2024 års nyårsambitioner...

Många hävdar att nyårslöften inte är nån vidare bra idé om man vill skapa personlig förändring. Jag är av motsatt uppfattning och känner att ett nytt år är en perfekt anledning till att påbörja både det ena och det andra.

Min stående nyårsambition har varit att försöka fotografera mer än vad jag gjorde föregående år. Tyvärr blev det inte så när jag ser tillbaka på 2023. Det gör dock inte så mycket – det viktigaste var att jag försökte. Nu, under 2024, har jag emellertid en längre lista på "nyårsambitioner" inom det fotografiska, som jag tänker redogöra för här nedan. Att berätta för andra om löften och ambitioner lär hjälpa till eftersom man ju inte vill "svika" sin publik! Så, må det bära eller brista – här är listan: Jag ska...

• ... börja skriva ut bilder. Har köpte mig en Canon imagePROGRAF Pro-300 och en massa olika typer av papper. Här ska utforskas! Minst en utskrift per vecka då skrivaren mår bra av att användas med minst den frekvensen.
• ... använda upp alla mina filmrullar som jag äger: fyra Fomapan 200 ISO, fyra Fomapan 400 ISO, en st Ilford HP5 Plus 400 samt två st Kodak Colorplus 200. De svartvita rullarna har precis gått ut eller kommer att gå ut under första halvan av 2024. Färgrullarna gick ut 2013! Vi får se hur det går – många fans av analog fotografi gillar ju det där med utgångna filmer. Kamerorna som kommer att användas lär bli Pentax Super ME, Pentax MZ-5n samt en Nikon EM som jag ärvde av far min.
• ... hänga upp en massa printar på de delar av mina väggar som inte täcks av bokhyllor. I första hand 10 st av mina Magnum Square Prints. Schyssta ramar med högkvalitativt glas är redan levererade. Nu är det bara att rama in och hänga!
• ... påbörja försäljning av överflödig kamerautrustning
• ... börja läsa mer av texterna som finns i många av de fotoböcker jag köpt under åren – inte bara beundra bilderna!
• ... börja använda en drönare som jag köpte i frustration under första nedstängningen på grund av Covid här i England. 
• ... (det viktigaste på slutet!) försöka att nå över 1000 följare på Instagram! Idag 937. Vill ni hjälpa till så är jag @freds_sp på Instagram!

I slutet av detta år så kommer förmodligen en redogörelse för hur det gick. Kanske blir jag lika glad och nöjd som de väninnor som jag nyligen fotade på Oxford Street verkar vara? Fingers crossed...

Är det nån av mina läsare som också är fan av fotografiska nyårsambitioner? Vore intressant att höra vad de "löftena" består i.

Optimistiska hälsningar,

/Fredrik

Elliott Erwitt, 1928-2023. Och en utställning.

Möttes precis av det sorgliga beskedet att gatufotografen Elliott Erwitt har lämnat in idag, den 30 november. Hans ofta humoristiska gatufoton kommer att leva kvar bland de många fans som han under sin 95-åriga levnad skaffade sig. Han tog förstås inte bara gatufoton utan en hel del reportagefoton dessutom – som sig bör som medlem i bildbyrån Magnum. De senaste 30 åren skulle jag dock gissa att han var en av få gatufotografer som kunde leva gott på sin gatufotografi med tanke på hur populära hans många böcker var. 

För knappt ett par veckor sedan hade jag möjligheten att gå på en "popup"–utställning kallad Personal Bests (nästan precis som hans bok "Personal Best" som kom ut 2006). Tyckte mycket om vad jag såg – alltid njutbart att se en fotografs verk som inramade printar i hyfsat större storlek än på en skärm eller i en bok. 

Här följer några bilder från den utställningen som en liten hyllning till denne fotografiske gigant.

Stranger than Fiction

Min årliga sommarvistelse hos min mor i Kalmar sammanfaller för det mesta med min födelsedag i andra halvan av juli. Och på födelsedagar kan man ju få presenter även som vuxen. Nu har jag ju i stort sett allt jag behöver vad gäller prylar men ytterligare en fotobok tackar jag förstås inte nej till. Boken jag hade i åtanke var den skånske gatufotografen Johan Jehlbos "Stranger than Fiction" som innehåller bilder från det projekt om skånska marknader som han sysslat med i många år. Han har vad jag förstår självfinansierat boken som finns i en upplaga av 50. 

Även om mamma tycker att jag har alldeles för många fotoböcker så ville hon ändå ge mig boken som betalades med Swish. I England sysslar vi inte med Swish och hittills hade min 84-åriga mor aldrig swishat. Hon hade tidigare uttryckt en önskan om att kunna göra det och över Internet så hade jag lyckats förmå henne att installera appen och skapa ett konto. Men en betalning hade alltså aldrig gjorts. Så, vi slog två flugor med samma smäll – jag fick min bok och vi båda lärde oss hur man swishar! 

Boken dök upp efter några dar, precis som Johan lovade och jag blev mycket nöjd. Signerad med dedikation dessutom!

För de som inte är bekanta med Johan Jehlbos fotografi så vill jag säga att han är en duktig och framgångsrik gatufotograf som senast i förra månaden kammade hem förstapriset i färgklassen på Göteborgs Gatufotofestival som dömdes av ingen annan är Matt Stuart! Och år 2019 blev han utsedd till årets gatufotograf i EyeEm Awards (https://sverigesradio.se/artikel/7320409) för en bild som ingår i "Stranger than Fiction". Boken innehåller utöver den en hel del fotografiska godbitar.

Anledningen att jag skrev det här blogginlägget (som absolut inte är en recension!) är främst för att påminna om att man faktiskt kan stödja sina medfotografer genom att köpa en bok eller en print (om man tycker tillräckligt mycket om verken förstås!). Eller att gå på nån av de utställningar som ibland annonseras här på Fotosidan. Inte för välgörenhet utan för att mindre kända men likväl vassa fotografer är värda den uppmuntran som en såld bok eller print innebär. Och sen får man ju själv något i konstväg som man uppskattar. Är man intresserad av just denna bok så finns fortfarande exemplar att köpa från Johans hemsida verkar det som.

Ha det så bra!

Fredrik

PS. Om jag själv nånsin ger ut en bok eller försöker kränga en print så är det förstås helt godkänt att idka välgörenhet! :-)

En bild blir till!

I helgen var jag på visit i Sveriges huvudstad inför ett evenemang på måndagen där jag representerade min arbetsgivare. Att ta en flight i tidiga ottan på lördagen var betydligt billigare än att åka på sen eftermiddag på söndagen så mitt företag hade inga problem med att jag gjorde tog ett längre besök i staden för att gatufota lite och träffa vänner.

Stockholm bjöd på hyfsat vackert väder bägge dagarna. Det kom i och för sig småstormig hagelskur på lördag eftermiddag som gjorde att jag fick ta flykt till Oliver Twist och värma(?) mig med ett par öl. Det var ingen uppoffring direkt. Därefter bar det iväg till Fotografiska, främst för att spana in utställningen av Bruno Ehrs stockholmsbilder från tidigt 80-tal med musik av Tom Wolgers. Sevärd utställning. Peter Lindbergh hade också en fin utställning – sista helgen vad jag förstår. Photoshopparen Erik Johansson ställde också ut – nåt konceptuellt som jag inte riktigt förstod meningen med. Som regel uppskattar jag inte hans verk som fotografi – tycker personligen att de inte hör hemma på Fotografiska!

Så till ämnet som detta blogginlägg var tänkt att handla om. I ett tidigare blogginlägg gav jag exempel på vad det engelska uttrycket "work the scene" i gatufoto handlar om – dvs. att man pushar sig själv att ta fler foton av ett skeende om det går. Hur gick reklamen nu igen? "Jag förstår inte varför en del människor bara tar ett foto...". Hmm... det var nog nåt annat det handlade om – skål!

Nåja, här följer ytterligare ett exempel. Det är från Götgatsbacken på Söder i Stockholm – ett för en gatufotograf generöst område. Jag såg ett par unga kvinnor som spanade in en väninna med barnvagn på intågande. Här tänkte jag att det kan nog bli ett möte med en eller flera kramar. Sånt är ju trevligt att fotografera. Skyndade mig diskret fram och började ta mina bilder. Kände att det blir för lite kram och för mycket stök i bakgrunden initialt (var ej säker på den saken men jag upplevde det så). Det blev tre bilder totalt och när den sista togs hade jag cirkulerat runt sällskapet och glad blev jag för det eftersom den sista bilden blev klart bäst enligt min smak. Jag fångade ett fint leende och en fin kram. I bakgrunden ser man dessutom hur den tredje kvinnan har börjat intressera sig för bebisen.

Då jag tyckte att färgerna inte bidrog så mycket så blev den färdigbehandlade bilden svartvit istället med lite pålagt korn. Tycker ni att det var ett korrekt val?

Här började kramarna men jag var för långt ifrån

Den här är närmre med renare bakgrund men kramen känns inte så mycket för betraktaren tycker jag

Här blev det bättre – trägen vinner. Det kan löna sig att "work the scene" om det är möjligt

Det färdiga resultatet – räddade lite utbränd himmel men skulle nog kunna ha gjort ett bättre jobb med det. Kanske fixar jag till det vid nåt tillfälle.

För de här som intresserar sig för verktygen som bilder är tagna med så kan jag berätta att det var en Fujifilm X-Pro2 med ett 23 mm f/2.0-objektiv som användes.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik 

Chris Killip och apropå skärpa

I januari detta år så gick jag två gånger på den retrospektiva utställningen med Chris Killips fotografi på Photographers' Gallery i London. Första gången gjorde jag det med Fotosidans medarbetare Mattias Lundblad som samma dag hade intervjuat mig för den artikel som han skulle skriva för Fotosidan Magasin, nummer 2 2023. Vi var båda mycket imponerade och det var förstås extra intressant att se en sådan utställning tillsammans med en likasinnad. Dagen efter, på fredagen, så var jag åter inne i London och den sista timmen på fredagar så är det gratis att titta på Photographers' Gallerys utställningar. Kul att se utställningen på nytt igen men den främsta anledningen till mitt andra besök var att jag ville fota av några bilder för att skapa ett blogginlägg kring den diskussion/debatt som jag vill minnas var igång på Fotosidan med avseende på skärpa i januari. Har nu letat efter den debatten utan att ha hittat den. Minns att Bengan Björkbom var delaktig och även Gunnar Staland. Ingen av deras bloggar kring den perioden verkar dock ha den diskussion i kommentarsfälten som skulle triggat mitt andra besök! Kanske fanns diskussionen i ett forum? Eller har jag helt enkelt drömt upp några väderkvarnar som jag ville fajtas emot? 😉

Jag tror att debatten hade något att göra med huruvida det behöver vara skarpt för att fungera i uppförstorat format. Det jag hade noterat kring ett antal av Killips bilder var att skärpan inte alltid satt där den skulle men att bilderna förstås nått berömmelse trots det och att vi utställningsbesökare uppskattade vad vi såg trots tekniska brister. Bland annat noterade jag att skärpan satt på muren och axeln istället för på det unga skinnhuvudets huvud i puffbilden till denna blogg. Se mer nedan. Kan inte tänka mig att Killip medvetet valde att lägga skärpan på muren/axeln. Trots det valde utställningen att skriva ut denna fina bild stort – 118 cm x 92 cm (om min iPhone mätte korrekt!). Funkade utmärkt på normalt betraktelseavstånd!

Jag själv är nog en sån som vill att mina objektiv ska vara skarpa enligt tillverkarens specifikationer och att skärpan helst skall ligga rätt men som samtidigt inser att sån skärpa ändå är helt sekundär vad beträffar hur bra en bild är. Och det gäller inte bara "humanistisk" fotografi som gatufoto och dokumentärt utan också för landskaps- och naturfoto ( till viss del i alla fall!).

Gunnar Staland skrev om Chris Killip för några veckor sedan i ett blogginlägg och berättade att utställningen som jag och Mattias gick på numera visas uppe i Newcastle. För de som inte kan ta sig dit eller inte kunde besöka den på någon av de andra utställningsorterna så kommer här lite bilder som jag tog under mina besök. Först visas dock bilder av fotot vars skärpa jag diskuterar ovan. Alla fotona tagna med med min iPhone.

Om någon minns diskussionen jag tror mig komma ihåg så länka gärna i en kommentar. Också intresserad av allmänna åsikter i ämnet.

Hälsningar,

Fredrik

Viss oskärpa på huvudet!

På muren och på grabbens axel är det skarpt!

Måttbandsappen i min iPhone var till nytta denna dag vilket denna skärmdump visar!

Bilden på det unga skinnhuvudet är en av Chris Killips mest välkända fotografier och fick illustrera förstasidan på ovanstående publikation.

Två av mina personliga favoriter!

Denna bild gillas av många!

Fint dokumenterat av de människor som livnärde sig på att samla och sälja "sea coal" – kolbitar som sköljts upp från havet.

Mer om "sea coal"-samlarna

I vinterskrud till vänster och efter partiell rivning till höger

Många av Chris Killips mest kända bilder (den till vänster exempelvis) visades förstås – hög nivå överlag!

Bilden till höger är väl hur bra som helst, inte sant?