot dörren och skrek till våran dotter att göra sig beredd på att lämna lägenheten och att också hålla våra 2 andra barn inne tills jag kom tillbaka med besked om vad som skulle hända.

Jag såg hennes oro och kände min egen stiga.

Jag sprang snabbt i riktningen mot elden och förbi lekplatsen där mina barn skulle vara. jag hittade dom snabbt och sa åt dom att stanna hos deras vänner och deras mamma. Dom visste vad som hänt och lovade att stanna där.

Jag sicksackade mellan gårdarna och kom runt knuten till en av de större gatorna i vårat område. Då väntade mig den här synen:

Jag kunde nu se människor springa mot platsen och bort ifrån den med saker i sina armar. Det var en ganska dramatisk syn och jag skakade på huvudet men fortsatte att springa i riktning mot byggnaden och mellan gårdar för att ta mig fram snabbt.

Efter att ha genat genom en trång passage var jag plötsligt framme vid huset som var format som ett L med 13 lägenheter i.

Människor jag kände och annat folk som flockat till platsen stod och sprang om vartannat. Innanför avspärrningar som polis och brankår satt upp sprang polis , brandmän och ambulanspersonal omkring för att försöka få ordning i kaoset.

Detta var vad jag såg:

Brandmännen försökte förbrilt stoppa spridningen av elden till närliggande hus nu och man hade insett att den här längan inte gick att rädda. Hela taket stod i lågor och rök kom ut överallt från sidorna på taket och balkonger.

Bredvid mig trängdes åskådare med människor som just förlorat sina hem och räddade husdjur och annat som de hunnit med att få ut. Polisen gick runt bland människorna för att försöka ringa in dem som bodde i huset.

Jag gjorde efterfrågningar med polis och fick snabbt reda på att ingen verkade ha skadats allvarligt. Och när oron för detta lagt sig och den andra oron för att det skulle kunna sprida sig hade lagt sig började jag plötsligt inse att jag verkade vara först ut på plats med en riktig kamera.

Överallt stod folk med sina små mobiler medans jag faktiskt kunde passa på att försöka dokumentera det som hänt och hände framför mig. Och eftersom jag inte kunde göra mycket annat just då för att hjälpa till kändes det mindre konstigt att plocka fram kameran och börja plåta.

Jag plåtade en del med min 85a och insåg snabbt att jag skulle behöva mitt 180, så jag ilade hem och tillbaka och försäkrade även barnen att vi var utom fara.

Sedan började jag skjuta så mycket jag bara orkade. Om jag hade gjort något annorlunda hade jag nog önskat en blixt med mig och 180 redan från början. Men detta är iaf resultatet av dagens drama...:

och en hel del andra bilder som berättade unefär samma sak..

Stort tack till de brandmän, polis och ambulans män som räddade liv och kämpade denna dag. Tack vare er sover jag bättre om nätterna.

Jag stannade kvar ett par timmar tills larmet och kaoset dött ut. Även lågorna hade dött ut och släckts och endast rök och skum prydde nu det stora träkadavret framför mig.

Jag kände mig ganska tom innuti och energin var helt slut. Nu ville jag bara hem till familjen och krama barnen hårt och försäkra dom om att allt skulle bli bra..

Jag vände mig sakta om och fick syn på en kvinna som kom småspringande in mot avspärrningen. Hon sprang fram till de poliser som var kvar och jag insåg att hon var från aftonbladet.

Med viss belåtenhet insåg jag också att hon hade missat alla bra fototillfällen jag hade "bjudits" på, och kanske förutom att liv hade räddats var detta det ända positiva man kunde ta med sig från denna hemska dag i Mars 2013...

/over and out.

Gatufoto, Naturligt ljus, och svartvitt!

Dokmai. (test med speedlight och röd gel).

Med den titeln på blogginlägget och den här bilden öppnar jag med några tankar om just detta. Detta är alla saker jag vill fota mer kommande månader.

Speciellt svartvitt och gatufoto och allra helst i naturligt ljus såklart!

När jag bytte min utrustning för ett drygt halvår sedan började jag expremintera mycket med blixt och studio utrustning och hade en lång paus med det som ligger mig närmast hjärtat nämligen svartvitt och naturligt ljus.

Så det är med blandade känslor jag tar fler och fler porträtt med blixt och paraplyer.

Samtidigt är det något jag har velat bli bättre på länge och fastän jag har gått ett flertal utbildningar och kan det bra i teorin tog jag det aldrig på allvar eftersom jag alldrig trodde jag skulle vilja hålla på med det.

Nu med 4 barn och en otroligt foto intresserad fru som även gärna agerar modell titt som tätt har det blivit mycket av den nya varan.

Dokmai ( Grön gel )

Angående Gatufoto vill jag bli modigare. Jag var det förr och älskade att ta med mig kameran ut på stan. Nu vågar jag knappt ta med min digitala kamera med rädla för att den ska bli stulen eller locka tjuvarna.

Och jag tar heller inte samma risker längre med vad jag fotar utan "fegar" ofta ur då jag vill närma mig något bra motiv då det handlar om människor i miljön runt om mig. Trisst!

Så önskar mer mod och mer intiativ rikedom helt enkelt detta år.

Någon som har lite tips om hur man får tillbaka det!? ;)

/over and out...

Gott nytt, och tankar om Teknik VS Känsla!?

Nu är det 2013 och i badkaret i morse gick mina tankar tillbaka till åren som gått.

Tankar gick till händelser i livet, stora som små. En av funderingarna var över Fotografin och vad som händer med den och hur det har varit. Funderingar om gamla bilder, analog fotografi kontra digitalt, och en viss oro för hur och vad som händer med fotografi framöver.

Idag är ju alla "fotografer" med sina mobiler och sitt photoshop kunnande. Min oro ligger nog i att känslan börjar försvinna mer och mer. Det knäpps bilder i massor, men ofta kommer känsla i andrahand.

Jag kan vara självkritisk här och reflektera över min utveckling som fotograf. Och detta gäller tyvärr även mig själv till viss del. När jag började fotografera hade jag många bra ideer och brann verkligen för att ta bilder som skulle säga någonting och påverka människor. Jag hade planer på att förändra världen oh att resa jorden runt och fotografera olika spännande projekt.

Min utrustning då var skrattretande om man jämför med idag. Jag fotade givetvis analogt men med mycket enkla medel. Mitt kunnande var en bråkdel av det jag besitter idag. Ändå tog jag kanske "bättre" bilder då. Inte tekniskt kanske, men med mer känsla.

Kanske är det detta jag vill med mitt fotande mest de kommande åren, att jag ska få tillbaka gnistan igen och bli mer kreativ och ha känsla i mina bilder mer än jag har haft de senaste åren. Bättre utrustning och mer tekniskt kunnande är inte alltid lika med "bättre" bilder enligt mig.

Jag hoppas att både jag och många andra i världen hittar tillbaka till känslan i fotografin och att inte teknik och perfektionism sväljer all kreativitet..

Detta efter fred i världen och jämnlikhet förstås...:P

/Gott nytt år och Over and out...

En gammal och antik Leica?

Var det detta denna tomte kom med i år?

Nej tyvärr inte hehe. Men väl en magnifik fotoryggsäck som jag ska slita ut under de kommande foto expeditionerna. Har alltid haft en förkärlek för fotoväsker måste jag erkänna, men det är nog inte så ovanligt bland fotointresserade har jag förstått.

Min fru retade mig för min väsk-girighet, medans hon själv denna jul önskade sig 4-5 precis likadana väskor men i olika färger! Något som inte stämmer där...

En sak som inte var så rolig var räkningen från Crimson där jag hade framkallat 8 rullar film från min senaste thailandsresa. Den var hög, och inte så välkommen i jultiderna!

Men så är det när man inte kan hålla sig.

Nang och Eye                   Yas, Chris, Linnea        

Annars bjöd julen på samma mys som vi lyckats få till de senaste åren, vi är en stor familj men har inte så många släktingar. Men det är gemytligt, och julmat och fika kan jag äta ända fram tills nyår...

Och barnen verkade nöjda, alla 4. Och eftersom det är barnens högtid känns det alltid viktigast.

Man tänker också alltid på de som har det sämre under julen, och önskar att man kunde göra mer för dem på något sätt. Känns orättvist att vi i väst har det så bra men ändå är så fulla av girighet och klagar över allt ändå.

Det är oerhört viktigt att vara tacksam för det man har, även om alla kan ha det tufft utifrån sina förutsättningar oavsett pengar.

Vi är verkligen ingen rik familj, men är rika på skratt och kärlek tror jag. Vi har haft ett tufft år förhållandevis med förlust av närstående och sjukdomar. Men man måste ändå vara tacksam som sagt över det vi har kvar!

Det är också oerhört skönt tt ha lite extra ledigt från jobbet( tog en extra vecka! ), och ska verkligen spendera så mycket tid jag kan med barnen, och frugan då hon inte jobbar.

Ha en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år alla fotomänniskor!

/Over and out...