Diane Arbus i New York 2025

I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.

Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig. 

Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.

Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.

Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.

Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!

Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.

Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.

Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.

Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.

Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.

Hyfsat gatufoto med lång brännvidd

Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.

Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.

Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.

Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.

Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...

Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.

Ett fint barnporträtt

Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt

Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut

Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.

Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant

Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?

Fredrik

Utskrift av foton

Gott nytt år till att börja med till mina läsare! Mitt år har börjat med en förkylning som har hindrat mig att ge mig ut för att fotografera i det nu ovanligt kalla vädret i London med omnejd. Irriterande att en förkylning slår till när man är ledig. Nåja, det finns värre saker och det går ju att syssla med fotografi utan kamera i hand. Sedan en månad tillbaka så har jag sparkat igång min Canon imagePROGRAF Pro-300 och äntligen börjat att skriva ut bilder på ett hyfsat seriöst sätt. Det är en skrivare med pigmentbläck som ska resultera i utskrifter som ska hålla i många år om de skrivs ut på rätt sätt och på bra papper. 

Hittills så har det gått över förväntan. Det blev några för mörka utskrifter till att börja med av olika anledningar (en för ljust inställd skärm var förstås en av huvudorsakerna) men sen har det tuffat på rätt väl med fina svartvita utskrifter och färgutskrifter som för mig är helt acceptabla med tanke på att min skärm ej är hårdvarukalibrerad. 

För lära mig hur programvaror för utskrifter bäst används så har jag haft stor hjälp av främst ChatGPT men även Google's Gemini och Anthropics Claude. Man får dock vara på sin vakt för som bekant är svaren ibland felaktiga men överlag så har AI varit till nytta. 

Här är min lilla skrivarehörna med fem bilder som jag har skrivit ut de senaste dagarna. Skrivaren står på ett rejäl möbel för A2-ritningar/fotografier. De med IKEA-ramar inramade fotografierna är utskrivna med min gamla Canon-skrivare. Nu blir det förhoppningsvis bättre utskrifter och bättre ramar!

Extrainlagd bonusbild för kommentersutbytet mellan mig och Conny. Till vänster Canon Premium Fine Art Smooth och till höger, Hahnemühle Photo Rag Ultra Smooth.

Här följer några erfarenheter och funderingar som uppkommit sedan jag påbörjade min resa med Canon Pro-300. 

- 24Mp räcker: jag har skämtsamt hävdat några gånger att kameror med fler än 24 Mp borde förbjudas och om kvalitet beträffande utskrifter får styra så kan jag faktiskt hålla fast vid det. Trots att jag nästan jämt lägger på en typ av filmsimulering med tillhörande brus (som drar ned skärpan) så är bilderna nästan för skarpa, även vid utskrift på A3. Har man en dator som mäktar med att behandla större bildfiler samt det nödvändiga hårddiskutrymmet så gör det väl inget om antalet Mp rusar upp mot 60-100 men 24 Mp räcker alltså väldigt långt. 

- Val av papper: för den oinvigde som inte upplevt vad fotografiskt papper är från mörkrummets tid så har det varit en intressant resa att bekanta sig med den uppsjö av papper som finns att tillgå. Min erfarenhet av utskrivna foton var främst från de kopior man fick när man lämnade in filmrullar för framkallning för en liten peng för typ 30-40 år sedan. Minns att det ofta var väldigt blanka kopior som man fick. På senare tid så har jag förstås sett bättre exempel – mina Magnum Square Prints t ex som är utskrivna på ett rätt matt och slätt fotopapper men som ändå har lite blänk. De papper som jag hittills tycker om bäst är de glansiga från Hahnemühle och Canson som har en lagom mängd lyster och blänk men absolut inte är högglansiga. De sistnämnda reflekterar ljus alldeles för mycket även om klarhet och svärta kan få sig en extra skjuts (precis om på en högglansig laptopskärm antar jag?).

- Bildtryck i böcker: med mina 1 078 fotoböcker i bokhyllorna (och i högar på småbord just nu!) så får jag nog lov att kalla mig för en fotobokssamlare. Trots det så ska jag erkänna att jag inte har haft full kläm på vad som är bra kvalitet på bilder i boktryck. Men, efter att ha börjat skriva ut själv så känner jag mig nu lite tryggare i att bedöma fotoböckers tekniska bildkvalitet – det bör helt enkelt likna fotoutskrifter så mycket som möjligt har jag slutit mig till. Kombinationen av papper, tryck, detaljrikedom och frånvaro av tydliga färgrastereffekter verkar vara viktig. Sen får man ju också ta hänsyn till tycke och smak såklart.

- Vad ska skrivas ut? Min främsta typ av fotografi är gatufoto och jag har under åren samlat på mig en massa bilder i den genren som jag tycker är bra och som jag inte har problem med att visa upp på nätet. Men, när det ska skrivas ut så har jag svårare att övertyga mig själv att ett visst gatufoto ska skrivas ut. Det känns betydligt lättare för mig att trycka på "print" för bilder med mer grafiska kvaliteter jämfört med mina gatufoton. Varför det är på detta viset vet jag inte med säkerhet ännu men det är intressant att fundera över.

- Ett riktigt fotografi? Man läser och hör ibland om att ett fotografi inte är eller finns på riktigt förrän det har skrivits ut så att man kan hålla det i handen. Att ett fotografi har blivit något fysiskt som man kan ta i skall tydligen vara något speciellt för de som är av förra meningens åsikt. Den känslan har jag (tyvärr?) inte fått än när jag hanterar mina utskrifter. Jag upplever inte att ett fotografi har lyfts till en högre nivå bara för att det har skrivits ut. Kanske kommer jag att tycka annorlunda framledes?

På det hela taget är jag glad över att jag har kommit igång med att skriva ut fotografier på ett seriöst tillvägagångssätt. Jag har lärt mig en massa och börjat att tänka lite mer kring olika aspekter av det vi kallar för fotografi. Processen kommer säkert att ge bränsle för framtida blogginlägg – och det är väl alltid värt nåt?

Fredrik

PS. Vore intressant att höra från andra i kommentarsfältet om något av ovanstående känns igen eller om andra erfarenheter kring utskrifter

Leica M EV1 och lite gatufoto i London

Jag brukar ge mig in till London minst en av veckans helgdagar, och nu blev det lördagen som fylldes med en hel dags gatufotografi. Vid det här laget så känner jag London rätt väl utifrån vilka områden och ställen som för gatufoto lämpar sig särskilt väl. Den här gången blev West End, dvs. Londons centrum för shopping, restauranger och teatrar m m, som jag traskade runt i.

Om man rör sig västerut längs Oxford Street så kommer man till slut till Duke Street, en tvärgata där Leica har en av sina butiker (den andra är inhyst i Harrods-varuhuset). Är jag i närheten en lördag (de har sedan rätt nyligen söndagsstängt) så brukar jag ta mig dit för att snacka lite med den trevliga personalen och också låta mig inspireras av vad som för tillfället visas i galleriet som utgör en ungefär 50% av lokalens yta.

Igår ville jag för ovanlighetens skulle fingra på en kamera, den nysläppta Leica M EV1. Kameran ifråga är den första digitala Leica M som skippat den så kallade mätsökaren som fokusmekanism. Istället finns där nu en elektronisk sökare, precis som i alla spegellösa digitalkameror som blivit så populära de senaste 5-10 året så att de nära på har slagit ut försäljningen av spegelreflexkameror. 

Det skulle bli intressant för mig att känna efter hur det känns att fokusera manuellt (M-systemet saknar autofokus) när man bara genom att titta på en skärm ska avgöra var skärpan ligger. Som hjälpmedel har man satt in en hyfsat högupplöst "skärm", möjlighet att zooma in samt att använda så kallad "focus peaking" som visar det som är skarpt med röda kanter (eller en annan färg som sticker ut). På huset satt den senaste versionen av Summilux 35 mm f/1,4 ASPH. Med objektivet vidöppet så var det hyfsat lätt att sätta fokus. Däremot var det en större utmaning när man bländar ned till f/8 t ex. Att zooma in hjälper en del förstås men det handhavandet tar tid även om man säkert kan snabba upp det hela med litet övning. I alla fall för mig så kändes det mycket tryggare att använda en traditionell mätsökare för att sätta och bekräfta fokus.

En annan negativ sak med den elektroniska sökaren är den lilla fördröjning som finns innan den slår på efter man har fört kameran till sitt öga. En Leica M med traditionell mätsökare har ju ett genomsiktsfönster man tittar igenom och det är ju alltid "på". Visst, man kan ha på den elektroniska sökaren hela tiden men då dras det batteri.

Nä, en M EV1 är inte kamera för mig. Den är för långsam för min typ av gatufoto och jag gillar att titta igenom en optisk sökare. Jag är däremot positiv till att den finns som ett alternativ för de som fotograferar på ett annorlunda sätt. Allt som bidrar positivt till Leica som kameratillverkare kan bara vara bra resonerar jag. Och, jag behöver inte heller vara orolig för att att Leica slutar att tillverka M-kameror med mätsökare. De har bekräftat att den tillverkningen fortsätter och att man ska se M EV1 som den första versionen i en ny, tredje produktfamilj av Leica M – de andra två utgörs av analoga och digitala mätsökarkameror. (Jag noterar att folk som borde veta bättre här på Fotosidan (och även annorstädes) oroade sig för att mätsökar-M skulle försvinna men så är alltså inte fallet.)

Här är den uppsättning kamera och objektiv som jag fick leka lite med. Aaron från Leica i bakgrunden.

En sönderplockad Leica III Model F som tillverkades mellan 1933-1939. Det var den andra Leica-modellen som hade en inbyggd mätsökare. Fotot taget i det lilla rum i Leicas butik som visar upp utbudet av begagnade Leica-grejor.

Jag besökte även en annan fotobutik, Aperture, som har ett stort utbud av begagnade Leica-produkter. Där stötte jag på Matt Osborne, även känd som Mr. Leica. Han höll på att testa nått obskyrt objektiv som inom kort kommer att bli till ett YouTube-avsnitt. Matt är trevlig att prata med och gör för det mesta sevärda videor om man är intresserad av Leica. En trappa ned har Aperture ett litet galleri och fotografen Wei Jian Chan ställde ut en antal foton i dagarna två. Han var själv där och jag fick för mig att vi faktiskt hade setts och snackat tidigare när Leica-butiken hade en "filmdag" i samband med nysläppet av Leica M6. Det mindes han inte men påstridig som jag är (och orolig för mitt eget minne!) så kom jag fram till att jag hade rätt. Det var Wei som då hade berättat för mig att 2022 så använde Alex Webb fortfarande en Leica M 240!

Om man efter att ha köpt en Leica M EV1 saknar mätsökaren så kan man köpa den här mätsökaren (den svarta "skenan" med ringen på) som jag såg på Aperture-butiken. Om den är till salu förstås!

En innehållsrik dag blev det och jag hann att ta en massa gatufoton också. Nedan återges några av dessa.

Ett varnade pekfinger men inte för ciggrökning verkar det som. Chinatown.

En sån söt liten bebis som kikar fram genom jackan, va? En sån måste ju fångas på bild, inte sant? Oxford Street.

Barn gör ofta roliga saker! Soho.

Kommentera gärna både bilder och text!

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

IKONER – fotoutställning på Öland

Jag vill börja med att tacka Fotosidans redaktion för att denna utställning uppmärksammades i våras. I kommenterarna till den artikeln skrev jag att det skulle bli ett givet besök vid min årliga visit hos min mor i Kalmar. Och så blev det. Det föll sig faktiskt så att utställningen blev en central del i mitt födelsedagsfirande så jag tog med min mamma och min moster. Det fanns risk för regn och med en sån väderprognos känns det ju helt rätt och riktigt att vara inomhus och njuta av god fotografi.

Larsåke ”Skuggan” Thuresson var vad jag förstår som mest aktiv på 60- och 70-talen och utställningen visar ett urval av hans fotografier av musikartister, svenska som utländska. Jag är född 1971 och flera av personligheterna som visades var berömda före "min tid" men under ens uppväxt så har man ju snappat upp ett och annat historiskt vilket gjorde att jag trots allt visste vilka de flesta musikkändisarna var. Och hade så inte varit fallet, så hade jag åtminstone kunnat uppskatta de fina bilderna som Larsåke åstadkommit. Han var i mina ögon en riktigt vass fotograf. Allt som allt så var utställningen mycket sevärd och inspirerande. Om den sätts upp nån annanstans så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Boken som gavs ut i samband med utställning fanns till salu och jag slog naturligtvis till. Dessutom såldes en bok om gatufoto i New York av Lennart Durehed, en för mig okänd svensk fotograf. Den hamnade också på kvittot för billiga 120 kr.

Precis intill Vida Museum och Konsthall ligger gästgiveriet Halltorp, där en födelsedagslunch inmundigades efter utställningen. Tydligen så är kvaliteten inte som den var förut då restaurangen, vad jag förstår, ansågs som en kulinarisk höjdare.

Här följer några bilder från dagen tagna med min iPhone (lustigt att jag alltid använder mobilen och inte huvudkameran när jag fotar på utställningar). Har inte redigerat annat än att jag beskar några bilder.

Så här fint ligger Vida Museum & Konsthall

Min mamma och min moster minns svunna tider på vägen in till utställningen.

Här får man en bra uppfattning om hur fotona hängde. Kanske lite väl tätt ibland men jag tycker nog att det fungerade ändå.

Mäster Cees! Det sägs att om man skall lära sig ett språk perfekt ska man börja innan man fyller 12 år. Cornelis invandrade till Sverige vid den åldern och sättet som han kom att behärska och använda sig av det svenska språket var fullständigt genialiskt enligt mig. Hade han nog grejat det vid vilken ålder som helst! Jag är ett stort fan!

Ännu en legendar avbildad

Jag minns inte vad, men jag läste nåt i nån bildtext som fick mig att förstå att Jerry Williams verkade vara en fin och omtänksam människa.

Bob Dylan är en artist som jag inte lyssnat så mycket på i min dar – hoppas att jag ger mig möjlighet att försöka lyssna in mig på honom nån gång.

B.B. King – undrar om det var "Lucille" som han spelade på?

Walesaren Tom Jones – man kan ju fråga sig om det inte var ovanligt att han besökte Sverige...

The Fab Four – givetvis så fanns även de att beskåda!

Det ska börjas i tid!

Bono och Cher. Flest foton av Cher. 

Min mamma pekar möjligen igenkännande på Björn Ulvéus band innan han slog igenom på allvar med ABBA.

Larsåke tog en kanonfin bild på The Beatles på Arlanda men den får ni googla fram nån annanstans!

Så här glada är mor och son efter att ha tittat på en 15-20 minuter lång film om hur utställningen kom till.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Vad som komma skall...

Ibland sägs det att om man skall åstadkomma något kan det vara bra om man berättar om sina planer. Detta för att skapa något slags press på sig själv för att inte misslyckas inför andra att leva upp till det man lovat. Och det är precis det jag gör med detta blogginlägg! Ganska exakt för fyra månader sedan publicerade jag mitt inlägg om min resa till Rom – alldeles för lång tid alltså mellan inläggen! Sedan dess har jag gjort en massa fotografiskt kul som jag vill berätta om. 

Sommarens resa till New York, som var längre än vanligt, kommer jag nog att skriva om mest men förmodligen också om mitt gatufotande i London under sommaren. Ett ämne att behandla från New York är hur det är att fotografera nationaldagen, den fjärde juli, i staden. Och hur det faktiskt gick att gatufotografera igen i New York med höga ambitioner och förväntningar. Sen kommer den omfattande utställningen med Diane Arbus verk att få ett alldeles eget blogginlägg. Ett helt inlägg blir det nog också om utställningen IKONER på Vida Konstmuseum på Öland med bilder av Larsåke “skuggan” Thuresson.

Kanske kommer jag också skriva om prylar för ovanlighetens skull? Har nämligen skaffat en Leica M10, som förmodligen blir min sista digitala M-kamera så länge den går att fotografera med. Varför tänker jag så? Känner också att det är läge att göra min röst hörd som Leica M-fotograf i största allmänhet då en del verkar nyfikna på systemet och för att jag inte alltid håller med om vad som ibland skrivs om dessa kameror och objektiv. 

Nu får vi se vad jag mäktar med av det utlovade. Man får inte vara för hård mot sig själv dock men det gäller att pusha sig själv lite också. 

Ett inlägg kan ju inte vara utan bilder så här kommer några som har med ovanstående text att göra.

Ravenswoods generatorstation sedd från Roosevelt Island i New York.

Vida Museum och Konsthall på Öland, nån mil söder om Borgholm. 

Ett gatufoto från London som jag är lite extra nöjd med. Togs tidigare i september.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik