Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).

2024 års nyårsambitioner...

Många hävdar att nyårslöften inte är nån vidare bra idé om man vill skapa personlig förändring. Jag är av motsatt uppfattning och känner att ett nytt år är en perfekt anledning till att påbörja både det ena och det andra.

Min stående nyårsambition har varit att försöka fotografera mer än vad jag gjorde föregående år. Tyvärr blev det inte så när jag ser tillbaka på 2023. Det gör dock inte så mycket – det viktigaste var att jag försökte. Nu, under 2024, har jag emellertid en längre lista på "nyårsambitioner" inom det fotografiska, som jag tänker redogöra för här nedan. Att berätta för andra om löften och ambitioner lär hjälpa till eftersom man ju inte vill "svika" sin publik! Så, må det bära eller brista – här är listan: Jag ska...

• ... börja skriva ut bilder. Har köpte mig en Canon imagePROGRAF Pro-300 och en massa olika typer av papper. Här ska utforskas! Minst en utskrift per vecka då skrivaren mår bra av att användas med minst den frekvensen.
• ... använda upp alla mina filmrullar som jag äger: fyra Fomapan 200 ISO, fyra Fomapan 400 ISO, en st Ilford HP5 Plus 400 samt två st Kodak Colorplus 200. De svartvita rullarna har precis gått ut eller kommer att gå ut under första halvan av 2024. Färgrullarna gick ut 2013! Vi får se hur det går – många fans av analog fotografi gillar ju det där med utgångna filmer. Kamerorna som kommer att användas lär bli Pentax Super ME, Pentax MZ-5n samt en Nikon EM som jag ärvde av far min.
• ... hänga upp en massa printar på de delar av mina väggar som inte täcks av bokhyllor. I första hand 10 st av mina Magnum Square Prints. Schyssta ramar med högkvalitativt glas är redan levererade. Nu är det bara att rama in och hänga!
• ... påbörja försäljning av överflödig kamerautrustning
• ... börja läsa mer av texterna som finns i många av de fotoböcker jag köpt under åren – inte bara beundra bilderna!
• ... börja använda en drönare som jag köpte i frustration under första nedstängningen på grund av Covid här i England. 
• ... (det viktigaste på slutet!) försöka att nå över 1000 följare på Instagram! Idag 937. Vill ni hjälpa till så är jag @freds_sp på Instagram!

I slutet av detta år så kommer förmodligen en redogörelse för hur det gick. Kanske blir jag lika glad och nöjd som de väninnor som jag nyligen fotade på Oxford Street verkar vara? Fingers crossed...

Är det nån av mina läsare som också är fan av fotografiska nyårsambitioner? Vore intressant att höra vad de "löftena" består i.

Optimistiska hälsningar,

/Fredrik

Elliott Erwitt, 1928-2023. Och en utställning.

Möttes precis av det sorgliga beskedet att gatufotografen Elliott Erwitt har lämnat in idag, den 30 november. Hans ofta humoristiska gatufoton kommer att leva kvar bland de många fans som han under sin 95-åriga levnad skaffade sig. Han tog förstås inte bara gatufoton utan en hel del reportagefoton dessutom – som sig bör som medlem i bildbyrån Magnum. De senaste 30 åren skulle jag dock gissa att han var en av få gatufotografer som kunde leva gott på sin gatufotografi med tanke på hur populära hans många böcker var. 

För knappt ett par veckor sedan hade jag möjligheten att gå på en "popup"–utställning kallad Personal Bests (nästan precis som hans bok "Personal Best" som kom ut 2006). Tyckte mycket om vad jag såg – alltid njutbart att se en fotografs verk som inramade printar i hyfsat större storlek än på en skärm eller i en bok. 

Här följer några bilder från den utställningen som en liten hyllning till denne fotografiske gigant.

Stranger than Fiction

Min årliga sommarvistelse hos min mor i Kalmar sammanfaller för det mesta med min födelsedag i andra halvan av juli. Och på födelsedagar kan man ju få presenter även som vuxen. Nu har jag ju i stort sett allt jag behöver vad gäller prylar men ytterligare en fotobok tackar jag förstås inte nej till. Boken jag hade i åtanke var den skånske gatufotografen Johan Jehlbos "Stranger than Fiction" som innehåller bilder från det projekt om skånska marknader som han sysslat med i många år. Han har vad jag förstår självfinansierat boken som finns i en upplaga av 50. 

Även om mamma tycker att jag har alldeles för många fotoböcker så ville hon ändå ge mig boken som betalades med Swish. I England sysslar vi inte med Swish och hittills hade min 84-åriga mor aldrig swishat. Hon hade tidigare uttryckt en önskan om att kunna göra det och över Internet så hade jag lyckats förmå henne att installera appen och skapa ett konto. Men en betalning hade alltså aldrig gjorts. Så, vi slog två flugor med samma smäll – jag fick min bok och vi båda lärde oss hur man swishar! 

Boken dök upp efter några dar, precis som Johan lovade och jag blev mycket nöjd. Signerad med dedikation dessutom!

För de som inte är bekanta med Johan Jehlbos fotografi så vill jag säga att han är en duktig och framgångsrik gatufotograf som senast i förra månaden kammade hem förstapriset i färgklassen på Göteborgs Gatufotofestival som dömdes av ingen annan är Matt Stuart! Och år 2019 blev han utsedd till årets gatufotograf i EyeEm Awards (https://sverigesradio.se/artikel/7320409) för en bild som ingår i "Stranger than Fiction". Boken innehåller utöver den en hel del fotografiska godbitar.

Anledningen att jag skrev det här blogginlägget (som absolut inte är en recension!) är främst för att påminna om att man faktiskt kan stödja sina medfotografer genom att köpa en bok eller en print (om man tycker tillräckligt mycket om verken förstås!). Eller att gå på nån av de utställningar som ibland annonseras här på Fotosidan. Inte för välgörenhet utan för att mindre kända men likväl vassa fotografer är värda den uppmuntran som en såld bok eller print innebär. Och sen får man ju själv något i konstväg som man uppskattar. Är man intresserad av just denna bok så finns fortfarande exemplar att köpa från Johans hemsida verkar det som.

Ha det så bra!

Fredrik

PS. Om jag själv nånsin ger ut en bok eller försöker kränga en print så är det förstås helt godkänt att idka välgörenhet! :-)

En bild blir till!

I helgen var jag på visit i Sveriges huvudstad inför ett evenemang på måndagen där jag representerade min arbetsgivare. Att ta en flight i tidiga ottan på lördagen var betydligt billigare än att åka på sen eftermiddag på söndagen så mitt företag hade inga problem med att jag gjorde tog ett längre besök i staden för att gatufota lite och träffa vänner.

Stockholm bjöd på hyfsat vackert väder bägge dagarna. Det kom i och för sig småstormig hagelskur på lördag eftermiddag som gjorde att jag fick ta flykt till Oliver Twist och värma(?) mig med ett par öl. Det var ingen uppoffring direkt. Därefter bar det iväg till Fotografiska, främst för att spana in utställningen av Bruno Ehrs stockholmsbilder från tidigt 80-tal med musik av Tom Wolgers. Sevärd utställning. Peter Lindbergh hade också en fin utställning – sista helgen vad jag förstår. Photoshopparen Erik Johansson ställde också ut – nåt konceptuellt som jag inte riktigt förstod meningen med. Som regel uppskattar jag inte hans verk som fotografi – tycker personligen att de inte hör hemma på Fotografiska!

Så till ämnet som detta blogginlägg var tänkt att handla om. I ett tidigare blogginlägg gav jag exempel på vad det engelska uttrycket "work the scene" i gatufoto handlar om – dvs. att man pushar sig själv att ta fler foton av ett skeende om det går. Hur gick reklamen nu igen? "Jag förstår inte varför en del människor bara tar ett foto...". Hmm... det var nog nåt annat det handlade om – skål!

Nåja, här följer ytterligare ett exempel. Det är från Götgatsbacken på Söder i Stockholm – ett för en gatufotograf generöst område. Jag såg ett par unga kvinnor som spanade in en väninna med barnvagn på intågande. Här tänkte jag att det kan nog bli ett möte med en eller flera kramar. Sånt är ju trevligt att fotografera. Skyndade mig diskret fram och började ta mina bilder. Kände att det blir för lite kram och för mycket stök i bakgrunden initialt (var ej säker på den saken men jag upplevde det så). Det blev tre bilder totalt och när den sista togs hade jag cirkulerat runt sällskapet och glad blev jag för det eftersom den sista bilden blev klart bäst enligt min smak. Jag fångade ett fint leende och en fin kram. I bakgrunden ser man dessutom hur den tredje kvinnan har börjat intressera sig för bebisen.

Då jag tyckte att färgerna inte bidrog så mycket så blev den färdigbehandlade bilden svartvit istället med lite pålagt korn. Tycker ni att det var ett korrekt val?

Här började kramarna men jag var för långt ifrån

Den här är närmre med renare bakgrund men kramen känns inte så mycket för betraktaren tycker jag

Här blev det bättre – trägen vinner. Det kan löna sig att "work the scene" om det är möjligt

Det färdiga resultatet – räddade lite utbränd himmel men skulle nog kunna ha gjort ett bättre jobb med det. Kanske fixar jag till det vid nåt tillfälle.

För de här som intresserar sig för verktygen som bilder är tagna med så kan jag berätta att det var en Fujifilm X-Pro2 med ett 23 mm f/2.0-objektiv som användes.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik