Hundar, änder barn och en irriterande fotograf!

Fortsatte att pröva min nya utrusting och bytte denna dagen min fru mot barnen och några hundar som de tog med sig till en sjö nära där vi bor. Det var ett smärre chaos och ett bra test för min kamera och mig själv.

Just denna dag var det rätt soligt, så inget idealiskt fotoljus kanske men lite trevliga sommarbilder blev det som man kan spara till framtiden.

Lägger upp några här...

Yasmine och Linnea och Jerry.

Yasmine, Frasse och Jerry, Christofer och Linnea.

Chris och Jerry i en staredown.

Fortsättning följer...

Första semesterveckan och lära känna sin nya "vän".

Efter en vecka med semester då vädret varit lite sisådär, kan man i alla fall konstatera att man fått ett och annat gjort. När man inte kan bada så kan man vara inne och läsa manualer och lära känna sin nya kamera istället. Inte så jätteskoj kanske, men ett steg närmare att få börja fota lite mer med sin nya "kompis"!

Jag beställde också lite nya objektiv som anlände och efter att ha läst på en del och bekantat mig med kamera, nya objektiv och också en ny blixt så satte jag igång att prova kameran lite.

Helt underbar kamera. Måste bara få säga det. Man kan alltid önska sig mer och nya objektiv dock, men de jag har nu räcker bra för det jag fotar mest.

Min fru brukar få bli första försökskaninen för allt fotande och så även denna gång.

Här är ett par bilder från balkongen första kvällen. 

Här är en svartvit variant också:

Midsommar , semester och begravning/avsked av en analog epok.

Yasmine tagen första dagen med nya D700an.

Så Var Midsommar här och förbi. Och början på några veckors semester.

Underbart. Och också början på en ny epok inom foto för mig.

Jag har levt med min F100 och analot foto så länge jag kan minnas och nu har jag slutligen bytt kurs eller i allafall vidgat mina vyer. Jag bestämde mig för att skaffa en Nikon d700 och ta avsked av min gamla trotjänare F100.

Det kändes lite som ett svek! Men jag har bara bra minnen av den. Det som gjorde att jag slutligen tog steget var allt gott jag läste om D700. att den var så lik en bra analog kamera att andra hade bytt upp sig till den. Det fick mig att börja fundera.

Det har varit väldigt dyrt att framkalla film och tidsödande att skanna! Har fortfarande 7 rullar oframkallade sedan min senaste resa och svettas bara jag tänker på att behöva skanna dessa hehe. Även om det samtidigt är spännande att se rullarna framkallade och komma med posten.Den biten kommer jag att sakna.

Nu sitter jag här, en såld F100 och en ny d700 läsandes manualer. jag har köpt ett par nya objektiv och också en ny blixt. Det här kommer bli kul. Det bubblar nästan i magen när jag tänker på allt nytt jag kan fota med kameran.

Nu börjar ett nytt äventyr....och det är semester!

Glad sommar på er alla älskare av bilder.

Mot solen och vattnet och på vägen ett stopp i paradiset.

Ett nytt kapitel började på våran semester. Vi lämnade sjukdom, sjukhus och ångest bakom oss och lämnade även Bangkok för att åka till Hua hin.

Den ända våndan nu var att färdas hela familjen i en bil. I Thailand gör man ju så och det är inget konstigt. Men för oss svenskar skriker det "osäkerhet"! Och stor risk för personskador! Tyvärr för att resa snabbt och smidigt ibland måste man acceptera att resa i andra länder aldrig blir lika säkert som hemma i sverige.

Något jag ofta bråttas med här nere. Väl hemma pustar man ibland ut och skakar på huvudet och undrar hur man i överhuvudtaget kunde gå med på något dyligt.

Samtidigt tänker jag på allt det vi fått uppleva genom att resa på det sättet, och då känns det lite bättre.

Så var vi iväg, och Aon min frus brosdotter rattade oss i maklig takt ner genom Thailand. Jag minns att vi åkte tidigt mitt i natten för att undvika trafiken och komma fram i Hua hin i tid för att hinna bada och uppleva lite.

Så större delan av familjen sov nu i bilen medans jag tittade ut över landskapet som rullade förbi utanför. Jag satt fram med Aon och försökte föra en koversation på knacklig thailändska blandat med engelska. Aon är en välutbildad tjej som studerat hårt i Thailand för att bli dommare. Hon är redan advokat och har mycket inflytande i släkten och där hon bor. Men engelska är inte hennes starka sida!

Hon hade tagit ledigt nästan hela våran semester för att hjälpa oss med barnen och köra dit vi ville. Otroligt tuff tjej men samtidigt så omtänksam och hjälpsam. En personlighet man inte ser ofta hemma i stockholm.

Aon började bli väldigt trött och vi hade många timmar kvar att köra. Så jag sa till henne att stanna för att sova ett tag. Vi kunde passa på att äta lite frukost samtidigt menade jag.

Dagen började precis gry, Och jag steg ur bilen på vad som verkade vara något slags utkiksplats vid vägen. Jag hade inte riktigt uppskattat hur vackert det var inifrån bilen, men när jag steg ur så insåg jag hur vackert det var!

Det var lugnt och still och alla utom jag och Aon sov i bilen. Jag såg mitt tillfälle att få fotografera och föreviga denna fantastiska plats i det fina morgonljuset och packade snabbt men tyst ihop mina foto pinaler och stängde tyst som en vessla bildörren.

Aon la sig under en filt och jag började planera min promenad mot utkiksplatsen då jag hörde bildörren öppnas. Det var min fru och Yasmine som just vaknat till och ville följa med. Jag hyschade dom och bad dom snabbt stiga ur och följa med!

Vi gick ett kort stycke upp mot utkiksplatsen. Vi passerade ett litet mysigt fik och några trötta ortsbor hälsade vänligt och log när dom såg kamera utrustningen. Dom slängde en puss till Yasmine som glatt skuttade efter mig.

 Yasmine och Nang.

Utkiksplatsen låg belägen vid en stor sjö, och för att komma dit gick man igenom en trädgård som var enastående vacker. Tillfället och platsen var sådant som läker själens sår på ett ögonblick. Fantastiskt. Och vilken tur att vi stannade här.

Medans min fru och Yasmine strosade( eller skuttade i Yas fall ) mot vattnet, plåtade jag så mycket jag kunde.

Vi mötte en annan Thailändsk familj som log och skrattade när Yasmine skuttade förbi, och förutom dom var vi aldeles själva vid platsen. Avsaknaden av turister var i min mening också något som gjorde tillfället så magiskt. Så fort jag ser turister vill jag bara därifrån!

Nang och Yas gäspar belåtet i morgonljuset.

Efter detta släntrade vi tillbaks mot det fik vi hade sett på vägen mot utkiksplatsen.

Mätta på fotande och strosande men hungriga på lite frukost innan vi skulle väcka Aon och fortätta våran resa. Vi satt där på fiket och småpratade lite. Tacksamma för den diamant som detta tillfälle faktiskt var. Som vi just hade bjudits på.

En sådan oplanerad händelse man inte får uppleva då man reser med guidad tur med andra turister. En plats och ett tillfälle man alltid kommer att minnas. Och ingen av oss var speciellt sugna på att gå tillbaks till bilen för att sedan fortsätta resan i värmen och på de farliga motorvägarna i Thailand....

  Nang och Yas med utsikt mot vattnet.

Faran var över.

Dom lever! Vi klarade det! Dessa ord far igenom mitt minne då jag begrundar de sista dagarna på sjukhuset.

Linnea och Christofer levde och skulle må bra igen. Fantastiskt.

Ett mörker hade lyft och lämnat sjukhusrummet, och förutom aparater och sjuksköterskorna som sprang där så fanns inte samma tecken på allvarligt sjuka barn längre.

Dom var fortfarande ganska svaga och tvungna att äta mängder av mediciner, men annars började dom uppföra sig som barn brukar göra. Skratta och hitta på bus, alltid ett bra tecken på att barn börjar bli friska.

 Nu hade vi också massor av besök. Våran släkt vågade sig nu in fast med masker. Men det var härligt att se alla dessa människor komma för att hälsa på våra barn. Och att ha friska människor runt oss istället för att bara vara  själva och vältra oss i baciller och sjukdom.

Vi hade dialog med doktorn och frågade vad våra chanser var att få lämna sjukhuset inom en snar framtid. Hon var inte helt nöjd med att släppa oss, men gjorde det till slut med vilkoret om att ta med ett helt batteri mediciner som vi fick strikta order om att ge alla barnen flera gånger om dagen.

Min fru hade också ordnat vistelse i Hua hin på en väldigt vacker plats som hennes bror även ordnade åt oss förra gången vi var här i Thailand.

Han tycket synd om oss och barnen och ville att vi skulle få vila upp oss ordentligt innan vi reste vidare i Thailand.

Betydde det att vi nu äntligen skulle få börja våran semester?