Bara bilder
Vakna, för solen har något nytt att visa dig
Freja väcker mig varje morgon, inte med brådska, utan med en stilla påminnelse om att dagen redan väntar på oss.
Det är tassar som rör mig, en nos som varsamt buffar mot handen, en värme som andas nära mitt ansikte.
Jag tänker att det är en gåva, att alltid få bli påmind om att någon tror på dagen, på promenaden, på dofterna i gräset och på stegen framåt.
Innan världen riktigt vaknar
Träden bär ännu sommaren i sina grenar, men en ny ton har smugit sig in i lövverket, en guldglimt, en viskning om förändring.
Septembergryningen är mjuk och klar, som om himlen vill påminna oss om att varje dag börjar på nytt, oavsett hur gårdagen såg ut.
Luften är sval, nästan skimrande.
Morgonens långa skuggor
Söndagen
Söndagen sträcker ut sina armar, bjuder in till stillhet, men också till nya tankar och nya steg.
Morgonens ljus ligger mjukt över träden och skogen, inte längre högsommarens brännande guld, men, luften bär fortfarande på en sista värme.
Det är en tid då man kan gå långsamt, låta skorna följa lövens första fallande dans.
Grått
En grå dag är ingen förlust av ljus, utan en paus där konturerna blir tydligare.
Färgerna väntar i skuggorna, redo att överraska när ögat vänjer sig.
Det är i avsaknaden av sol som vi påminns om att ljuset aldrig försvinner, det bara gömmer sig för att komma tillbaka starkare.
Så även denna grå dag bär en underton av hopp.




























