När dagen vaknar

Solen steg försiktigt bakom siluetter av skogen på andra sidan vattnet. Först en glödande kant, sedan ett ljus som långsamt spred sig över vattnet.
Ljuset gled fram som en gyllene väg och i några stilla minuter badade allt i ett ljus som bara finns just då, innan ljuden, innan dagen.

Havet låg stilla, så stilla att det liknade en spegel.
Himlens bleka färger vilade i ytan, rosa, guld och ett svagt blått som långsamt växte.
Skogen och land på andra sidan vattnet markerade gränsen mellan himmel och hav.

Vi stannade en stund och såg ut över vattnet, där det första fartyget lämnade staden, svallet från fartyget bröt spegeln och drog en lång linje genom det stilla havet, men ännu hade inte vågorna nått oss.

Just då fanns bara morgonen.
Och havet som en spegel.
Och stegen som försvann bakom oss medan dagen långsamt vaknade.

Vi önskar er en fin söndag.

Våren kommer inte plötsligt.

Efter att ha varit borta en tid, där man firar Mimosa, Citroner och Violer, så hoppas man att våren skulle ha kommit längre här hemma, men så är det inte.

Solen lyser genom de tunna molnen, som genom ett tunt tyg av ljus.

Himlen är blek och mjuk, och ljuset faller över stranden utan skarpa kanter.
Våren smyger sig fram i ljuset som dröjer lite längre över marken, i vinden som inte längre biter utan viskar.

Längs stranden ligger den sista isen kvar, tunn och genomskinlig, som om vintern glömt några skärvor av sig själv.
Solen rör vid dem försiktigt.
Då börjar de lysa, små ädelstenar utspridda mellan stenarna på stranden.
De glittrar i blått och silver, ett sista skimrande minne av kylan.
Snart ska de smälta, rinna tillbaka till vattnet och försvinna, men just nu håller de fast vid ljuset.