Apelsinvillan

Byggnaden har fått sitt namn av de orangefärgade träklot som pryder den övre verandan. De skall möjligen föreställa tända prydnadslyktor, men anses påminna mer om apelsiner. Vid bygget kom en del äldre material till användning, bland annat i stommen och för flera innerdörrar som härrörde från 1700-talet. På 1980-talet genomfördes en omsorgsfull renovering av byggnaden då fasaderna även återfick sin ursprungliga färgskala.

(Texten från Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.)

*

Vi önskar er en skön fredag.

Hösten är ingen avskedssång

Molnen ligger lågt över skogen, som om himlen lagt sig nära för att lyssna.
Hösten talar inte om slut, den talar om början,
om jorden som vilar för att kunna blomma igen,
om att allt förändras men inget försvinner.

Efter regnet

I regnet finns en rytm som inte stressar, en påminnelse om att världen fortfarande pulserar även när vi stannar upp.
När molnen och regnet rör sig vidare, lämnar de inte bara blänkande gator, pölar samt lukten av jord och friskhet, det lämnar även en känsla av att något nytt, rent och möjligt just har börjat.

I skuggorna väntar en stilla skönhet

Dagarna drar sig sakta tillbaka, en långsam reträtt mot vinterns mörker, men i varje mörk morgonstund finns ett stilla löfte om att ljuset en dag ska återvända.

Spänd väntan

Luften står stilla och träden, som nyss rörde sig i vinden, står nu orörliga med sina grenar spänt väntande.

Himlen mörknar långsamt, drar ett gråblått täcke över dagen, det är tyst och ett märkligt lugn, både stillsamt och spänt – en tystnad som bär på något outtalat.

Doften av jord är starkare, fuktigare, som om marken redan anar vad som ska komma.

Det känns som att himlen snart ska brista, men just nu är det bara stillhet, den där darrande pausen, mellan ljus och mörker, mellan väntan och oväder.