Bara bilder
Morgonreflektion
Tredje söndagen i advent.
Morgonen började med en himmel som brann.
Den stod i lågor över träden, ett tyst bål av rosa, guld och koppar som fick oss att tro att dagen hade ett ärende med oss.
Vi gick ner mot havet, tjugo minuter av steg och andetag, av förväntan som hann stelna.
När vi nådde stranden var allt grått igen, ett välbekant lock över vatten och tanke.
Havet låg där som det alltid gjort, ointresserat av våra tolkningar.
Var det en illusion, eller var det bara vi som rörde oss ur elden och in i decemberdagen?
*
Vi önskar er en fin söndag.
Någon var här före oss
Skogen håller andan och luften är tung av fukt, som om varje andetag måste pressas fram genom mossa och våt jord.
Träden står tätt, deras stammar mörknade av regn, och barken glänser svagt i det grå ljuset.
Grenarna droppar långsamt, metodiskt, som om tiden själv sipprar ner mot marken.
Det är en dag utan färger, men inte utan liv.
Vid stigen låg trädet, fällt av tålmodigt arbete, stammen gnagd till en spetsig midja, ljus och rå i snittytan, som ett öppet sår i det annars dova landskapet. Bäverns spår finns kvar i de jämna tandmärkena, i flisorna som ligger utspridda som bleka fjäll mot det mörka underlaget.
Vi stannade där en stund. I tystnaden fanns en påminnelse om att skogen aldrig är stilla, inte ens på vintern. Någon hade varit här före oss, arbetat i mörkret och fukten, följt sin egen nödvändiga väg.
*
Vi önskar er en fin tredje advent.
Var är ljuset
Det känns som skymning hela dagarna, som om ljuset bara nuddar världen i förbifarten utan att någonsin slå rot.
Tiden går i dova toner, en långsam suck som dröjer i luften.
Himlen tvekar mellan blått och grått och lyckas aldrig riktigt bestämma sig.
Allt är en mellanvärld, ett oavslutat andetag.
Det blir aldrig riktigt dag—bara ett stilla, outtalat löfte om ljus som aldrig kommer helt fram.
*
Det är tur att det vänder om elva dagar.
Mellan två tillstånd
Det är den där skälvande stunden innan världen bestämmer sig.
Mörkret ligger ännu kvar, men det håller inte längre fast.
Det drar efter andan, som om det överväger om det ska stanna eller ge vika.
Himlen är ett töjbart gränsland — en blånad mellanrumston där natten förlorar sin tyngd, men dagen ännu inte har funnit sin röst.
Allt känns svävande, ofärdigt.
*
Om tolv dagar vänder det och dagarna börjar åter bli längre.
Ett trasigt hål
Det är en dag när regnet faller utan början och utan slut, som om himlen bara långsamt läcker sina minnen.
Allt är grått, men inte tomt—grått som i en ton som dröjer kvar, som i en suck som inte riktigt vill lämna bröstet.
Hackspettens hål har gått sönder.
Det är där i stammen som ett öppet sår, en mun som inte längre kan hålla tyst om allt den sett.
En gren hänger som en ofärdig mening, halvvägs fallen, och vinden blåser igenom med ett slags nyvaket vemod.




















