New York City 2024 – Puerto Rico-dagens parad

I juni bar det av till New York City igen. Jag hade ambitionen att försöka blogga precis som jag gjorde under förra årets besök men det initiativet kom på skam. Sommardagarna är så långa att man inte orkar så mycket när man kommer hem till hotellet några timmar senare än vad man gjorde i skiftet mars/april 2023.

År 2019 åkte jag vid ungefär samma tidpunkt som i år och upptäckte då att den årliga paraden för Puerto Rico-dagen ägde rum på söndagen, dagen efter jag anlände. Den gången hade jag redan bestämt mig för att åka ut till Coney Island, eftersom det är på helgerna som folk flockas där för att promenera på strandparaden, bada och besöka nöjesfältet. I år hade jag med flit prickat in paraden i schemat så att jag kunde fotografera den.

Helt klart finns det i New York en stor mängd nationalistiska och stolta puertoricaner som dagen till ära iklär sig landets färger och firar hur vad de bidragit med till det nya landet och staden New York i synnerhet. Själva Puerto Rico-dagen är på tisdagen men paraden äger rum på söndagen innan. Ska man sammanfatta paraden så bestod den mest av puertoricaner som dansade, visade upp sig och spelade musik ur högtalare från stora lastbilsflak. Kanske är jag inget fan av parader men den här var inte särskilt sofistikerad. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kändes mest om inbördes beundran för ens ursprung. Hursomhelst, det fanns massor att gatufota och som vanligt vid tillställningar blev det mest publiken som hamnade i sökaren.

För de av er som är intresserade av utrustning så är bilderna är tagna med min Leica M-E Typ 240 och objektiven Summaron 28 mm f/5,6 samt Summicron 35 mm ASPH f/2.0 ver II. Fotona är således digitala och kan därmed ses som fotografisk snabbmat enligt vissa tyckare här på Fotosidan. Hoppas att de duger ändå. 

Alla ekipage bestod inte lastbilar med flak

Dessa frukter (eller nötter?) såldes i mängder. Blev förstås nyfiken på vad det var men inte tillräckligt för att googla fram det.

Här kanske man kan tro att killen är irriterad för att han blivit petad av flaggorna men så var inte fallet. Fotografier ljuger!

Denna kvinna verkade vara i kontakt med nåt fantasifoster. Försäljningen av flaggor skulle säkert gått bättre om hon hade kommit tillbaka till verkligheten.

Det var nog inte bara "tvättäkta" puertoricaner som passade på att delta i firandet.

Det var allt för den här gången. Kommer nog några fler blogginlägg om årets NYC-besök vad det lider.

Vänliga hälsningar,

Fredrik

Färg har betydelse!

På senare tid har frågan om färg eller svartvitt inom fotografi diskuterats bland bloggarna. Personligen uppskattar jag båda kategorierna. Förmodligen ungefär lika mycket. Men ibland behövs verkligen färg för att göra bilden så stark som möjligt vilket jag vill visa med ett exempel i detta blogginlägg. 

I lördags var det sommarvärme i London med en temperatur på runt 20 grader. Jag hade bestämt mig för att det skulle bli årspremiär för mitt ljussvaga (max f/5,6) Summaron 28 mm. Det blev som jag hade hoppats på en riktigt lyckad gatufotodag med ovanligt många bilder som var värde att göra nåt med hemma vid datorn. Av de ca 560 bilderna jag tog under de ca 8 timmar som jag aktivt fotograferade kunde jag snabbt välja ut runt 25 bilder som jag inte behöver skämmas för. 

En av bilderna hade jag på känn att den skulle kunna bli en potentiell fullträff. Men det är förstås först när man kan se bilden på en skärm som man ser om allt som man hoppades på stämmer. Och det gjorde det. Tycker jag.

Traskandes på vägen tillbaka till West End från Camden Town såg jag en familj på andra sidan gatan som fick min puls att slå snabbare. En mamma bar på två stora plastpåsar med heliumfyllda rosa ballonger. Och inte nog med det – mamman och dottern var uppklädda i lika rosa klänningar. Pappan litet mer återhållsam med vinröd t-shirt. Här måste gatan korsas hann jag tänka innan jag upptäckte att familjen var på väg över till min sida av gatan. Tog en snabb första bild vid övergångsstället där mamman blundar och är lite oskarp. Och jäntan är för nära kanten. Ett misslyckande. Men som ofta sker så får man en andra chans. Familjen skulle norrut och ville få en taxi att stanna. Tog två bilder på dem när de gjorde sitt första försök att få en taxi att plocka upp dem. Av bilderna var den andra bäst – både mamman och pappan ler. Den vita lastbilen syns inte och de vinkande händerna är hyfsat frilagda. Pappan för sin andra hand mot näsan, kanske för att rätta till glasögonen. Jag grämde mig lite för att flickans ansikte var vänt från fotografen men å andra sidan får man se hennes fina hår istället. Och sen gör hon också nåt med handen.

Jag väntade sedan kvar för att jag tänkte att det skulle kunna bli riktigt kul och intressant att se och fotografera familjens försök att ta sig in i en taxi. Väntade i fem minuter men de försökte förgäves att få en taxi att stanna. Taxichaffisar är nog inte så pigga på att fylla fordonet med denna mängd ballonger utöver passagerarna. Jag valde sen att gå vidare för jag kände att jag redan hade fått en riktigt bra bild. Men kanske var jag dum som inte väntade fem minuter till?

Här nedan ser ni de bilder jag har berättat om. Och visst spelar färgen en stor roll här? Tycker ni att jag ska känna mig lite extra nöjd med denna bild? Och har jag lyckats med att utnyttja färgen som en aktiv komponent i bilden?

Bästa hälsningar,

Fredrik

Båtrejset – Oxford mot Cambridge

Detta år sammanföll påsken med "The Boat Race" – den årliga kampen mellan universitetsstädernas roddlag. De utkämpar striden på Themsen med start vid Putney-bron. Jag har tidigare gatufotat detta evenemang men det var ett tag sen sist på grund av Covid och några utlandsresor som krockat med rodden. I år var det därför extra spännande att fota där igen och dessutom utlovades vackert väder. Vad kan gå fel? Inte mycket. För Oxford gick det dock fel – de ligger under med 81 segrar mot Cambridges 87 – och årets race slutade med ännu en förlust.

Som gatufotograf är jag mer intresserad av publiken än själva rodden och ni som väntar er bilder i detta blogginlägg av de tävlande blir besvikna. Åskådarna tar rodden som en ursäkt för att umgås och dricka allehanda alkoholiska drycker – för många var det nog årspremiär för det engelska bålet som går vid namnet Pimm's, efter huvudingrediensen.

Här kommer lite bilder från dagen i en någorlunda kronlogisk ordning. Jag började i Chiswick och Hammersmith men tog mig innan start längs Themsen till Putney-bron som jag också gick över. Man kunde gå hela vägen längs Themsen, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom världens bästa och finaste fotbollsstadium, Fulhams Craven Cottage, ligger i vägen. De hade dock den goda smaken att öppna upp den nya lyxiga läktarsektionens nedre plan för försäljning av mat och dryck, och därmed kunde man fortsatt traska längs floden. Man kunde också spana in gräsplanen genom glasdörrar om man ville.

Utrustning för dagen var min Leica M-E Typ 240 med 28 mm Elmarit ASPH och 35 mm Summicron ASPH.

Detta par hade hittat en bra plats för att heja på sitt lag eller helt enkelt bara njuta av vårsolen

I England finns en tradition av så kallad Morris-dans. Vuxna män dansar på ett rätt fånigt sätt och viftar med näsdukar samt slår träpåkar mot varandra.

Jag ska erkänna att jag för några år sedan närde tanken på att kolla upp om Morris-dans kunde vara nåt för en anglofil som jag. När jag var nykter insåg jag förstås att det inte hade varit nån bra idé. Inte ens engelsmännen själva verkar tycka om dansen och ser den mest som något rätt fånigt och löjeväckande. 

"Pimm's o'clock" – en välkänd reklamslogan för drycken. Roddföreningen som krängde pints med Pimm's drog nog in välbehövda stålar en dag som denna. Dryckerna på bordet torde vara värda runt 7 000 kr skulle jag uppskatta. 

Supportbåtar fotade från Putney-bron

Alla i publiken hade inte blicken vänd mot floden kan man gissa

Lilljäntan kunde se starten bättre än jag kunde göra från pappas axlar

Glädje i vårsolen med pints i handen

Det är inte bara i Sverige som man dyrkar vårsolen

Om vad dessa språkade hade jag inte aning

Korv med bröd smakade nog bra

Rivalerna i vad man kan gissa i största utsträckning är festbåtar 

Denne man hade valt en plats en bit ifrån floden och alla människor – han verkade ändå kunna ha uppsikt över floden om det behövdes

Sammantaget var det en härlig dag att vara ute och fotografera. Det lär inte vara sista gången som evenemanget kommer att avfotas av mig.

Hälsningar,

Fredrik

Mer Erwitt – Merwitt?

Det är lätt att känna sig bortskämd i London vad gäller utbudet av allt som har med fotografi att göra. Ett paradis för gatufotografen förstås vad gäller möjligheten att utöva sin hobby. Dessutom finns nästan jämt ett stort utbud av intressanta utställningar. I helgen som gick blev jag positivt överraskad av att konstatera att Leica-butiken med tillhörande galleri ställde ut en massa fint av Elliott Erwitt. Det var inte länge sedan han gick bort – i slutet av november förra året. Strax innan hade jag möjligheten att besöka ett tillfällig utställning och om det skrev jag i ett blogginlägg. 

Leicas utställning var utmärkt och kändes lite mer speciell än den jag hänvisar till ovan – trots att det rör sig om färre bilder. Kanske för att fotografen inte finns med oss längre? Nedan några bilder som visar hur det ser ut.

Jag vill också passa på att notera att herr Erwitt hade en rätt okomplicerad syn på fotografi. Tycker att det är skönt att känna till när man läser om hur teoretiskt och komplicerat vissa hävdar att det behöver vara, som i det här blogginlägget från igår. Nedan följer några sköna citat från Erwitt som jag fritt översatte till svenska med hjälp av ChatGPT.

"Att ta bilder är en mycket enkel handling. Det finns ingen stor hemlighet i fotografi...skolor är bara skräp. Du behöver bara öva och tillämpa det du har lärt dig."

"Bra fotografi handlar inte om zonsystem eller någon annat nonsens från Ansel Adams. Det handlar bara om att se. Antingen ser du eller så ser du inte. Resten är akademiskt. Fotografi är helt enkelt en funktion av att lägga märke till saker. Inget mer."

"Du studerar inte fotografi, du bara gör det."

"Fotografi är ganska enkelt. Du reagerar bara på det du ser och tar många, många bilder."

Bilderna nedan är alla tagna med min iPhone 13 Mini och helt obehandlade.

Just den här lustiga hundbilden har jag en så kallad Magnum Square Print av som jag köpt för runt £100 – den annonseras nu för mellan $500-$1,000 på eBay. Min är inte till försäljning utan ska snart upp på väggen, fint inramad som sig bör. 

Elliott älskade att fotografera hundar – ett citat kring det: "Jag gillar hundar... De är sympatiska. De är trevliga. De begär inte utskrifter."

Vad tyckte ni läsare om Erwitt? Och tycker ni att hans citat är galna? Kommentera gärna. 

Mvh

Fredrik

Om konsten att vara osynlig...

Detta korta blogginlägg är tänkt att visa hur det kan se ut i verkligheten när man tar en bild på nära håll med en 28 mm vidvinkel. För en dryg vecka sedan så var jag och gatufotade på söndagen med min italienske vän och tillika gatufotograf, Flavio Bosi. Det är inte ofta jag spenderar en hel dag med en annan fotograf men Flavio var just då gräsänkling så han kunde stanna ute hela dagen och leka. Det var roligt och givande men att vara social tär på produktiviteten. Det blir inte lika många bilder tagna som när man jobbar ensam. Det må vara hänt då trevnaden med sällskap uppväger.

Många nybörjare inom gatufoto är skraja för att gå nära och läser man om gatufotografer som fotar med 28 mm, som exempelvis Garry Winogrand, så tänker man att hur sjutton kan de fota så utan att gång på gång bli upptäckta. Precis så tänkte jag i alla fall. Jag insåg emellertid att när man går nära med en vidvinkel och fotar lite från sidan så kan man faktiskt bli osynlig alltsom oftast. Min bild nedan visar precis detta. De personer som man fotograferar har uppmärksamheten längre fram, där en person med 50 mm kanske skulle behöva stå. I det här fallet så hjälpte nog den låga vintersolen också för att låta mig förbli oupptäckt.

Det som gjorde att jag ville fota var kvinnans orangea jacka och iögonfallande solbrillor. Samma saker såg nog Flavio också men när man fotar tillsammans vinner den som går närmast! Uppenbarligen...

Bilden på mig i action är tagen med en Leica M10-R med Voigtländer Color Skopar 28 mm f/2,8. © Flavio Bosi.

Min bild är tagen med min Leica M-E Typ 240 med Leica Elmarit 28 mm f/2,8 ASPH

För övrigt så vill jag påpeka att Flavio i sina dar har ägt åtskilliga Leica-objektiv som han sedan sålt för han faktiskt föredrar Voigtländer framför Leica. Voigtländers objektiv är nu riktigt bra – det råder det ingen tvekan om – men jag gillar inte alltid ergonomin och att objektiven ibland saknar "finger"-greppet för fokusering samt ofta har en silverfärgade ring längst ut. Eftersom man som Leica M-fotograf behöver titta på sitt objektiv så gillar jag inte solreflexerna som uppstår på grund av det sistnämnda. Jag är nog extra känslig för sånt. Intressant i sammanhanget är också att min Elmarit kostar fyra gånger mer än Flavios Color Skopar. Min Elmarit är absolut inte fyra gånger bättre – långt ifrån. 

Slutligen vill jag passa på att tipsa om Flavios webbsida. Särskilt i bloggen hans finns mycket intressant att läsa i form av objektivtester, reportage etc. – väl värt flera besök: https://www.47-degree.com/

Som alltid välkomnas kommentarer.

Vänliga hälsningar,

Fredrik