En strandpromenad
Åkte i går till Åhus med hopp om att se fåglar vid stranden. Kom inte iväg förrän upp mot dagen, bättre ljus men mindre chans till fågel. Väl där var det väldigt tomt, några skygga småfåglar, och en liten flock sällsynt skygga ankor. Men en levande varelse dök upp, en dam med en kikare över axeln, och en om halsen; den arten är lätt att bestämma: fågelskådare. Hon var väldigt trevlig, duktig på optik och fåglar. För övrigt har jag lyckats sälja hela Canonutrustningen nu, endast Lowepro ryggsäcken kvar (bra att ha ändå), och Raynoxen (trivs utmärkt med Canon men inte med Panasonic).
Möttes av ljuset, glittrande starkt, bara det gör att allt känns bättre. Strandråg, sand och sol - det känns fint, varmt inombords. En liten fin bukt att se på. Och såg jag nedåt såg jag inte bara sand, där fanns mönster att fundera på. T.ex. dessa böljande kullar och ett litet träd. Som kan tolkas så här, som nattbild, halvt himmelsk, halvt jordisk. Men åter till verkligheten, det här med att solen bryts av vattnet och bildar mönster över sandbottnens mönster, oj vad jag gillar det. Framkallat så här så ser det annorlunda ut. En yta med både en invecklad levande form och ett mönster som ständigt förändras i denna form. Det ser invecklat ut - ja, närmast som kaos, och kaos har ju högt informationsinnehåll, men inte en struktur som är lätt att tolka. En del får lite panik av kaos, kan stänga av, medan andra äntligen får utnyttja sin kapacitet och ett lugnt analyserande leder till resultat och beslut. Bilden får mig också att tänka på topologi, en intressant gren av matematiken, där bl.a. Roger Penrose gjort fina insatser. Även de som gjorde mosaikmönstren eller golvplattorna under medeltid i moskéer t.ex. måste ha varit intuitivt väldigt duktiga på topologi. Men nu lyfter jag blicken igen, denna utsikt går bra utan funderingar. Några steg inåt land glittrar det betade gräset. Lägger mig på magen och riktar 2X400 mm framåt. Reser mig, och där sitter en fältpiplärka tror jag, det är ganska gott om dem på öppna marker. En ungfågel skulle jag tro, den var inte så snabb iväg, bilden är ganska beskuren ändå. Ner mot stranden igen, kråkorna lever gott på små musslor i tången, de mer erfarna vet att fågelintresserade inte är så farliga människor. Lade lite varmare ton i bilden, det ville bli blåstick annars. Men inte för nära, då flyger den. Här blev jag väldigt nöjd, för GX80:n prickade in kråkan trots rörig bakgrund. Denna lilla blomma stod ensam, en karaktärsblomma på badstranden, den får säga adjö.
Ha det gott/Stig
Mönster i sanden är spännande att utforska och du såg det bra.
Hälsn!
En beskrivning av hur dom bildas finns i länken nedan.
http://www.atoptics.co.uk/fz776.htm
Les Cowley är pensionerad professor i fysik med specialitet på optik och optiska fenomen så beskrivningen är korrekt.
Men jag har svårt att intuitivt begripa det här! Att linjerna på botten alltid är skarpa. Naturen är underbar och fysiken allt som oftast djup.
Översta bilden (fin!) har också nåt optiskt fenomen vid solen men jag tror inte att det fanns på himlen utan är en artefakt. Fast jag vet ju inte.
Översta bilden ja - visst är det en optisk artefakt, optik som tar bilder rakt in i solen utan artefakter är nog sällsynt. Skulle tro det är liknande det som uppstår när man sitter i ett rum med skarpare ljuskälla i någon riktning, och ser in i objektivet riktat nedåt, där denna ljusprick far runt i linserna vid rörelse, ser ut som dammkorn eller repa, lurigt. Eller de blå fläckarna på vatten där himlen reflekteras mot ögat i de konkava områdena. Ljuset bryts, far runt bland linserna, och här blev det lite regnbågsaktigt