Förvandlingen

När augusti övergår till september, vilar naturen i ett mellanrum – där sommarens dofter ännu känns i luften men höstens viskning smyger sig in i varje bladverk. Rosornas kronblad bär morgonens första solstrålar, mjuka och sköra, som om de ville dröja sig kvar i sommarens ljus en stund till. De låter vinden krusa sina kanter, redan anande kylan som snart ska smyga längs stjälkarna.

Ekarna står där, trygga och tålmodiga, stammar av århundraden, och deras blad skiftar sakta mot gyllene koppar och rost – ekens tid är långsam och värdig, en viskning från gamla tider blandas med daggens fukt över morgonens gräs. Under grenarnas valv samlas ekollonen som små löften om framtid, medan vinden bär med sig ekens djupa suck.

Lönnen, däremot, förbereder sig på sin stora föreställning. Nu flimrar röda och gula lågor mellan de ännu gröna bladen – en sprakande eld som speglar sommarens sista intensitet. Det är som om lönnen vill ge sitt hjärta, sin eld, till världen innan höstvinden bär bort all färg. I varje löv bor en glödande längtan, en kärlek till både ljuset som var och mörkret som kommer.

Och asparna, de darrar redan av förväntan, deras blad är små speglar av solljus och vind, och när sensommaren drar sitt sista andetag, skiftar de från grönt till smörgult, dansar ivrigt i brisen och viskar om förändring.

Så går sommaren över i höst, i en långsam överlåtelse och ett färgskiftande avsked. Ingen dag är den andra lik, när rosor, ekar, lönnar och aspar klär sig i nya dräkter. Mellan augusti och september väver naturen en mjuk slöja av guld, koppar, vinrött och smörgult över landskapet – och vi får vandra i övergångens rum, där allt är förändring och allt är skönhet.

En grå dag

Himlen ligger som en tung, mjuk filt över världen, färgad av molnens dimmiga penseldrag i toner av silver, av blyerts och pärlemor, av minnen och förväntningar som ännu ruvar i dagens famn.
Det är en dag då världen viskar snarare än ropar, men orden som blir kvar är djupa, bärande, och fyllda av hopp om morgondagens ljus.

Morgondimma över sjön

Morgonpromenad längs Vätterns strand

Det är något särskilt med Vätterns vatten just denna timme—dess djup bär på drömmar, dess yta speglar både himlens förväntan och Jönköpings sjudande stadsliv som snart ska vakna.

Freja och jag tar dagens första promenad, vi möter andra morgonpigga med sina hundar, en äldre kvinna med stavar, några cyklister och så ett par joggare vars röster försvinner i vinden.
Var och en omsluten av sin egen bubbla av stillhet, ändå sammanlänkade genom platsen och tiden.

Några dagar i Malcesine

På väg till vårt sommarhus i Frankrike mellanlandar vi några dagar i Malcesine vid Gardasjön.

Solen har just stigit över bergets kant, den målar taken i varma toner och förstärker färgerna från Malcesines hus i pastell och terrakotta. På torget samlas duvor och förväntansfulla resenärer, dofter av espresso och cappuccino blandas med doften av nybakat bröd.

Dagen vecklar ut sig långsamt, som en duk av sol över Gardasjöns blå yta. Morgonen andas trots sommare svalt genom de trånga gränderna, där stenarna bär hemligheter från århundraden av steg och viskningar. Här, i denna by vid bergen, är varje andetag fyllt av citrondoft och vindens smekning mot olivträdens silvergröna blad.

När solen sjunker, färgas Malcesine i guld och purpur. Husen speglar sig i vattnet, och på terrasserna tänds små lampor som stjärnor när de första skuggorna lägger sig. Restaurangerna lockar med dofter av grillad fisk, citronrisotto och färska örter.

Efter middagen vandrar vi trötta mot vårt hotell, fjärran klingar kyrkklockans slag, och i vinden hörs ekot från riddare, poeter och konstnärer som en gång sökte skydd i borgen.