Gatufoto, New York, 2025 – svartvitt

Hej igen, kära läsare! Nu är det dags för fler bilder från senaste trippen till New York. Denna gång är det svartvitt som utlovat. Jag är en sån som för det mesta inte tänker i svartvitt när jag fotograferar (förutom till viss del när jag fotar med min Leica M Monochrom). Det är uttryck, händelser och karaktärer jag är ute efter att komponera på nåt bra sätt. Inte tusan har jag då tid för att fundera på färg eller svartvitt! Nä, det är främst efteråt som jag bedömer om en bild gör sig bättre i svartvitt. Om färgen inte tillför nåt speciellt så finns chansen att det blir monokromt.

Mitt tillvägagångssätt för konvertering är rätt basalt. Klickar ofta på Lightrooms B&W-knapp och Auto för att sedan dra litet i Clarity och Contrast. Korn läggs som regel på också. Att lyfta upp skuggor och exponeringen överlag sker också för det mesta. Ibland även finlir kring specifika delar – att ljusa upp ögon t ex. Sen är det klart. I 10% av fallen så kanske jag kör med en preset istället.

Här kommer bilderna – kommentera gärna i vanlig ordning om bilder och text. Alltid kul att höra personers genuina åsikter. Alla bilder tagna med min Leica M10 och 35 mm Summicron eller 28 mm Elmarit. Två är fotade med min X-Pro2 vilket anges i bildtexten.

Tagen på hörnet vid Bryant Park som jag omnämnde i förra blogginlägget. För övrigt blev denna av nån anledning väldigt underexponerad. Resultatet som ni ser är tre stopp uppljusad. Sensorn från 2016-2017 presterar utmärkt. Hade haft problem om fotot var taget med min gamla Leica M-E 240.

Den här är också tagen på samma plats

Även denna!

Den sista från Bryant Park-hörnet i detta blogginlägg

Gillade hatten på sned som han bar så fint

Ett mörkt foto men det är för att det var taget på kvällen. Vanligtvis undviker jag personer som sitter i sina mobiler men den här kvinnan såg så fin ut där hon satt så jag gjorde ett undantag. Månne textade hon sin försenade dejt?

Gladde mig åt att 28 mm satt på kameran – annars hade hennes stora steg inte fångats

Boxare som slagit för hårt? Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Betrakta detta ägg!

Önskar att jag minns vad de språkade om när de gick förbi

Tillbaka i Flushing, en stor Chinatown i stadsdelen Queens. Där låg mitt hotell förförra året.

I en park i Brooklyn om jag inte minns fel. Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Jag tror att det blir minst två New York-bloggar till från förra årets resa. Jag fann fler okej färgbilder och jag kommer också att författa en inlägg om hur det var att fira fjärde juli på plats. Sen får det lov att räcka.

Fredrik

Gatufoto, New York, 2025 – färg

I september förra året så skrev jag ett blogginlägg om mina bloggplaner och med facit i handen så har det dröjt litet men jag har nu som utlovat skrivit om Diane Arbus och IKONER-utställningen. Inget djuplodande om Leica M än (förutom inlägget om Leica M EV1) och inte heller om hur det gick med gatufotandet i New York förra sommaren. Nu ska det bli ändring kring det sistnämnda med detta blogginlägg!

Att idka gatufoto i New York är det många som tycker om att göra. Som jag ser det beror det på gatufotots historia – att många pionjärer och stjärnor inom genren verkade i staden. Sen så finns där en massa intressanta karaktärer som rör sig bland reflekterande ljus från glasade fasader och gula taxibilar. Jag har nu varit i New York åtta gånger med början 2010, då jag ännu inte hade blivit en inbiten gatufotograf. Så, hela sju gånger har jag besökt det Stora Äpplet med gatufoto som planerad huvudsyssla. 

Det är lätt att skapa förväntningar om att man under New York-vistelser skall åstadkomma fler "keepers" än tidigare – dels för att man känner staden bättre efter varje besök men också för att man när förhoppningen om att man fortfarande håller på att utvecklas och bli bättre på gatufoto. Jag har lärt mig att hantera denna press hyfsat bra känner jag – det blir till att försöka så gott man kan och så får det bli som det blir helt enkelt. 

Så, hur gick det då? Sisådär. Jag brukar ha som mål att sikta på minst 500 bilder per dag när jag gatufotar en heldag, särskilt på sommaren då dagarna är längre. Det kan låta mycket för vissa men jag vet att om jag är flitig och håller ögonen öppna för det intressanta samt befinner mig på rätt plats så är det runt 500 bilder jag brukar hamna. Denna gången nådde jag inte alls upp till denna siffra. Rätt långt ifrån, faktiskt. Det blev drygt 300 bilder per dag i runda slängar. Mycket berodde på att jag traskade i områden där det helt enkelt inte fanns så mycket att gatufotografera och att jag förflyttade mig till fots istället för att ta tunnelbanan. Jag är ändå nöjd med min insats för man kan inte fotografera bara för att nå upp till en viss siffra. Det vore korkat!

Här är i alla fall några bilder från resan som jag vågar visa utan att skämmas allt för mycket. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilderna och innehållet i mitt blogginlägg – såväl kritiska som berömmande. Alla bilderna är tagna med en Leica M10 med antingen en 35 mm Summicron eller en 28 mm Elmarit för de som intresserar sig för sånt!

Denna bild togs på Coney Island, på kvällen den dan jag anlände. Tänkte att det bådar gott om gatufotogudarna ger mig sådana här färgmatchningar så snabbt!

Vill inte tro att de här två är turister. Hoppas att de är tvättäkta amerikanska italienare vars förfäder bott här sen Little Italy blev till.

Gissar på en turistfamilj. De är på Femte Avenyn.

Den här har jag glömt var den är tagen. Ingen märkvärdig bild men hon är stilig när hon går ut med hund sin tycker jag.

Gatufoto ombord på färjan till Staten Island som man åker på gratis

Tyckte hon satt litet intressant på stenen. Nära Union Square.

Den här mannen vinkar dig välkommen till en korsning mellan West 42 St och Sjätte Avenyn, vid Bryant Park. Detta är ett populärt tillhåll för många gatufotografer och här kan man bli rätt produktiv. Resten av bilderna i detta blogginlägg är tagna just i den korsningen (i samma hörn faktiskt).

Jag noterade att hennes hår guppade upp och ned som om det kommit i självsvängning. Tur med de gula taxibilarna som jag försökte placera rätt i förhållande till henne. Jag tycker att det är lyckad bild.

Ett gäng ungdomar som släcker törsten sin i denna stad där det kan bli rejält varmt på sommaren

Det finns en hel gatufoton från New York där folk bär på grejor med munnen – gatufotografen Jeff Mermelstein har några sådan pärlor. 

Denna kvinna hade kanske ätit nåt gott till lunch som gjorde sig påmint? Ser ut att vara en Sony-fotograf?

Ovan nämnde Jeff Mermelstein har givit ut en bok med gatufoton där folk antingen springer eller håller på med håret (lirkar det runt fingret). Jag är inspirerad uppenbarligen.

Nästa blogginlägg från New York kommer att fokusera på svartvita bilder. 

Fredrik

Diane Arbus i New York 2025

I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.

Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig. 

Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.

Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.

Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.

Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!

Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.

Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.

Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.

Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.

Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.

Hyfsat gatufoto med lång brännvidd

Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.

Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.

Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.

Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.

Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...

Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.

Ett fint barnporträtt

Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt

Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut

Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.

Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant

Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?

Fredrik

Vad som komma skall...

Ibland sägs det att om man skall åstadkomma något kan det vara bra om man berättar om sina planer. Detta för att skapa något slags press på sig själv för att inte misslyckas inför andra att leva upp till det man lovat. Och det är precis det jag gör med detta blogginlägg! Ganska exakt för fyra månader sedan publicerade jag mitt inlägg om min resa till Rom – alldeles för lång tid alltså mellan inläggen! Sedan dess har jag gjort en massa fotografiskt kul som jag vill berätta om. 

Sommarens resa till New York, som var längre än vanligt, kommer jag nog att skriva om mest men förmodligen också om mitt gatufotande i London under sommaren. Ett ämne att behandla från New York är hur det är att fotografera nationaldagen, den fjärde juli, i staden. Och hur det faktiskt gick att gatufotografera igen i New York med höga ambitioner och förväntningar. Sen kommer den omfattande utställningen med Diane Arbus verk att få ett alldeles eget blogginlägg. Ett helt inlägg blir det nog också om utställningen IKONER på Vida Konstmuseum på Öland med bilder av Larsåke “skuggan” Thuresson.

Kanske kommer jag också skriva om prylar för ovanlighetens skull? Har nämligen skaffat en Leica M10, som förmodligen blir min sista digitala M-kamera så länge den går att fotografera med. Varför tänker jag så? Känner också att det är läge att göra min röst hörd som Leica M-fotograf i största allmänhet då en del verkar nyfikna på systemet och för att jag inte alltid håller med om vad som ibland skrivs om dessa kameror och objektiv. 

Nu får vi se vad jag mäktar med av det utlovade. Man får inte vara för hård mot sig själv dock men det gäller att pusha sig själv lite också. 

Ett inlägg kan ju inte vara utan bilder så här kommer några som har med ovanstående text att göra.

Ravenswoods generatorstation sedd från Roosevelt Island i New York.

Vida Museum och Konsthall på Öland, nån mil söder om Borgholm. 

Ett gatufoto från London som jag är lite extra nöjd med. Togs tidigare i september.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Gatufoto i den eviga staden...

Strax innan midnatt i tisdags kom jag hem efter en resa till Rom där jag hade hälsat på min kusin som jobbar på den svenska ambassaden. Fem nätters övernattning blev det och eftersom han arbetade på vardagarna så fick jag en hel del tid över till att utforska staden på egen hand samt därmed också utöva gatufotografi. Innan resan hade jag till mina duktiga gatufotokollegor, Niklas Lindskog och Anders Johansson, uttryckt en änglsan kring hur det skulle gå med gatufotandet i den italienska huvudstaden. Jag tänkte att eftersom den är ett enda stort museum med massor av turister så skulle bilderna bli därefter också. Mina farhågor var inte mer tydligt formulerade än så. Niklas och Anders har fotat i Rom själva och tyckte att det gick bra.

Så, hur gick det? Ja, ni får ju förstås bedöma själva utifrån bilderna nedan. Men, jag var inte lika produktiv i som hemmavid i London. Och det beror nog på att man inte har koll på var nånstans de bästa gatufotoplatserna finns i Rom. Dessutom så spenderade jag flera timmar på att besöka Colosseum, Forum Romanum samt Palatinen. Förvisso går det att gatufota på sådana platser också men ens uppmärksamhet bör väl ligga på annat när man besöker sådana sevärdheter?

Något som jag lade märke till var att ingen verkar tänka tanken att jag fotograferar dem. Sannolikt beror det på att det är så normalt med turister med traditionella kameror som fotograferar ofta och mycket. 

Utrustningen som användes var min Leica M-E Typ 240 med två objektiv – en Summicron 35 mm och min Summaron 28 mm.

Som vanligt så får ni gärna kommentera och berätta vad ni tycker om mina (hastigt bearbetade) bilder.

Dagen efter att katolikerna fått sig sin nya påve. Unga präster vid Sankt Peterskyrkan bar på vad som såg ut att vara nytryckta tidningar. Förmodligen delade de ut dem?

Denne man var inbegripen i en rätt hetsig debatt med de båda nunnorna. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om. En präst stod bredvid för att ingripa ifall det gick till handgemäng.

Rörelseoskärpa i denna bild på grund av en gatufotograf som inte skärpte sig vid rätt ögonblick!

Nära Sankt Peterskyrkan. För en gatufotograf är det mumma att fotografera italienare eftersom de är så frikostiga med handgester.

Här ser vi hantverkare som ser ut att fixa med fönsterluckor. Denna lilla verkstad låg i området nära Sankt Peterskyrkan vid slutet av en gata med många restauranger.

Inte så mycket att säga om denna bild men jag gillar mammans ansiktsuttryck och hur hon ser ut att vara långt borta nånstans i sina tankar.

Många av mina bilder från Rom gör sig bäst i svartvitt men inte alla.

Här den första bilden av tre som fokuserar på händer. 

Händer nummer två.

Händer nummer tre. Till en början så var jag bara ute efter händerna på ryggen – det ser alltid så trevligt ut. Men, när jag såg killen på trappan tog jag några snabba steg framåt för att få med honom också. Även hans händer är lite intressanta men framför allt så gillar jag hur han har slagit knut på sig själv. 

Det här paret hade inte synkat sitt val av t-shirts. Eller så var det precis det de hade gjort!

Mvh

Fredrik