Vattenfall på Österlen

Samma dag som jag gick längs Verkeån, som jag bloggat om tidigare, så gjorde jag också ett kort besök vid Hallamölla. Här finns ett av de få nämnvärda vattenfallen i Skåne. Det är nog Hallamölla och Forsakar som kan duga att kallas vattenfall. Mörkret började falla, så jag hann inte med så många bilder. En av utmatningarna med Hallamölla är att få bra "skottvinklar" på vattenfallen. Det är mycket vegetation som gärna skymmer sikten.

Jag tror den gamla kvarnen fortfarande går att köra. Jag minns att man visade den i drift när jag var barn, men det är ju ett tag sedan...

#1

#2

#3

Boxningsdagsgående

Titeln "Boxningsdagsgående" är en otroligt dålig översättning av engelskans "Boxing day walk". Jag tog alltså en promenad på annandag jul. Vad gör man inte för att få folk att klicka på länken? Undrar vad Boxing day egentligen betyder? Jag tvivlar på att man skall boxas den dagen. Kanske är det något med box = låda istället, att man skall lägga saker i lådor?

Hur som helst så är bilderna från en promenad hemmavid i skogen. Jag minns inte om det var före eller efter revbensspjällen. Jag hade bara kompaktkameran i fickan, men det blev lite mer eller mindre oplanerade bilder.

#1
Jag tycker regnvåt mossa har så'n fin lyster.

#2

Boken har den egenskapen att fjolårslöven ofta sitter kvar.

#3

Brutna träd tycker jag ofta kan bli spännande motiv.

#4

RX100:n har lite större sensor än många andra kompaktkameror, så det går att få lite kortare skärpedjup. Den skyldiga till "förödelsen" torde vara Simone.

#5

#6

Funderingar vid Verkeån

Nu tänkte jag skriva ett mer "seriöst" inlägg än vanligt, i varje fall vad beträffar texten. Jag kom att tänka på en av de fotoböcker som jag har i bokhyllan, "Landscape beyond" av David Ward. Jag läste den vid ungefär den här tiden förra året. Nu läser jag "I huvudet på fotografen Serkan Günes" med bilder av densamme och text av Göran Segeholm. Resonemanget kommer att utgå från tre begrepp som David använt i sin bok med sikte på lyckat landskapsfoto, Simplicity, Mystery och Beauty, som jag översätter till Enkelhet, Gåtfullhet och Skönhet.

Enkelhet

Vad menas egentligen med enkelhet? Är det att ha få element i bilden? David skriver att enkelhet är att ha bara två eller tre huvudmotiv och att det handlar om att skala bort så mycket ovidkommande som möjligt. Å andra sidan kan en för enkel bild kanske snabbt tappa i intresse? Serkan och Göran är inne på det i deras bok. De skriver att en bra landskapsbild skall ha något intressant att titta på i hela bildytan och att en landskapsbild inte behöver eller bör ha ett huvudmotiv. För egen del kan jag se poänger i båda resonemangen. Hur stämmer det med min egen bildsyn? Jag väljer att tolka enkelhet som att ta bort det som inte passar in i bilden och "stör" ordningen som jag försöker skapa med min komposition. Det får gärna finnas mycket detaljer kvar, men de skall samspela på ett bra sätt. Jag tror det är bra att tänka enkelhet, för det är nog vanligare att ta med för mycket än för lite. En bild med få element kan också fungera, men det ställer mycket stora krav på kompositionen och kanske innehållet för att vara intressant över tiden. För övrigt behöver kompositionen förstås vara bra även för den lite mer innehållsrika bilden också.

Gåtfullhet

Jag ser gåtfullheten som att en bild inte ger betraktaren alla svar. Man skall själv få fylla i och fundera över bilden. Då blir den mer intressant och det är stor chans att man stannar kvar vid den längre. Det här är förstås ingen nyhet för fotografer, och om jag får återvända till Göran Segeholm igen, så nämner han öppna och slutna bilder i sin bok "Konsten att ta vinnande bilder". En öppen bild lämnar utrymme för tolkning. I landskapsfotosammanhang, så kan det t.ex. handla om att man inte direkt ser vad bilden föreställer eller att det är svårt att avgöra storleken. Ett flygfoto och en närbild på ett parti av en sandstrand kan ibland se ganska lika ut. Det kan också handla om att betraktaren funderar över vad som finns utanför bildytan, var bilden är tagen eller vid speciella ljus- och väderförhållanden som t.ex. dimma. Om man fotograferar människor kan gåtfullheten uppträda om man inte förstår sammanhanget eller undrar över varför ansiktsuttrycken är som de är. Jag tycker själv att gåtfullheten vid landskapsfoto är lite svår, men att det är lättare att skapa den vid foto av intima landskap. De gånger jag lyckas få till det så tycker jag att det kan förhöja bildintrycket.

Skönhet

Måste man bara fotografera det som är vackert? Nej, jag tycker inte det. Skönheten i en bild kan ligga i stämningen, balansen och kompositionen och den kan utstråla skönhet fast att motivet egentligen är fult. Ett exempel är en halvfullvuxen granplanering. Vem tycker att den skogen är vacker med sina raka stammar i långa rader och knappt någon undervegetation? Fast vid rätt tillfälle och med rätt utsnitt kan det översättas till en intressant bild med någon slags skönhet i. Min kompis Ulf, som förutom landskap även fotograferar övergivna platser, visar också att man genom kreativt bildskapande kan göra bilder med skönhet i fast motiven oftast är fula. Omvänt så kan det ibland vara svårt att göra en bra bild av det som är vackert. Hur många har inte stått vid en otroligt vacker utsikt eller suttit vid havet vid en underbar solnedgång och försökt fånga dessa upplevelser på bild? I många fall blir bildresultatet en stor besvikelse. Hur gör jag själv då? Både och skulle jag tro. Jag försöker att fånga det som är vackert på bild, men jag försöker också att skapa skönhet i bilderna i sig, oavsett vad motivet är. Försöker i alla fall...

Jo, det skall bli bilder i dagens blogginlägg också. De är tagna vid en vandring längs Verkeån i östra Skåne. En mycket vacker vandring, men det blev ändå mest bilder av intima landskap och detaljer. Årstiden och vädret passade bäst för det, även om solen sken igenom en stund. Jag funderar hur jag har lyckats med enkelheten, gåtfullheten och skönheten. Förhoppningsvis finns det lite av något av det i vissa bilder.

#1

Några grenar från ett stormfällt träd på en stenmur.

#2

Den här trädstammen fångade mitt intresse. Jag är inte nöjd med den här bilden, men tar med den ändå för jämförelse med nästa. En vanlig registrering.

#3

Här är samma trädstam och jag har försökt att göra något mer intressant med lite "gåtfullhet" kanske...?

#4

Det var de mossbelupna stammarna som fångade mitt intresse.

#5

En hög med bränne kanske? Jag kämpade med kompositionen en del.

#6

Jag tyckte bilden blev bättre om jag bara tog med en del av skjulet. Jag har också gjort den ganska färgfattig.

#7

Jag ville få harsyran på "rätt" ställe.

#8

Enda bilden av lite "större" landskap.

#9

Jag försökte först med ett tajtare utsnitt med bara "hålet", men jag tyckte bilden blev för tråkig. För enkel?

#10

Det var förstås barkens utseende och mossan som drog mig till att ta den här bilden.

Vinterpromenad 3 feb - slutet

Den vinterpromenad med hunden som varade nästan tre timmar närmar sig nu slutet. Det har blivit helmulet och skogarna på Nävlingeåsen får en annan karaktär än i det inledande solskenet. Det går förstås fortfarande att hitta fotomotiv, fast man får tänka lite annorlunda. En del av bilderna tycker jag nu passar i svartvitt. Det blir också lite mer detaljbilder och "små landskap".

Någon som sticker ut?

#1


#2

#3

Här kämpade jag med att få björkstammarna att stå på ett "snyggt" sätt.

#4

Det här kärret vattenfylls ofta, men töms långsamt genom ett smalt cementrör genom en skogsväg. Det gör att isen sänker sig successivt och stenarna skjuter upp geonom isen. (Även nästa bild)

#5

Vinterpromenad 3 feb - mitten

Då följer här fortsättningen på vinterpromenaden i "hemmaskogen" på Nävlingeåsen i Skåne. Molnen börjar skymma solen mer nu, men ibland lyser den igenom. Vid rundans södra "vändpunkt" kommer jag igenom hagmarker där hästar betar på sommaren. Vilken är den bästa bilden bland dessa fem?

#1

#2

#3

#4

#5