Den sista november

Den sista november vaknar utan övertygelse.
Som om året redan är slut men kalendern ännu inte hunnit ikapp.
Morgonen ligger tung över världen, grå som otvättad ull,
och himlen är en enda sluten yta av moln där inget vill tränga igenom.

*

Soluppgång i guld

Det finns ett ögonblick, alldeles i mitten av gryningen, då allt står perfekt.
När ljuset ännu inte hunnit bli dag och skuggorna ännu inte hunnit gömma sig.
En gyllene andning av tid, mellan natt och dag, mellan dröm och verklighet.
Och i det ögonblicket känns det som om världen kunde börja om.

Gryning i pastell

Gryningen vaknar långsamt, som om världen fortfarande drömmer.
Himlen öppnar sig i mjuka nyanser — puderrosa, lavendel, blekt aprikos och färgerna smälter in i varandra utan att skynda, som om tiden för en stund inte har någon riktning.
Luften är sval, stilla, nästan genomskinlig.
Och solen stiger — blygsam först, triumferande sedan — stiger upp, tar plats.
Pastellen bleknar, men den försvinner inte helt.

Morgonfrost och frusna blad

Morgonfrosten ligger som ett tunt andetag över marken, en viskning mellan natt och dag.
Frostens fingrar har rört vid allt som växer, lämnat ett skimmer som om världen sovit med öppna ögon.
Varje blad är en stilla hemlighet, frusen mitt i rörelsen, fångad just innan vinden rörde vid det.

Morgonen går tyst genom landskapet

Frosten ligger som ett fint glas över träden, vars grenar glimmar i det första bleka morgonljuset.
Isdimman över havet - långsam och levande, den rör sig knappt, men ändå förvandlar den världen, suddar ut horisonter och gör allt mjukt, ofattbart.
Det är som om tidens klocka blivit trött, som om allt är pausat för att låta stillheten tala.