Väntan på våren

I söndags var det någonting i luften som nästan påminde om vår.
En försiktig mjukhet, som om kylan inte längre biter utan bara påminner.
Ljuset stannar kvar en aning längre om eftermiddagarna och marken verkar lyssna, redo men ännu stilla.

Det är en föraning, inte ett löfte.
Men vi märker den i små saker, en doft som inte hör vintern till, ett dropp från taken, en fågel som provar sin röst utan att ta i.
Allt detta händer som om det vore en hemlighet, delad bara med den som råkar sakta ner tillräckligt för att märka.

Ändå vet vi bättre.
Kalendern håller oss tillbaka, nätterna är fortfarande kalla och jorden sover vidare.
Våren är nära nog för att anas men för långt borta för att röras vid.

Lidingö, du sköna och snötäckta ö.

I dag lyser solen med ett stilla självförtroende, som om den visste att allt redan är vackert.
Snön ligger mjuk över stigarna, dämpar stegen och tiden.
I varje snökristall fastnar ljuset, och för ett ögonblick glittrar marken som strödd med diamanter.
Andedräkten blir till små moln av vinter och stillheten är så klar att den nästan hörs.
Här, mellan isande luft och varm sol, känns världen både ny och evig.

Njut av söndagen.

Årets hittills vackraste morgonpromenad

Dagen öppnade sig långsamt, som om den drog ett djupt andetag och viskade - äntligen.
Himlen var klar och blå, en stilla yta där ljuset fick vila.
Solen steg utan brådska och lade sin värme mot kinderna, en mild hand som påminde kroppen om att vara här och nu.

*

Vi önskar er en fin helg.

Morgonpromenaden började i blått.

Himlen var tunn och klar, ljuset vilade lätt över skogen och havet.
Våra steg föll mjukt mot marken och allt kändes möjligt i den där sköra timmen när världen ännu inte hade bestämt sig.

Men medan vi gick drog något långsamt förbi ovanför oss, molnens kanter suddades ut, det blå bleknade och färgen i luften ändrades nästan omärkligt.
Som en tanke som skiftar riktning utan att man märker exakt när.
Ljuset blev plattare, skuggorna gav upp och morgonen tappade sin glans utan protest.

När promenaden tog slut var himlen grå, inte hotfull, bara stängd.
Som ett lock som lagts på dagen, vi stannade upp ett ögonblick och såg hur färgerna hade dragit sig tillbaka, hur världen blivit mer dämpad, mer inåtvänd, men trots det fortsätter allt som vanligt, stegen, andetagen och tiden fast under ett annat ljus än det som först mötte oss.
*
Nu är det sen kväll och vi säger god natt.

Ensam på isen

Midvintersolen ligger lågt över horisonten och sprider sitt varma gryningsljus över havet.
Ljuset rör sig långsamt, som om det tvekar inför kylan, det färgar isen i bleka nyanser av guld och rosa.

Ute på isen ligger en ensam svan och funderar varför vattnet är fruset, den minns rörelsens mjukhet, hur vågorna brukade bära kroppen utan motstånd och nu svarar världen med stillhet.
Runt omkring knäpper isen som om havet viskar i sömnen.
Svanen drar in halsen mot bröstet, lyssnar till tystnaden som blivit tät och nästan hörbar.
Kylan är inte fientlig, bara främmande, en paus i allt som annars flyter.
I solens första värme anar den ett löfte, inte om tö, men att även detta tillstånd har sin rytm, sin mening, den ligger kvar, vit mot det bleka ljuset och väntar utan att skynda, som om väntan i sig vore ett svar.
*
Ha en fin vecka.