På vift i Italien: Sabbioneta: en midsommarnatts dröm?

Efter att ha gått runt och slappat en dag var det dags att ta på sig blåställen och börja jobba. Dags för lite litterär turism. De som följt bloggen minns kanske att Till och Från förra året sökte hjälpa till att kartlägga de platser som förekommer i Shakespeares italienska dramer. Reportagen från dessa företag hittas här och här och här. Genom att ta rygg på Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe lyckades undertecknad lämna några inte helt oävna bidrag till den litteraturarkeologiska forskningen. Inom loppet av tre dagar upptäcktes Shakespeares hus i Venedig, Julias fruktträdgård i Verona, samt Shylocks penthouse i Venedig. Sporrad av framgångarna från förra resan ville jag därför nu gärna fortsätta på den inslagna vägen och söka göra nya upptäckter. 

En kort resumé om vad saken gäller. Den amerikanske Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe skrev en bok där han sökte kartlägga platserna för Shakespeares italienska dramer. Roes tes är att pjäserna innehåller sådana detaljer och hänvisningar till konkreta platser, som man omöjligt kunde läsa sig till i femtonhundratalets England, vilket gör att man måste dra slutsatsen att författaren till pjäserna måste ha besökt Italien och sett platserna med egna ögon. Hela en tredjedel av Shakespeares pjäser utspelas för övrigt i Italien, vilket tyder på att författaren till pjäserna måste ha hyst en viss förkärlek för landet. 

De italienska miljöerna skapar problem när man skall tillskriva författarskapet till pjäserna. Den person som normalt anses ha skrivit pjäserna, nämligen William Shakspere från Stratford, har många haft svårt att passa in på dramerna. Vad man vet var Shakspere en provinsiell handelsman som kom upp sig, och som saknade den bakgrund som förekommer i miljöerna i Shakespeares dramer. Han lämnade också vad man vet aldrig England. Det har därför under lång tid framförts teorier att någon annan med en mer passande bakgrund egentligen skrev pjäserna. Sedan 1920-talet har den ledande kandidaten varit Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Till skillnad från vad som är fallet med mannen ifrån Stratford, har man funnit slående paralleller mellan De Veres liv och innehållet i Shakespeares dramer. Oxford var en av Englands mest högvälborna och anrika pärer, som emellertid förslösade sitt fädernesarv på teater och ett utsvävande liv i Englands litterära miljöer. Om den s k Oxford-teorin går det att läsa här. Inte minst är det intressant att Oxford älskade Italien och att han reste i landet under ett års tid, och där han bland annat bodde i Venedig under ett halvår. 

Låt oss återvända till kyrkan Santa Maria delle Grazie från förra inlägget. Det finns en intressant anknytning mellan den och earlen av Oxford. Där finns nämligen den italienska författarens och hovmannens Baldesar Castigliones grav. Castiglione är känd för att ha skrivit boken Il Cortegiano, Boken om Hovmannen. Boken är en berättelse om vad som utmärker den ideale hovmannen. Handlingen utspelar sig vid hovet i staden Urbino kring år 1500. Boken skildrar hur ett lysande sällskap under fyra dagar dryftar hur den ideale hovmannen bör uppträda. Den ideale hovmannen skall enligt boken vara en syntes av det gamla riddaridealet och den humanistiskt lärde. Krigaryrket är som förr huvudsysslan för en adelsman, men det skall tempereras med humanistisk bildning, vilket tidigare hållits med förakt hos krigarklassen. Boken handlar mycket om att diskutera vad som är passande i olika situationer. Den ideale hovmannen bör fly förkonstling och sträva efter naturlighet. Här fås råd om hur exempelvis en hovman bör uppträda när han brottas med bönder, om varför en hovman inte bör spela blåsinstrument, varför folkspråket är att föredra, varför svarta kläder ofta lämpar sig bäst, att en yngling gärna får vara allvarsam, och mycket annat matnyttigt. Råden känns allmänt pragmatiska och ganska vettiga. Framför allt lanserar boken begreppet sprezzatura, som betyder vikten av en ledig och okonstlad stil. För att kunna imponera på människor gäller det för hovmannen att dölja sin skicklighet och den myckna mödan i inlärandet, för att få det som att det han gör kommer sig av naturen och som om det var medfött. Il Cortegiano blev en stor hit bland dåtidens unga ädlingar i hela Europa. Den anses ha utövat ett speciellt stort inflytande i England, där den har ansetts ha lagt grunden till den brittiske gentlemannen. Det är svårt att tänka sig Roger Moore utan Castiglione. 

För striden mellan  s k Oxfordianer och Stratfordianer om Shakespeares författarskap är boken intressant.  Dels anses boken allmänt ha haft inflytande på Shakespeares pjäser. Detta är något som Oxfordanhängarna speciellt framhäver, då det pekar på Oxford som författare. Oxford lät nämligen översätta boken till latin (boken var skriven på lombardiskt folkspråk) och skrev också ett förord till översättningen. Och detta gjordes precis året innan han for ut på sin italienska resa. Så om Castiglione var Oxfords idol verkar det rimligt att han tog sig tid att vallfärda till Castigliones grav i Santa Maria delle Grazie, en dagsfärd bort från Venedig. 

Castigliones grav ligger i det s k San Bonaventurakapellet precis när man kommer in i kyrkan. Kapellet är släckt. Men Castigliones sarkofag syns glimma i nederkanten. Är det allt man får se? 

Nej, som besökare har man möjlighet att tända kapellet! Det kostar dock en slant. Lägg i en halv euro och lyset i kapellet tänds: 

Jag lägger i en peng och se där! Kapellet tänds. Jag passar på att plåta allt jag kan, man vet inte när det slocknar. När ljuset tänds strömmar andra besökare dit och börjar tjuvplåta! Jag morrar till: Öh, ge f-n! Det här är mitt ljus! Efter en halv minut släcks lyset igen. En halv minut! För fem spänn! Rena rama ockerpriset. Den här typen av manicker är för övrigt något som italienarna älskar. I kyrkorna finns olika former av apparater där det gäller att stoppa i en slant för att något ska hända. Lägg i en slant och det tänds ett ljus. Det är lite Gröna Lund över det, men ungarna gillar det. Det är förmodligen en anledning till att italienarna ofta har en positiv inställning till kyrkan, trots att de inte längre tror på Gud. De minns allt det roliga i kyrkan från barndomen. 

Monumentet över Castiglione är som synes ganska imponerande. På toppen en staty av den uppståndne Kristus, gjord av Mantuas store artist Giulio Romano. Ni vet, han som skapade Palazzo del Te. Den här statyn har tilldragit sig Oxford-entusiasternas intresse. I Shakespeare's pjäs En Vintersaga förekommer en staty i handlingen, som sedan får liv. Statyn är i pjäsen skapad av "that rare italian master, Julio Romano". Det är den enda artisten som nämns i Shakespeares pjäser, och statyn över Castigliones grav bör ha varit inspirationskällan, då Romano inte annars är känd som skulptör. Och Romanos staty är onekligen levande. Det här innebär, menar en del kännare, att Shakespeare måste ha varit på plats i Italien och sett monumentet. Vilket talar för att Oxford och inte mannen från Stratford skrev Shakespeares pjäser. 

Det här med stridigheterna kring vem som skrev Shakespeares pjäser har som sagt blivit ett litet specialintresse för mig, så det var en trevlig upplevelse att ta del av detta monument. Och nu var det dags att gå vidare in i Shakespearekonspirationsteoriernas förtrollade värld. Bara några kilometer från Curtatone ligger den lilla staden Sabbioneta. Och i den staden ansåg sig guiden Richard Paul Roe ha gjort en viktig upptäckt. Sabionetta skall enligt Roe ha varit inspirationskällan för pjäsen En midsommarnatts Dröm. Jag sätter mig i Alfan och åker dit. 

Sabionetta är en trevlig liten stad på bara något tusental invånare. Staden är byggd från scratch under åren 1550-1590. Byggherren var hertigen Vespasiano Gonzaga, som ville skapa sin egen lilla renässansidyll. Bland renmässansmänniskorna var det inne att spekulera över och drömma om den ideala staden, efter klassiska mönster, symmetriska och ohämmade av medeltidens gytter. Vespasiano hade resurserna och i Sabbioneta var hans försök till ett fullskaleexperiment. Det är intressant att Vespasiano bygger sin idealstad medan Oxford besöker Italien. Oxford besökte Italien år 1574. Han är då 25 år. Han har pantsatt fädernesarvet, översatt Castigliones bok och är dessutom rustad med introduktionsbrev från drottningen Elisabet. Han bör därför inte ha haft några problem att bli mottagen vid italiens furstehus, däribland Sabbioneta och även Mantua, som bara ligger en dagsfärd bort från Venedig. Så Sabbioneta är onekligen intressant. 

Staden är byggd innanför tjocka försvarsmurar och efter att Vespasiano dog så förföll staden. Det här har gjort att staden är helt bevarad och det har i sin tur gjort att den nu är uppsatt på FN:s världsarvslista. På bilden ovan syns Palazzo Ducale, hertigens palats, vid stadens huvudtorg. 

Inuti palatset finns framför allt några berömda statyer på Vespasiano till häst, tillsammans med berömda förfäder. Vespasiano verkar vilja framställa sig som en riddare av den gamla stammen, värdig sina förfäder. 

Sabionetta är en stad på blott några kvarter. Man kunde därför tänka sig att Vespasiano skulle nöja sig med ett palats. Men nej, renässansfurste som han är vill han gärna också ha ett sommarpalats. Vilket ligger bara två kvarter bort. Man kan se det framför sig: Sommaren infaller. Dags att dra "till landet". Så Vespasiano med entourage drar bort två kvarter och intar sommarlägret i Palazzo del Giardino. Trädgårdspalatset innehåller för övrigt en del trevliga fresker. Som den pinkande keruben ovan. 

Samt en gammal favorit i repris: den blottande solvagnsföraren! Verkar som att medlemmar i Gonzaga-familjen inte kan sova utan denna bild. 

Överallt i staden finner man också Vespasianos vapen. En dubbelörn med "Libertas" skrivet i blått. Gillar! Dubbelörnen känns kaxig - den är normalt ett kejsarinsignium, symboliserande makt över öster och väster. Libertas - i blått och gult! - tycker jag man stöter på lite varstans i norra Italien. Mantua har det och Florens har det i sitt stadsvapen. Italien verkar bära på en långvarig frihetstradition och en frihetstörst som man borde lära känna mer av. 

Bakom palatset ligger kyrkan Santa Maria Coronata, lokalt känd som "templet". Vägg i vägg med kyrkan ligger Vespasianos mausoleum. Tyvärr stängt när jag var där. Mausoleet känns dock logiskt. Har man byggt sig en hel stad för sig själv är det lika bra att också bygga sig ett mausoleum. Så att folk vet vem som byggt stället. 

Stadens främsta sevärdhet är den så kallade antika teatern. En teater byggd enligt antikt mönster. Den sägs ha varit den första i sitt slag när den stod färdig år 1590. 

Men låt oss nu återvända till Shakespeare. Guiden Richard Paul Roe beskriver i sin bok sitt besök i staden och hur han där gjorde sin upptäckt. Vid besöket förklarade en italiensk guide att Sabbioneta var känt som Piccola Atene, lilla Aten. Byggherren Vespasianos målsättning hade varit att skapa en idealstad uppfylld av lärdom och konst precis som i det gamla Aten. En av stadens två portar, Porta Vittoria, syns på bilden ovan. Och den italienska guiden förklarar nu för Roe att denna port tidigare var känd som "la quercia del duce": hertigens ek. För Shakespearekännaren Roe börjar det nu snurra under fötterna. Bitarna faller på plats. Hertigens ek - som i pjäsen En midsommarnattsdröm! Pjäsen är ett lustspel som utspelar sig i Aten, där "Hertigen av Aten" Theseus skall gifta sig med amazonernas drottning. I pjäsen förekommer en "pjäs inuti pjäsen", där några byggjobbare spelar upp det antika dramat om Thisbe och Pyramus, en historia som finns med i Ovidius Metamorfoser. Byggjobbarna spelar detta klassiska drama till komiska effekter (lite som Bellman som vävde in Stockholms udda existenser i antikens mytologiska landskap). I en scen drar sig byggjobbarna tillbaka till "hertigens ek" för att öva. Och det är denna association som får Roe att tappa andan. Pjäsen har tidigare betraktats som fantasy, ett herdelustspel utan historisk eller direkt lokal anknytning. Handlingen korsar mellan "hertigens palats", "templet" och "hertigens ek". Det fanns inga hertigar i Aten, men det spelar ingen roll då pjäsen som sagt är fantasy. Men Roe menar nu att handlingen verkligen har en konkret plats som förebild. Nämligen Sabbioneta. Det fanns inga hertigar i Aten, men väl i "Lilla Aten", Sabbioneta! Och hertigens palats är hertigens palats, templet är Santa Maria Coronata. Och hertigens ek är porten Porta Vittoria, vid vilken lokalbefolkningen påstår att det tidigare fanns en ekskog där hertigen brukade jaga. 

Jag går ut genom porten och blickar ut över fälten. De tjocka murarna som omger staden och som ger den dess unika karaktär. Inte ett ekträd så långt ögat når. Vad ska man säga om teorin? Den har en del för sig. Kombinationen lilla Aten, lokalbornas vittnesmål, platserna. Den antika teatern är också något som talar för att detta är platsen för pjäsen. Problemet är att teatern byggs omkring femton år efter att Oxford besöker Italien. Men det kan i och för sig säkerligen ha förekommit teaterföreställningar ändå vid Gonzagas hov. Gonzaga är nämnd i pjäsen Hamlet, där det förekommer en "pjäs i pjäsen" på samma sätt som i En Midsommarnatts Dröm. Där hänvisas till att den förgiftning som förekommer i Hamlet först utfördes vid "Gonzagos hov". Så att Oxford har besökt familjen Gonzaga verkar troligt. Det jag gillar med teorin är också byggjobbarna. Sabbioneta måste ha varit full av byggjobbare, samtidigt som Gonzaga uppför den antika miljön med bilder från grekisk mytologi och antika miljöer. Denna kontrast kan ha inspirerat till scenen med byggjobbare som framför det grekmytologiska dramat. 

Til syvende og sidst får jag dock inte den rätta känslan kring platsen. "Hertigens ek" i form av en port känns krystad. Jag har spanat efter fresker med Thisbe och Pyramus, både i Sabbioneta och i Palazzo del Te, där för övrigt det finns ett eget rum med Ovidius Metamorfoser, men inte just det temat. Annars hade detta varit ett mycket starkt indicium för var pjäsen utspelar sig. Att "hertigens palats" ligger nära en kyrka som kallas "templet" är också inget särskilt specifikt för Sabbioneta. Så ser det ut i varje italiensk stad, där kyrkorna ofta kallas tempel. Så känslan är att Roe har låtit fantasin skena. Men om inte i Sabbioneta, var kan då hertigens ek befinna sig? Jag har faktiskt en egen liten teori...

På vift i Italien: Santa Maria delle Grazie

Mantua avklarad. Dags att dra vidare. Det var söndag och därför var det lämpligt att ägna sig åt lite kyrkoskådning. Några kilometer från  Mantua ligger den lilla staden Curtatone. Där finns en alldeles speciell kyla, Santa Maria delle Grazie. 

Namnet betyder Heliga Maria av Nådegåvorna. Kyrkan byggdes på fjortonhundratalet av släkten Gonzaga, i tacksamhet för att Maria hade hjälpt till att avhjälpa pesten. 

Kyrkan är alltså byggd i tacksamhet för en erhållen nådegåva och det är det som ger kyrkan dess karaktär. Interiören liknar inga vanliga kyrkor. I stället för de vanliga statyerna och bilderna på helgon domineras kyrkorummet av så kallade votivstatyer. Det är statyer som föreställer människor som i olika skeenden i svår nöd bett till jungfru Maria och sedan blivit hjälpta. Statyerna utgörr en blandning av alla sorts människor från alla klasser och yrkesgrupper: furstar, bönder, kvinnor, män, unga och gamla. Intill statyerna finns en liten text som förklarar de aktuella händelserna. 

En del statyer är rätt dråpliga. Här är några människor som legat på schavotten, haft repet om halsen - men sedan mirakulöst blivit räddade till livet genom Gudsmoderns ingripande! 

I kyrkan finns underbara votivbilder målade av människor som blivit hjälpta. En kvinna har legat till sängs. En bonde har fastnat under ett hjul. Ett barn har trillat ner i en brunn. Då har de bett till Maria och fått hjälp. Bilderna har alla bokstäverna P.G.R inskrivna - per grazia ricevuta, för erhållen nåd. Det är riktigt rörande. Folkfromheten när den är som bäst. Den här typen av bilder förekommer överallt i den katolska världen. Har själv sett liknande bilder i Mexiko, där man kan se bilder på en hel familj på knä bedjandes till Jungfrun Maria av Guadalupe i vänstra hörnet av bilden, framför en brinnande traktor eller annan olycka. Por gracia recebida. Tyvärr har vi i Sverige tack vare glädjedödaren Luthers försorg gått miste om dessa bilder. 

Andra har valt att i tacksamhet göra en brodyr med motivet P.G.R. 

Andra har donerat ortopediska redskap till kyrkan. Efter Marias bistånd behövs de inte längre! 

Kyrkan har genom åren varit en vallfartsort för folk som kommit vida kring för att råda bot på sina olyckor. Fyrdubbla biktbås för att klara folket. 

En trevlig upplevelse. Efter att ha kört därifrån upptäcker jag något försmädligt. Krokodilen! Kyrkan har en krokodil hängande i taket. Mig veterligen är det den enda kyrkan i världen med en krokodil. Och jag glömde att plåta den! Så det här får bli en hemuppgift till läsaren. Googla på Santa Maria delle Grazie och coccodrillo, så får ni se. 

På vift i Italien: Mantua

Befinner mig just nu på vift i Italien. Närmare bestämt i Mantua. Hade egentligen behövt spara pengar. Men jag kunde inte hålla mig. I slutet av november började det rycka i tarmen. Inget att göra: surfade in på flygbolagens hemsidor, tog fram kreditkortet och beställde en resa. Så för tredje året i rad rapporterar Till och Från från Italien under nyår. 

Normalt brukar jag välja en stad och stanna där. Brukar gilla att ta in på ett hotell med relativt enkel standard, men med helt centralt läge. På så vis kan man gå omkring och inte bekymra sig över kommunikationer. Den här gången tänkte jag emellertid hyra en bil och istället åka runt. Nackdelen av att stanna på en plats är att man blir bunden och Italien äger så många fina mindre städer som är värt ett besök. Sagt och gjort. Jag landade på Malpensa, Milanos flygplats i går kväll. Där hade jag hyrt en Alfa Romeo Mito. Slängde mig i den och satte iväg på autostradan, A4 mot Venedig. Efter två timmars färd var jag framme i Mantua och checkade in klockan halv två på natten. 

Mantua är en stad på runt femtiotusen innevånare. Den ligger i Lombardiet, på gränsen  till Verona. Staden ligger vackert belägen på en udde som vetter mot tre sjöar/flodarmar. En typisk norditaliensk renässansstad: stadskärnan blev år 2008 uppsatt på FN:s världsarvslista (å andra sidan: nästan alla gamla italienska städer står på den listan!). Staden är lite speciell genom sina många palats. Nästan alla norditalienska städer har fått sin prägel genom något furstehus som vid någon tidpunkt dominerat staden: Medici i Florens, Sforza i Milano, D'Este i Ferrara, Scala i Verona. Detta förhållande gäller särskilt i Mantua, där släkten Gonzaga härskade i hela fyrahundra år: från mitten av trettonhundratalet och fram till sjuttonhundratalet och längre än något annat furstehus. Den långa kontinuiteten av härskare från samma släkt har gjort att det i Mantua finns väldigt många palats, uppförda av släkten Gonzaga. Och denna släkt räknas som en av renässansens mest frikostiga konstmecenater. Så det är inte så konstigt att staden blivit uppsatt på världsarvslistan. Och det är inte heller att förvåna att semestern därför inleddes med palatsskådning: 

Turen inleddes med Palazzo Ducale, det gamla palatset mitt i gamla staden. På bilden ett porträtt av Isabella D'Este, en av den italienska renässansens mest berömda kvinnogestalter. Isabella var gift med hertigen av Mantua, Francesco Gonzaga, i slutet av fjortonhundratalet. Isabella verkar ha varit extremt duglig. Hon gynnade konsterna och styrde staden i makens frånvaro. Hon inrättade en litterär salong som blev förebilden för alla senare sådana salonger. Hon umgicks i stora världen på männens vis. Det sägs att när hon styrde staden gjorde hon det så bra att Mantuaborna föredrog hennes styre framför makens! Det här med välutbildade, starka kvinnor påstår kännarna var något nytt som kom med renässansen. Furstarna i norra Italien gav ofta sina döttrar samma uppfostran som sina söner. Och Isabella verkar ha varit  en av de främsta.

Isabella i närbild. Vilken utstrålning! Vilken man kan motstå en sådan kvinnas vilja? En liten besvikelse gav besöket i hertigpalatset. Den mest berömda delen av hertigpalatset, Brudparets sal, som Isabella inrett med fresker och som inte sägs stå konkurrenterna i Florens och i Rom efter var dock tyvärr stängt - på grund av jordbävning! Snacka om force majeur. 

Bredvid hertigpalatset finns ett hus: Casa di Rigoletto. Verdis opera utspelar sig vid Gonzagas hov i Mantua där Rigoletto är hovnarr. Så lokala näringsidkare kom på att utmärka ett hus och påstå att detta var huset där Rigoletto bodde. Ungefär som Veronas näringsidkare anser sig ah hittat Julias hus. Rigolettos hus är dock väldigt stort: är det verkligen troligt att en hovnarr har ett helt hus för sig själv, på bästa platsen mitt emot hertigpalatset vid stadens huvudtorg? Luktar turistfälla lång väg. 

Man har i alla fall satt upp en staty på Rigoletto i husets trädgård. Känns inte ansiktet bekant? Är det inte...Sten Broman? Visst är det det! Eller ännu bättre: Sten Broman i Robert Gustafssons tolkning. 

Apropå litterära monument: skalden Vergilius är också född i staden. Det har inte undgått kommungubbarna, som beslutade sig för att sätt upp ett monument till den store sonens ära. Det är förvisso förståeligt. Vergilius har spelat en viktigt roll i historien i och med han kan ses som Romartankens fader. Vergilius är känd för att ha skrivit romarnas nationalepos Aeniden och det är i detta verk som han formulerade romartanken: att Rom av ödet fått i uppdrag att härska över världen. När romarna en gång hade erövrat Grekland hänfördes de av grekernas kultur: romarna insåg att relativt grekerna var de själva uppkomlingar och barbarer. Så de sökte efterlikna de besegrade grekernas konster. Grekerna hade Iliaden - vad hade romarna? Vergilius skrev verket Aeniden för att också romarna skulle ha sin Iliad. Romarna hade tidigare räknat sin härstamning från tvillingarna Romulus och Remus som diades av en varginna. Men denna primitiva amsaga fick nu ge vika för en ädlare härstamning: Vergilius fann i sitt verk att Rom i själva verket hade grundats av den trojanske prinsen Aeneas, som efter Trojas fall hade flytt staden för att i stället grunda Rom. På vägen dit får han emellertid höra romarnas kall:

Andra (d. v. s. grekerna) må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar

Och dessa ord blev sedan den andliga grundvalen för Romarriket: det var ödet och gudarnas vilja att Rom skulle styra över världen. Romarnas konst var statskonsten. Med dessa ord i ryggen fortsatte romarna att lägga världen under sina fötter. Så det är därför fullt förståeligt att kommungubbarna kring förra sekelskiftet yvades över stadens stora son. Men motiverar det monumentets storlek? Nej, Mantua, nej! Enligt min mening är monumentet groteskt. Vilken skald vill stå staty på detta vis? Tyvärr verkar renässansens anda av balans och sinne för proportioner ha flytt från maktens boningar i staden efter att familjen Gonzaga lämnade över nycklarna. Kommunpampar, någon? 

Efter att ha bevakat palatsen i centrum begav jag mig ut till Mantuas huvudattraktion, nämligen palatset Te. Detta palats ligger utanför den gamla stadskärnan i vad som då var landet. Palatset byggdes i början av femtonhundratalet som ett lusthus åt hertigen Gonzaga, som gav uppdraget åt Mantuas mest berömde konstnär, Giulio Romano, att både rita palatset och smycka det. Så palatset är byggt från scratch: Symmetriskt och enligt plan. Varje rum är sedan fyllt med fresker och stuckaturer, med motiv från den antika mytologin och historien. Palatset ger ett helgjutet intryck just genom det ursprungliga i intentionen och mängden av utsmyckningar. 

Här är en genialisk takfresk. Humorfylld smygerotik av bästa märke! 

I ett rum har man gjort en intressant innovation: man har lagt speglar i golvet. Eftersom taket består av en underbar fresk är det här en riktigt bra idé. Man går och tittar ner och häpnas över allt det sköna som finns där ovan. Tyvärr visar det sig at spegelytan är krossad överallt. Vad har hänt? Kan besökarna inte uppföra sig? Stampar folk hejvilt när de går på ytan? Har man haft danstillställningar i salen? 

Fenomenet får emellertid sin förklaring. Italien är som bekant ett land där damerna gillar att klä upp sig. Många föredrar stilen dressed to kill, vilket ofta innebär höga klackar, ofta till och med stilettklackar. Så tyvärr funkar inte spegelgolvet med tanke på de italienska damerna. Sorry Mantua, bra idé men fel land. 

Många salar, underskön prakt. Och sedan, längst in i hörnet. Palatsets höjdpunkt. Ett av världens underverk. Sala dei Giganti! Jättarnas sal. Denna sal är helt enkelt fantastisk. Salen har en rundad form, den liknar en grotta mer än en sal. Och hela salen täckt av fresker på gudar och på jättar, som störtar samman pelare på ett dramatiskt vis, med en fantastisk närvaro. Helt enkelt världsklass. Tyvärr gick det inte att ta några bilder: Vakten lämnade inte rummet för en sekund och jag vågade inte utmana ödet. Vågade inte ens köra min vanliga specialare: att oförhappandes "råka" komma åt avtryckaren. Så jag ger det som hemläxa: googla på Sala dei Giganti, häpnas och beundra. 

Och så blev det kväll den första dagen. Är det något man gillar med Italien så är det för övrigt gatulivet. På kvällen går gammal som ung ut på stan för att ta sig en passegiatta. Och så gör man även i Mantova. 

God Jul i stugan! - julbaket

Juldagen-Annandagen. Nästan de bästa dagarna på hela julen. Kylskåpet fullt. Känslan av total ledighet. Vad göra? Lägga pussel. Käka nötter. Slappa. 

Eller varför inte göra lite nytta? Varför inte baka? 

- Fem minuter! 

Doften av nybakt. Precis som man minns det från förr. 

Ett aber har varit klimatet. Det började bra. Minus 17! Men plötsligt: bara på några timmar senare vänds det till plusgrader! Va' ere som händer? 

Inte roligt. Plötsligt blir det blixthalt på gårdsplanen. 

Fotomässigt dock en givande helg. Får jag presentera julhelgens största fotostjärnor: 

Gammelfar. 

Hunden Geisha. 

Lilleman. 

God Jul i stugan! - julstök och fest

Det är dopparedan! Redan morgon och det är bråttom bråttom! Stora julestöket drar igång. Putsa, sopa, tvätta, laga. Golven skall glänsa, maten skall lagas och allt måste vara klart innan Kalle Anka. Bara att kicka igång dammsugaren och sätta igång! 

Att putsa golv är en konst som inte lärs i ett nafs. Gammelfar visar hur man ställer in knapparna. 

Gammelfar visar hur man gjorde förr innan dammsugarnas tid: då sopade man med handen! 

Efter julestöket vidtar matlagningen. Många grytor att passa - men allt hinns med. Kvart i tre står faten på bordet. 

Lax, skinka, brunkål, rödbetssallad, grönkål, brysselkål, prinskorv, sill, köttbullar, ägg, ost, potäter, must. Hemlagat. Bordet står dukat som på finare gästgiveri! 

Så är det dags att skörda frukterna av alla förberedelser. Julmiddag på självaste julafton. Går det att få det bättre? 

Mätta och stinna är det dags att dra sig till salongen och avnjuta kaffe. Och öppna julklappar! Tyvärr har fotografen här ett sämre moment. Skärpan! Beskärningen!

Dags att prova julklappar. Mjuka paket! Några hade fått samma julklappar. Så vi provade tillsammans. 

Slut på julafton. Men inte slut på julen! Bland annat juldagen och annandag. Mycket jul kvar!